Virginia Woolf

Booyakasha!

Nu har det varit tomt på bloggfronten ett tag igen. Scusi. Livet kom emellan. Men nu när det är sommar och eftersom jag tar mig friheten att vara ledig så mycket jag bara kan tänker jag att det är hög tid att jag börjar uppdatera bloggen lite mer frekvent. För att inte min inspiration ska tryta tänkte jag därför anamma ett tema som bör kunna bloggas och ritas om in absurdum, nämligen inspirerande kvinnor.

Jag har just kommit in på journalistutbildningen jag suktat efter i över ett år och för att motivera mig själv och boosta mitt självförtroende skrivar- och inspirationsmässigt passar det just fint att kasta ett antal getögon åt kvinnor med mad skillz. Dessutom är det en utomordentligt god morot för mig när det kommer till att öva upp min ritteknik lite bättre.

Vi börjar självklart med en av 1900-talets mest briljanta författare: Virginia Woolf.

Det finns oändligt många anledningar till att jag anser Woolf vara en av de mest föredömliga kvinnorna i västvärldens historia, men framför allt har det att göra med att hon var en förbannad mästare på lyriskt romanskrivande. Förvisso har hon av många rättmätigt kritiserats för att vara något av en intellektuell elitist och perspektivet hon förmedlar i sina verk tillhör nästan uteslutande tidiga 1900-talets brittiska övre medelklassintelligentsia. Dock har jag och många andra överseende med detta då hon besitter just en mad skill när det kommer till att måla med ord. 

När jag först blev introducerad till Woolf när jag var runt 18 bast var allt hon skrev totalt över mitt huvud. Dum som jag (uppenbarligen) var förkastade jag hennes texter som "intellektuellt skitnödiga" och just elitistiska. När jag ett antal år senare plockade upp Mrs Dalloway igen började långsamt hennes storhet gå upp även för mig. Woolfs har ett sätt att skriva som jag inte upplever att någon annan författare som jag har läst besitter. Hon lyckas i ord fånga både det intellektuella, det visuella, det ljudmässiga och det känslomässiga medvetandet hos sina karaktärer som ofta är kusligt lika människans faktiska medvetande. 

Blargh, jag ska sluta låta skitnödig och uppsatsmässig själv nu.

Har ni inte läst Woolf uppmanar jag er genast att göra det. För en mer språk- och idémässigt lättillgänglig läsning rekommenderar jag er att börja med A Room of One's Own och Three Guineas. Det är två icke-fiktiva uppsatser som ifrågasätter kvinnans plats i samhället och kanske framförallt hur det kommer sig att kvinnans intellektuella verksamhet alltid har blivit nedvärderad och förbisedd och vad som kan göras åt detta. Annars kan ni ge er på vilket verk som helst av denna fantastiska kvinna.

Här har ni lite Woolf-citat som eventuellt kan inspirera lite (men inte för mycket då jag anser att människor som hämtar all sin inspiration och sitt livsperspektiv från random citat utan kontext är ostiga och lite bakom flötet):

"I can only note that the past is beautiful because one never realses an emotion at the time. It expands later, and thus we don't have complete emotions about the present, only about the past."

"Women have served all these centuries as looking glasses possessing the power of reflecting the figure of a man at twice its natural size."

"Humor is the first of gifts to perish in a foreign tongue." (Ack så sant...)

Ses snart mina Kissekatter!