Ida

Så heter den sköna bönan som har Sveriges kanske bästa bakblogg. Så förbannat uppfriskande med en bakbloggare som också kan visa när bakeriet går fel så man slipper känna sig totalt värdelös när man själv sitter där med bulldeg upp till armhålorna i ett kök som ser ut som ruinerna efter bombningarna av Dresden och inte en kakjävel har man att uppvisa för besväret (för de är antingen uppätna redan i degstadium eller kasserade p.g.a. misslyckande). Ja, som ni förstår har jag vissa trauman kopplade till bakning (vilket jag väl egentligen borde sticka under stol med nu när jag ska bli fikavärd), och just därför uppskattar jag Idas blogg så mycket. Jag försöker absolut inte säga att hon gör dåliga kakor, tvärtom! Hennes kakor är för det mesta helt fantastiska, men till skillnad från många andra bak-och matbloggare vars bakerfarenheter är dolda bakom ett rosaskimrande hölje där allt är alldeles alldeles helvetes jävla underbart, så har Ida en hälsosam inställning till det hela och delger även bakslagen. Dessutom har hon skön humor och självdistans, två av de egenskaper jag uppskattar mest hos människor. Och ja, så är hon ju såklart en väldigt god vän till mig också. Om en vecka kommer hon upp till Uppsala och hälsar på! Och ni som inte har turen att få personligt besök av denna fräscha brud får alltså hålla till godo med hennes bloggo som undertecknad har illustrerat headern till:

Som vanligt klickar ni på bilden för att se den i större format!

Smaklig spis!

Brederin!

Skulle ta mig en snabb kissilur innan jag gick ut idag och möttes av det här på handfatet:

Det är alltså en typ av kroppsbehåringstrimmer tillhörande min manlige Amerikanska lägenhetskompis. Bilden är lite illa tagen så man kan här inte riktigt greppa vidden av snuskeriet som sitter fast i  apparaten. Och det kan ni vara glada för. Ganska snabbt gick det nämligen upp för mig att hårstråna, som dessvärre inte enbart var begränsade till trimmern utan även smyckade golvet med en extra badrumsmatta av typen "sporadisk rya," inte var av den skäggstråiga arten. Jag gjorde en kort avvägning där avsmak snabbt trumfade över lathet och jag begav mig till den andra toaletten knappt tre meter längre bort. Jag tänkte att formuleringen "Kvävd av pubis-och/eller rövhår" inte var något som jag ville skulle pryda min dödsruna dagen därpå. Med behov utförda begav jag mig så hemifrån och glömde snart bort denna smått traumatiska upplevelse...

...tills jag kom hem tre timmar senare och scenen jag möttes av i badrummet var exakt densamma. Med den lilla skillnaden att någon nu hade duschat där inne och förvandlat "sporadisk rya" till "toalettgolvsbackslick."

Nu är det så att jag ogärna skapar osämja i stugan, särskilt gällande något så trivialt som det här. Men att dela badrum med tre andra personer är bitvis ofräscht nog som det är utan att dessutom behöva samsas med något som kan liknas vid kvarlevorna av Chewbaccas bikini wax beach 2011. Ändock vill jag ogärna stå inför en direkt konfrontation med mannen i fråga gällande detta smått prekära ämne, konflikträdd som jag är. Så ja, jag bröt helt enkelt mot reko-rumskompis-kodexen och skrev en post-it-lapp. Men för att visa att jag kanske, eventuellt, inte förtjänar "uptightest roomie of the year"-award så lät jag min nyfunna broder från en annan moder, Rastamouse, framföra budskapet:

Måtte han nu fatta denna icke-subtila hint och rensa upp heltäckningsmattan imorgon. Nästa steg blir nämligen ett pubisbeklätt hästhuvud i sängen.

Peace out, mi brederin!

Uppdatering: Idag när jag kom hem var båd trimmer, rya och Rastamouse borta. Inte ett ord om incidenten har yttrats, förutom då trimmerägarn i relation till en youtube-video jag lagt upp på facebook frågade om jag gillade Rastamouse. "Jo..." sa jag, sen var det inte mer med den saken. Devisen "En svensk tiger" har kanske börjat smitta av sig även på mina utländska rumskompisar?

There's something about Thorbjörn

Jag är ju då sannerligen ingen välkänd illustratör och är definitivt inte artistiskt skolad på något sätt. Helt självlärd brukar jag bara köra som handen tycker och ofta blir det fult som stryk. Men jag kör på ändå, rätt ut och rakt fram, bara för att jag tycker det är så förbannat tillfredsställande när jag äntligen får till något som jag känner mig någorlunda nöjd med. Dock vill jag sällan eller aldrig behålla bilderna jag gör själv (om de inte sitter fast i något slags skissblock), det är själva processen som är det angenäma. Därför är det extra roligt när jag får hänge mig åt just den här processen för att sedan överlåta bilderna till någon annan som får glädje av dem. Just det har jag fått göra åt tidningen Liberal Debatt under några månader. Nu vet jag inte alls hur det ligger till med copyright och sådär för bilder man har sålt till någon annan, men vafan, jag chansar på att jag får lägga ut bilderna på en blogg som ändå bara läses av de allra närmst sörjande. Skulle någon vara av en annan åsikt (eller ha faktisk kunskap i ämnet) och stör sig mycket på detta får den väl höra av sig.

Bilden nedan är ritad till deras kommande nummer som handlar om stad vs landsbygd. Det självgoda fanskapet högst upp på bilden föreställer en mäkta förskönad Thorbjörn Fälldin som är den enda centerpartistiska ledaren som lyckats med bedriften att bli stadsminister under några år i slutet av 70-och början av 80-talet. De andra pajsarna är hans mindre framgångsrika efterträdare (med undantag av Karin Söder som av olika anledningar inte fick vara med). Orsaken till att jag ville lägga ut den här bilden är inte att den är så förbannat bra (egentligen är proportionerna lite freaky-deaky och jag är inte helt nöjd med kompositionen över lag), utan för att jag tyckte att den var ett kul tema att jobba med. Jag vill gärna öva lite mer på att få till just ansikten så att man ser vem teckningen föreställer utan att det nödvändigtvis är porträttlikt. Därför tänkte jag försöka mig på att rita lite andra partitoppar. Har ni några förslag? Och eftersom jag vet i princip var alla mina nuvarande läsares brevlådor bor så skulle det vara schysst om ni skulle kunna tänka er att på riktigt lämna en kommentar med förslag. Det behöver inte nödvändigtvis vara svenska politiker, men gärna typer med säregna plyten. Till skillnad från Lennart Daléus nedan i mitten som inte bara har ett anonymt ansikte, utan som även gick mig totalt förbi som partiledare under de få år han satt där.

Vad som pågår

Då ska jag och Friducha bli fikavärdar på Smålands torsdagsfika. Awesome fikavärdar! Dessutom har jag fått fritt spelrum med att göra affischer och kakskyltar. Kan ses som en småsak, men det är i alla fall ett sätt att synas - panelhönestyle. Det firar vi med en twittrande kurre som jag gjorde förra året i samma veva som jag gjorde grodan nedan. Kvaliteten är lite kass, det beror dock inte på illustratören utan på scannern.

Produktplacering light...

På livsfronten intet nytt

Att skriva i bloggformat är något helt nytt för mig och därför finner jag det lite svårt att komma på saker som är värda att rapportera. Det finns mycket jag skulle kunna ranta om, men jag vill ogärna att det här ska bli en ren gnällblogg. Inget ont sagt om gnäll, det är ett tidsfördriv som slår ihjäl många av mitt dygns timmar, men ska det publiceras i textformat tycker jag nog att gnället måste ha ett slags syfte. Jag har en känsla av att le gnäll pour le gnäll inte håller som koncept och att det dessutom blir långtråkigt i längden. Jag vill heller inte att det här ska bli något slags substitut för dagboksskrivande, mitt liv är alldeles för ointressant för det. Nej, det kommer nog att ta ett tag innan jag vänjer mig vid bloggformatet och hittar ett koncept som jag känner mig bekväm och nöjd med. Tills jag lyckas med detta får ni hålla till godo med lite slumpartade inlägg och publicering av bilder. Här har ni en groda som jag ritade för snart ett år sedan innan jag blev tusch-och vattenfärgsfrälst:

Nu kom precis Hurida-san. Här jävlar ska hjärnstormas fikakoncept till Smålands nation. Återkommer med mer information senare!

I huvudet...

...just nu: tavlan föreställande en gammal karta över Skandinavien på min vägg gör mig konfunderad. Jag känner inte till det exakta årtalet då den gjordes, men jag misstänker att de hundratal år som förflutit sedan den ritades inte är tillräckligt många för att den iögonfallande ollonformen på Kolahalvön ska ha hunnit tillbakabildas till den mindre anstötliga halvö som vi ser på dagens kartor. Är formen sålunda resultatet av en missberäkning eller ett medvetet gjort val? Över lag är det ju lite si och så med proportionerna på denna gamla avbildning, men jag vill gärna tro att det inte enbart beror på bristfälliga mätredskap, utan att det även finns en möjlighet att kartritaren efter många års monotont och ouppmärksammat arbete en dag kände sig lite skälmsk och bah: "Äh, vafan, jag ritar dit ett ollon där uppe vid Finland. Tryckeriet kanske inte märker något."

Den observante noterar även att kartan har en påtaglig avsaknad av Skåne; är detta också ett statement månne?

Arkivera under: Frågor vi aldrig kommer få svar på, men som är kul att spekulera kring när man bör fokusera på annat.

I huvudet...

...inte idag, men för ett par veckor sedan när jag gjorde den här bilden till min facebookprofil. Det är alltså inte the eye of Sauron som funderar på om man kan gå in till Mordor, det har ju inga ben, hur fan skulle det se ut? Tosse! Det är min icke-närvarande profilbild som tänker det, och med risk för att bli lynchad av facebook-konservativa måste jag säga att jag uppskattar den nya tidslinjen och profilen. Klicka på bilden för att se den i större format.

Vid närmare eftertanke borde jag kanske ha ritat dit the legs of Sauron. Hmm...

Kjamiz-Kakoj

Nanna Johanssons serier och teckningar är helt obetalbara, och just den här får mig att fnissa hysteriskt varje gång jag ser den. Lyckans den osten som får vara med på knytkalas i den super-lyckliga solskens-världen!

Den självutnämnda panelhönan

Jag har snöat in lite på det här med att det skulle vara så negativt att titulera sig panelhöna. Det negativa ligger kanske just i att det sällan är ett epitet man anammar själv, det är snarare något man erhåller av omgivningen. Ett skällsord. Eller ja, nu är det väl så att just ordet panelhöna kanske inte är så vanligt förekommande i dagligt tal över huvud taget, det är ingen term som är speciellt "down with the kids" så att säga, men själva konceptet, någon som stryker längs med väggarna och inte kan (eller vill) påkalla omgivningens uppmärksamhet, finns icke desto mindre.

När jag växte upp fick jag konstant höra av lärare och andra vuxna att jag var "tyst men flitig." Detta späddes på med åren och till slut blev det en självuppfyllande profetia. Det var som att dessa två attribut var det enda som definierade mig. Ordknapp men duktig: Utvecklingsamtalsklyschornas radarpar. Efter hand började jag dock upptäcka en falsk kausal relation mellan dessa som mina lärare tycktes vara blinda för. Denna insikt kom i samband med att det gick upp för mig att jag inte var så förbannat flitig och duktig som folk ville få det till; jag är nämligen obotligt lat och har en närmast tvångsmässig tendens att skjuta upp exakt allt jag måste göra. Jag prokrastinerar för prokrastinerandets skull. Med denna kännedom kom rädslan att "Fan, om jag nu inte ens är duktig, innebär det att min enda skill är att vara tyst?" Men det jag upptäckte var att så länge jag höll käft och presterade havldant fortsatte folk att se mig som flitig. Det var som att ingen i min omgivning förväntade sig att jag, denna gråa fåmälda mus, skulle kunna uppbringa något erkännansvärt över huvud taget, så därför lovordades varenda medioker insats jag lyckades klämma ur mig. Tyst (och inte helt bakom flötet) = duktig. Helt utan ansträngning insåg jag att jag hade blivit the underdog.

Missförstå mig rätt nu, jag är inte dum. Ingen har kommit någon vart i livet genom att vara "tyst men dum" (gapig men dum går dessvärre alldeles utmärkt, vilket det finns alltför många exempel på idag). Jag är normalbegåvad men påhittig och med en helt okej analytisk förmåga, utan dessa fallenheter hade min position som tyst och lat underdog varit helt värdelös. Ändock är inte min ljudlöshet och relativa intelligens det enda jag har att tacka för denna position, utan även den gudagåvan att jag är född i Jantesverige där anspråkslöshet anses vara en dygdernas dygd. Och jag har anammat devisen "du ska inte tro att du när bättre än någon annan." Få "någon annan" att tro det istället.

Således tänker jag fortsätta titulera mig Panelhöna med stort P. Jag kommer nämligen aldrig att bli den som skriker högst och vill ha allas blickar på sig, det ligger inte för mig, men jag tänker mjölka den här underdogpositionen på allt vad den är värd och visa omgivningen att en panelhöna inte bara är "tyst men flitig." Jag är tyst och smart och kreativ och rolig och fakking jävla awesome! Jag är tyst och dödlig. Ja, jag är typ som en ninja tamejfan. I fjäderskrud.


Piss Aut, Muthafuckas!

I begynnelsen var hönan

Epitetet "panelhöna" används enligt NE nedsättande om en kvinna som inte blir uppbjuden till dans. Nedsättande schmedschmättande säger jag - det dödligaste vapnet är det som ingen ser eller misstänker. Lilla fröken Tyst-och-Flitig har just fått sitt ansikte utåt. Nu jävlar ska här bjudas upp till dans. Narcissus-style!