Den här printen av Jonathan Burton
Den här ryggsäcken
Road trip genom USA. Typ som Thelma och Louise, fast lite mindre död och lite mer skräpmat.
Blygsam önskelista, ja?
måndag 17 december 2012
Önske-önskelista
I vår familj har vi bestämt oss för att bara köpa fem julklappar under 50 spänn per person som vi sedan lottar ut till samtliga familjemedlemmar. Skönt som fan att slippa presentpressen och ränna runt som en jävla idiot i varenda affär på stan (då får man ju dessutom vinterkräksjukan som en inte jätteauktoritär sjuksköterska upplyste mig om. Jo tjena, för den kan ju inte spridas i någon annan lokal än en där folk svettas klappångest och habegär?). Men ändå, eftersom så många andra bloggare har publicerat önskelistor på sina bloggar nu när det närmar sig jul och så, så tänkte jag att jag drar till med en också. Det blir mer som en önske-önskelista och sådant som jag kan tänka mig att köpa själv om pengarna och andan skulle infinna sig.
Den här printen av Jonathan Burton
Den här Casio-klockan
Den här ryggsäcken
Ny frisyr, eller rättare sagt en frisyr över huvud taget, förslagsvis denna (och jag räknar givetvis med att benstrukturen i ansiktet kommer på köpet)
Road trip genom USA. Typ som Thelma och Louise, fast lite mindre död och lite mer skräpmat.
Blygsam önskelista, ja?
Den här printen av Jonathan Burton
Den här ryggsäcken
Road trip genom USA. Typ som Thelma och Louise, fast lite mindre död och lite mer skräpmat.
Blygsam önskelista, ja?
måndag 26 november 2012
Torsdagstoppen: Värsta skräckupplevelserna
Jag hintade väl lite om att det inte skulle bli någon torsdagstopp för min del den här (läs: förra) veckan, men jag vill ogärna anklagas för att vara osolidarisk mot mina systrar så jag bränner av en, om än inte så utvecklad lista. Den här veckan handlar det om de värsta populärkulturella skräckupplevelserna.
5. Lillebror i "Riget". "Riget" var alltså en dansk-svensk miniserie regisserad av Lars von Trier som utspelade sig på Rigshospitalet i Köpenhamn. Serien gick i två säsonger, den första 1994 och den andra 1997. Den första omgången var jag nog för liten för att tillåtas se och den andra omgången borde jag ha varit för liten för att tillåtas se. Det obehagligaste med serien är den fruktansvärt missbildade karaktären Lillebror. Det är meningen att han bara ska vara ett barn, men han är dubbelt så lång som alla vuxna. Hans missbildning gör att han bara kan stå upprätt genom att hållas upp av en sele och remmar och de är också det enda som håller ihop hans hemska, gröna, utmärglade kropp. Men det värsta var ändå att det inte gick en scen där han var med utan att han upprepade sitt avskyvärda mantra "Döda mig mor!". Jag blev traumatiserad för livet. Nu när jag återigen får se scenerna ter de sig mest absurda och jag kan inte låta bli att undra: när mor slutligen går med på att döda Lillebror, varför gör hon det på smärtsammast möjliga sätt?
4. The Blair Witch Project. Som jag har förstått det delas folk upp i två läger gällande den här filmen: de som tycker att den är skitlöjlig och inte blir ett dugg skrämda på grund av dess lågbudgetighet och de som skiter ner sig av rädsla tack vare dess lågbudgetighet. Jag behöver väl knappast säga att jag tillhör den senare kategorin. Jag tyckte det var det värsta jag någonsin sett när jag såg den första gången, det var ju som att det hade kunna vara på riktigt! Jag har länge funderat på hur det skulle vara att se om The Blair Witch Project, men kommit fram till att det nog är bäst att låta den förbli ett minne.
3. The Pact. En film jag såg häromdagen. Den började sämst som tusan med överdrivna spökerier och skit som flög i luften. Totalt lame-o. Men mot slutet blev den fruktansvärt obehaglig och jag borrade naglarna längre och längre in i Johans nacke. Jag ska inte berätta hur den slutade om någon skulle vara sugen på att se den, men jag kan säga så mycket som att spinkiga karlar kommer jag aldrig ha mycket till övers för.
2. Melancholia. Ja, herr von Trier har lyckats knipa två platser på den här listan, men han är väl bara bra på att sätta fingret på saker folk är rädda för. Melancholia är verkligen ingen hoppa-till-i-soffan-rulle, utan snarare en dödsångest-och-panikattacker-fo-life-rulle. För er som inte vet är det inte för mycket att avslöja att Melancholia handlar om att jorden går under då den kraschar in i en planet, för det avslöjas redan i filmens början. Rymden och framför allt saker i rymden är en av de saker som skrämmer mig mest. Tanken på att faktiskt se en himlakropp krascha mot jorden och veta att det inte finns ett jota man kan göra åt det är ett av de absolut obehagligaste sätten att dö på som jag kan tänka mig och just den totala ångesten och melankolin har von Trier tagit fasta på i den här filmen. Hua. Snyggast öppningsscen förresten:
1. Slender game. Slender man är en urban legend som spridits via internet som jag förstår det. Han är en lång, smal man iklädd kostym och utan ansiktsdrag som följer efter folk tills de blir galna och tar livet av sig. Själva legenden berör inte mig nämnvärt, men spelet baserat på karaktären, Slender game, är en helt annan femma. Det är ett tekniskt och handlingsmässigt väldigt simpelt spel som kan laddas ner på slendergame.com för den som kan och vågar. Spelet går ut på att man, i första person, ska gå runt i en inhägnad skogsdunge och leta efter åtta papperslappar med meddelanden på. That's it. Enkelt och tråkigt hade det varit om det inte var för att det är natt i spelet och det enda som gör att man kan se knappt tio meter framför dig är en halvkass ficklampa samt att du har kondis som en 72-årig lungcancerpatient och klarar av att springa knappt fem meter innan du blir andfådd och måste sakta ner igen. För varje sida du plockar upp blir musiken med intensiv och om du är för långsam och vänder dig om så står han där, Slender man. Jag har aldrig vågat mig på att spela spelet själv, men jävlar vad rädd jag har blivit när jag sett andra människor spela.
Sådärja. Hafsigt skriven lista fyra dagar för sent. Men ser det ändå som en vinst. Efter att i en vecka ha skrivit ett PM på 6000 ord känner jag mig helt slutskriven för att inte tala om slut i huvudet så jag är glad om jag kan uppbringa något läsbart i textformat över huvud taget just nu. Kolla på tvångstankesmedjan och kultimera nu också. De publicerade dessutom varsin lista på temat bästa kärlekslåtar förrförra veckan, vilket jag inte gjorde av olika anledningar.
5. Lillebror i "Riget". "Riget" var alltså en dansk-svensk miniserie regisserad av Lars von Trier som utspelade sig på Rigshospitalet i Köpenhamn. Serien gick i två säsonger, den första 1994 och den andra 1997. Den första omgången var jag nog för liten för att tillåtas se och den andra omgången borde jag ha varit för liten för att tillåtas se. Det obehagligaste med serien är den fruktansvärt missbildade karaktären Lillebror. Det är meningen att han bara ska vara ett barn, men han är dubbelt så lång som alla vuxna. Hans missbildning gör att han bara kan stå upprätt genom att hållas upp av en sele och remmar och de är också det enda som håller ihop hans hemska, gröna, utmärglade kropp. Men det värsta var ändå att det inte gick en scen där han var med utan att han upprepade sitt avskyvärda mantra "Döda mig mor!". Jag blev traumatiserad för livet. Nu när jag återigen får se scenerna ter de sig mest absurda och jag kan inte låta bli att undra: när mor slutligen går med på att döda Lillebror, varför gör hon det på smärtsammast möjliga sätt?
4. The Blair Witch Project. Som jag har förstått det delas folk upp i två läger gällande den här filmen: de som tycker att den är skitlöjlig och inte blir ett dugg skrämda på grund av dess lågbudgetighet och de som skiter ner sig av rädsla tack vare dess lågbudgetighet. Jag behöver väl knappast säga att jag tillhör den senare kategorin. Jag tyckte det var det värsta jag någonsin sett när jag såg den första gången, det var ju som att det hade kunna vara på riktigt! Jag har länge funderat på hur det skulle vara att se om The Blair Witch Project, men kommit fram till att det nog är bäst att låta den förbli ett minne.
3. The Pact. En film jag såg häromdagen. Den började sämst som tusan med överdrivna spökerier och skit som flög i luften. Totalt lame-o. Men mot slutet blev den fruktansvärt obehaglig och jag borrade naglarna längre och längre in i Johans nacke. Jag ska inte berätta hur den slutade om någon skulle vara sugen på att se den, men jag kan säga så mycket som att spinkiga karlar kommer jag aldrig ha mycket till övers för.
2. Melancholia. Ja, herr von Trier har lyckats knipa två platser på den här listan, men han är väl bara bra på att sätta fingret på saker folk är rädda för. Melancholia är verkligen ingen hoppa-till-i-soffan-rulle, utan snarare en dödsångest-och-panikattacker-fo-life-rulle. För er som inte vet är det inte för mycket att avslöja att Melancholia handlar om att jorden går under då den kraschar in i en planet, för det avslöjas redan i filmens början. Rymden och framför allt saker i rymden är en av de saker som skrämmer mig mest. Tanken på att faktiskt se en himlakropp krascha mot jorden och veta att det inte finns ett jota man kan göra åt det är ett av de absolut obehagligaste sätten att dö på som jag kan tänka mig och just den totala ångesten och melankolin har von Trier tagit fasta på i den här filmen. Hua. Snyggast öppningsscen förresten:
1. Slender game. Slender man är en urban legend som spridits via internet som jag förstår det. Han är en lång, smal man iklädd kostym och utan ansiktsdrag som följer efter folk tills de blir galna och tar livet av sig. Själva legenden berör inte mig nämnvärt, men spelet baserat på karaktären, Slender game, är en helt annan femma. Det är ett tekniskt och handlingsmässigt väldigt simpelt spel som kan laddas ner på slendergame.com för den som kan och vågar. Spelet går ut på att man, i första person, ska gå runt i en inhägnad skogsdunge och leta efter åtta papperslappar med meddelanden på. That's it. Enkelt och tråkigt hade det varit om det inte var för att det är natt i spelet och det enda som gör att man kan se knappt tio meter framför dig är en halvkass ficklampa samt att du har kondis som en 72-årig lungcancerpatient och klarar av att springa knappt fem meter innan du blir andfådd och måste sakta ner igen. För varje sida du plockar upp blir musiken med intensiv och om du är för långsam och vänder dig om så står han där, Slender man. Jag har aldrig vågat mig på att spela spelet själv, men jävlar vad rädd jag har blivit när jag sett andra människor spela.
Sådärja. Hafsigt skriven lista fyra dagar för sent. Men ser det ändå som en vinst. Efter att i en vecka ha skrivit ett PM på 6000 ord känner jag mig helt slutskriven för att inte tala om slut i huvudet så jag är glad om jag kan uppbringa något läsbart i textformat över huvud taget just nu. Kolla på tvångstankesmedjan och kultimera nu också. De publicerade dessutom varsin lista på temat bästa kärlekslåtar förrförra veckan, vilket jag inte gjorde av olika anledningar.
onsdag 21 november 2012
Huge Bird
Bloggen har inte uppdaterats på vad som känns som en månad och det beror väl mest på att jag känner mig ganska oinspirerad för tillfället och brottas med en del orosmoln och stressmoment. Studier och mastodontuppgifter gör mig helt lamslagen gällande det mesta. Således publicerade inte jag någon torsdagstopp förra veckan när mina systrar gjorde det och hinner inte fixa någon just nu heller. Men för att göra ett avbrott bland stäpplöpare och spindelväv som hopats här på bloggen under senare tid kör vi en liten bild. Den här bilden fick Killen med stort K i kortformat när han fyllde år igår. Tanken är väl att den ska vara lite vitsig, men blir inte så förbannat vitsigt om man ska förklara vad den går ut på så jag skiter nog i att ens försöka mig på att förklara det fnissiga. Antingen kan ni någonstans klura ut vari det som är menat att vara roligt ligger, eller så kan ni bara uppskatta det som en kul bild. Eller nåt.
tisdag 30 oktober 2012
Friducha
Mitt såhär i höstångesten tar vi och dunkar på med en illustration igen. Den här gången föreställande min fina vän Frida.
Och det var väl ungefär det jag hade att visa upp idag.
Och det var väl ungefär det jag hade att visa upp idag.
torsdag 25 oktober 2012
Less is more och Bad bake day
Yows!
Det verkar tyvärr som att torsdagstoppen uteblir den här veckan då vi inte kan enas om något tema. Förslag är därför väldigt välkomna.
Men som plåster på eventuella sår bjuder jag på en bild jag ritat idag föreställande Ida som jag illustrerade en bloggheader åt för snart ett år sedan(?). Det är nämligen så att läsare dagligen klickar sig in på min blogg från länken på bad bake day, och eftersom Idas blogg är avsevärt mycket större än vad min är har jag håvat in ganska många läsare via den kanalen. Så här har ni lite skamlös reklam för bad bake day.
Det blev slutversionen, men jag anser själv att jag borde slutat med skugga och skit på texten lite tidigare. Har svårt att tygla mig själv ibland. Så här såg den ut innan jag gick bananas på skuggningen:
Bättre?
När jag får fatt i mina vattenfärger kanske jag skvätter på lite sådan med.
I alla fall, glöm inte gå in på Idas blogg nu.
Det verkar tyvärr som att torsdagstoppen uteblir den här veckan då vi inte kan enas om något tema. Förslag är därför väldigt välkomna.
Men som plåster på eventuella sår bjuder jag på en bild jag ritat idag föreställande Ida som jag illustrerade en bloggheader åt för snart ett år sedan(?). Det är nämligen så att läsare dagligen klickar sig in på min blogg från länken på bad bake day, och eftersom Idas blogg är avsevärt mycket större än vad min är har jag håvat in ganska många läsare via den kanalen. Så här har ni lite skamlös reklam för bad bake day.
Det blev slutversionen, men jag anser själv att jag borde slutat med skugga och skit på texten lite tidigare. Har svårt att tygla mig själv ibland. Så här såg den ut innan jag gick bananas på skuggningen:
Bättre?
När jag får fatt i mina vattenfärger kanske jag skvätter på lite sådan med.
I alla fall, glöm inte gå in på Idas blogg nu.
tisdag 23 oktober 2012
Dagens span
Är jag den enda som lagt märke till den nya Dr Who-skådisen Matt Smiths påtagliga likhet med Mask-karaktären "Rocky"?
Kissa nu inte i brallan av ilska över att jag jämför den relativt välskapte Smith med den missformade Rocky, jag tyckte nämligen att Rocky var lite gullig när jag var liten och såg "Mask" för första gången så det är ingen direkt pik, mer en observation.
Men kolla liksom, de är tamejtusan lite lika runt ögonen och sådär, aight?
torsdag 18 oktober 2012
Torsdagstoppen: Magiska djur
Så ska jag väl äntligen lyckas publicera en torsdagstopp på rätt dag då. Idag är temat magiska, eller snarare påhittade, djur i fiktion. Det vi kom överens om är att djuret inte får föra sig som en människa eller interagera med människor på lika villkor. Det vill säga, varulvar, fauner, sjöfolk och kentaurer göre sig icke besvär,och inte heller några fabeldjur. Därtill måste det vara ett specifikt djur. Det räcker alltså inte med att skriva enhörning, det måste vara en specifik enhörning. Så. Tror det var allt. Då sätter vi igång!
5. Katla från Bröderna Lejonhjärta. Det är inte så att jag tycker att Katla verkar vara en skön typ som jag skulle vilja hänga med, tvärtom; hon satte djupa skräcksår i mig som barn och någon som lyckas påverka mig så mycket förtjänar en plats på listan. För er som mot förmodan inte vet vem Katla är kan jag upplysa er om att det är den uråldriga och extremt dåligt specialeffektade drakhonan som sprider skräck i Nangijalaborna dag och natt. Ful trickfilming eller ej, mig lyckades de skrämma i alla fall.
4. Kerberos från grekisk mytologi. Den flerhövdade (för det mesta trehövdade) hunden som vaktar ingången till dödsriket. Inte heller något djur jag är superpepp på att möta, men jävlar vad ballt att ha som vakthund.
3. Morph från Skattkammarplaneten. En liten rosa blobb som kan ändra form och som trofast följer sin husse vart han än går. Har bara sett Skattkammarplaneten någon enstaka gång, men vet att jag då tänkte att det skulle vara väldigt schysst att ha den där blobben som husdjur. Inget djupare än så. Söt sak.
2. Gizmo från Gremlins. Den lurviga lilla Mogwain som skapar nya Mogwais när han blir blöt och vars "avkomma" skapar de slemmiga och otrevliga Gremlins. Ett otroligt gulligt litet djur som jag inte skulle ha något emot att ha i min ägo om man kunde kringgå den där förökningsprocessen på något sätt.
1. Vingfåle från Harry Potter. Hippogriffen som Hagrid tar hand om och som döms till döden i tredje boken efter att ha scratchat Malfoy, men som sen räddas av Harry och Hermione. Den är mest jävligt ball och fin. Sjukt gött att ha en hippogriff att rida på till föreläsningarna med tänker jag.
Bäm! Lista inne i tid. Spana också in Splats och Es listor.
Nu är det baske mig sängsängsäng sovasovasova som gäller.
Nattis!
5. Katla från Bröderna Lejonhjärta. Det är inte så att jag tycker att Katla verkar vara en skön typ som jag skulle vilja hänga med, tvärtom; hon satte djupa skräcksår i mig som barn och någon som lyckas påverka mig så mycket förtjänar en plats på listan. För er som mot förmodan inte vet vem Katla är kan jag upplysa er om att det är den uråldriga och extremt dåligt specialeffektade drakhonan som sprider skräck i Nangijalaborna dag och natt. Ful trickfilming eller ej, mig lyckades de skrämma i alla fall.
4. Kerberos från grekisk mytologi. Den flerhövdade (för det mesta trehövdade) hunden som vaktar ingången till dödsriket. Inte heller något djur jag är superpepp på att möta, men jävlar vad ballt att ha som vakthund.
3. Morph från Skattkammarplaneten. En liten rosa blobb som kan ändra form och som trofast följer sin husse vart han än går. Har bara sett Skattkammarplaneten någon enstaka gång, men vet att jag då tänkte att det skulle vara väldigt schysst att ha den där blobben som husdjur. Inget djupare än så. Söt sak.
2. Gizmo från Gremlins. Den lurviga lilla Mogwain som skapar nya Mogwais när han blir blöt och vars "avkomma" skapar de slemmiga och otrevliga Gremlins. Ett otroligt gulligt litet djur som jag inte skulle ha något emot att ha i min ägo om man kunde kringgå den där förökningsprocessen på något sätt.
1. Vingfåle från Harry Potter. Hippogriffen som Hagrid tar hand om och som döms till döden i tredje boken efter att ha scratchat Malfoy, men som sen räddas av Harry och Hermione. Den är mest jävligt ball och fin. Sjukt gött att ha en hippogriff att rida på till föreläsningarna med tänker jag.
Bäm! Lista inne i tid. Spana också in Splats och Es listor.
Nu är det baske mig sängsängsäng sovasovasova som gäller.
Nattis!
Anabola asteroider
Så här kul kan man ha det när man är sjuk och inte kan sova:
Trist bara att skämtet går halvt förlorat i och med att asteroiden ser ut som George Bushs och Jan Björklunds svårt akneärrade love child snarare än Arnold Schwarzenegger som det är tänkt.
Första bilden jag publicerar på ett bra tag och det har en enkel förklaring: jag har inte haft tillgång till min scanner på hela sommaren och hösten. Nu jävlar kommer bilderna stå som spön i backen! Eller inte. Men de kommer i alla fall vara mer frekventa än de varit på senaste tiden.
Trist bara att skämtet går halvt förlorat i och med att asteroiden ser ut som George Bushs och Jan Björklunds svårt akneärrade love child snarare än Arnold Schwarzenegger som det är tänkt.
Första bilden jag publicerar på ett bra tag och det har en enkel förklaring: jag har inte haft tillgång till min scanner på hela sommaren och hösten. Nu jävlar kommer bilderna stå som spön i backen! Eller inte. Men de kommer i alla fall vara mer frekventa än de varit på senaste tiden.
måndag 15 oktober 2012
Torsdagstoppen: Svenska filmer
Vad var det jag sa? Visst tusan publiceras listan ett antal dagar för sent som vanligt. Idag är jag dessutom extra trött och lite halvgrinig så listan är mindre än halvhjärtat gjord. Typ en-tredjedel-hjärtat. Temat är svenska filmer.
5. En kärlekshistoria. Roy Anderssons debutfilm om det unga kärleksparet Annika och Pär. Bitvis är filmen lite långtråkig, men jag tycker verkligen att skådespelarinsatserna av de unga huvudrollsinnehavarna (och deras familjer för den delen) är skitbra. Berättelsen är skitbra och musiken är skitbra. Bra skit helt enkelt. Istället för en bild får ni musiken som ackompanjerar introtexten bara för att den är så förbannat fin.
4. Så vit som en snö. Film från 2001 om Elsa Andersson som är aviatris och hoppar fallskärm och flyger och whatnot. Den fick väl egentligen inte något varmare mottagande när den kom, den blev nominera till några guldbaggar, men det beror väl mest på att det var en av typ tre svenska filmer som gick upp på bio det året kan tänkas. Dessutom är den förbannat lång, nästan tre timmar. Men den har något visst som har etsat sig fast, så den får vara med på listelilistan.
3. Fucking Åmål. Tror detta var en av de första "vuxenfilmerna" jag såg. Jag var väl runt 12 år och jag tyckte att filmen var helt fantastisk även om jag kanske inte fullt ut förstod dess innebörd. Även om den idag kanske känns lite daterad tycker jag ändå att den håller i kvalitet fortfarande.
2. Låt den rätte komma in. Riktigt bra för att vara en svensk skräckis. Den slår absolut inte boken, men det är ändå en hyfsat solid rulle med stämningsfull scenografi och bra skådisar.
1. Tillsammans. En till Lukas Moodysson-film. Men han är, eller har i alla fall varit, Sveriges bästa samtida regissör. Jag gillar stämningen i Tillsammans, den är precis sådär sunkig och mysig som jag inbillar mig att Sverige var på 70-talet och många av Sveriges bästa skådespelare är med. Jag vet att vissa vill påstå att vi inte har några såna, men det har vi faktiskt. Äeh, jag gillar den som tusan.
Då var den listan avklarad, bara fyra dagar för sent. Lillasyster Splat har också publicerat en lista på svenska filmer, dock inte storasyster E, men hon har publicerat det vi hade som tisdagslista förra veckan så den kan ni ju spana in om ni vill.
Smellz all y'all!
5. En kärlekshistoria. Roy Anderssons debutfilm om det unga kärleksparet Annika och Pär. Bitvis är filmen lite långtråkig, men jag tycker verkligen att skådespelarinsatserna av de unga huvudrollsinnehavarna (och deras familjer för den delen) är skitbra. Berättelsen är skitbra och musiken är skitbra. Bra skit helt enkelt. Istället för en bild får ni musiken som ackompanjerar introtexten bara för att den är så förbannat fin.
4. Så vit som en snö. Film från 2001 om Elsa Andersson som är aviatris och hoppar fallskärm och flyger och whatnot. Den fick väl egentligen inte något varmare mottagande när den kom, den blev nominera till några guldbaggar, men det beror väl mest på att det var en av typ tre svenska filmer som gick upp på bio det året kan tänkas. Dessutom är den förbannat lång, nästan tre timmar. Men den har något visst som har etsat sig fast, så den får vara med på listelilistan.
3. Fucking Åmål. Tror detta var en av de första "vuxenfilmerna" jag såg. Jag var väl runt 12 år och jag tyckte att filmen var helt fantastisk även om jag kanske inte fullt ut förstod dess innebörd. Även om den idag kanske känns lite daterad tycker jag ändå att den håller i kvalitet fortfarande.
 |
| This one's for you, Johnny-Boy! |
2. Låt den rätte komma in. Riktigt bra för att vara en svensk skräckis. Den slår absolut inte boken, men det är ändå en hyfsat solid rulle med stämningsfull scenografi och bra skådisar.
1. Tillsammans. En till Lukas Moodysson-film. Men han är, eller har i alla fall varit, Sveriges bästa samtida regissör. Jag gillar stämningen i Tillsammans, den är precis sådär sunkig och mysig som jag inbillar mig att Sverige var på 70-talet och många av Sveriges bästa skådespelare är med. Jag vet att vissa vill påstå att vi inte har några såna, men det har vi faktiskt. Äeh, jag gillar den som tusan.
Då var den listan avklarad, bara fyra dagar för sent. Lillasyster Splat har också publicerat en lista på svenska filmer, dock inte storasyster E, men hon har publicerat det vi hade som tisdagslista förra veckan så den kan ni ju spana in om ni vill.
Smellz all y'all!
tisdag 9 oktober 2012
Tisdagstoppen: tecknade TV-serier
Hejhopp Alles. Som ni väl har märkt så blev det ingen torsdagstopp förra veckan. Jag har dessvärre haft fullt upp och genomlevt diverse sammanbrott då jag läser en rolig men ack så intensiv kurs i radiojournalistik för tillfället. Just nu har jag dock lite andrum och därför dunkar vi på med en tisdagstopp på det tema det var tänkt att vi skulle avverka förra veckan, nämligen tecknade TV-serier.
5. Regular Show. En serie som Johan har introducerat mig till. Har inte sett mer än ett par avsnitt, men kan från dessa deducera att det är en förbannat bra serie. Den handlar om kompisarna Mordecai och Rigby som jobbar i en park. Vad de gör mer exakt har jag ännu inte lyckats lista ut, men de är väl någon typ av parkvakter kan tänkas. Serien tar ofta avstamp i någon uppgift det är tänkt att Mordecai och Rigby ska genomföra, vilket leder till allsköns äventyr. Kul för stora och små. Serien har dessutom vunnit en Emmy för "outstanding short-format animated program" två år i rad. Väl unnat.
4. De tre vännerna och Jerry. Serien gjord av en av Sveriges i utlandet mest välkända illustratörer och animatörer Magnus Carlsson. De tre vännerna och Jerry är egentligen inte jättesnyggt animerad, då är i såna fall Magnus Carlssons DaMöb snyggare, men jag tycker att den är väldigt välskriven och underhållande. Den lyckas fånga kids i typ 12-årsåldern som de är - naiva och störiga som fan. Det finns också en behållning i serien även för en äldre publik, vilket gör att jag fortfarande kan uppskatta den om jag råkar snubbla över något avsnitt när jag zappar förbi barnkanalen där den titt som tätt går i repris. Magnus Carlsson animerade också Mtv-serien Robin som gick sent om natta när jag var yngre. Kan vara värd att spana in för den som inte sett, alternativt glömt bort den.
3. Snobben. Eller "Peanuts" som det heter på sitt originalspråk. En mycket bättre titel om du frågar mig då serien egentligen inte kretsar kring Snobben utan snarare hans ägare Charlie Brown och hans misslyckanden. Anledningarna till att Snobben får vara med på listan är trenne: (1) att Charlie Brown är helt fantastisk i all sin cynism och misantropiska inställning (han misslyckas dessutom med nästan allt han företar sig = relaterbar), (2) att musiken är sjukt catchy och (3) att jag varje gång jag ser det får en enorm nostalgiboost. Det är någon typ av barndomslycka förpackat i snygg 60-talsestetik.
2. Ducktales. Av alla Disneyserier var det här den absolut bästa. Det var en lagom blandning av fniss, äventyr och magi. När jag bodde i London införskaffade jag Ducktales-DVD-boxen från HMV för en billig penning, och det grämer mig som tusan att jag inte har en aning om vart den tog vägen. Förmodligen snodde någon av mina norrländska rumskompisar den. Hursomhaver, den enda aspekten av Ducktales som jag inte gillar är nog tamejfan Bubba. Så jävla sämst karaktär. Jag önskar att han hade blivit kvar i förhistoriska Ankeborg, för han förstör verkligen flowet i en annars enastående bra serie.
.jpg/300px-DuckTales_(Main_title).jpg)
1. Futurama. Jag har redan avhandlat Futurama två gånger på den här bloggen tror jag. Finns inte så mycket mer att säga än att det är (eller borde kanske dessvärre säga var) den absolut bästa animerade serien någonsin. Skitkul och ofta väldigt välskriven. Se förtusan om ni inte redan gjort det!
Sådärja. Om allt vill sig väl kommer ytterligare en topp upp på torsdag (eller med största sannolikhet fredag för min del). Glöm inte att som vanligt spana in syster Splats och syster Es listor.
5. Regular Show. En serie som Johan har introducerat mig till. Har inte sett mer än ett par avsnitt, men kan från dessa deducera att det är en förbannat bra serie. Den handlar om kompisarna Mordecai och Rigby som jobbar i en park. Vad de gör mer exakt har jag ännu inte lyckats lista ut, men de är väl någon typ av parkvakter kan tänkas. Serien tar ofta avstamp i någon uppgift det är tänkt att Mordecai och Rigby ska genomföra, vilket leder till allsköns äventyr. Kul för stora och små. Serien har dessutom vunnit en Emmy för "outstanding short-format animated program" två år i rad. Väl unnat.
4. De tre vännerna och Jerry. Serien gjord av en av Sveriges i utlandet mest välkända illustratörer och animatörer Magnus Carlsson. De tre vännerna och Jerry är egentligen inte jättesnyggt animerad, då är i såna fall Magnus Carlssons DaMöb snyggare, men jag tycker att den är väldigt välskriven och underhållande. Den lyckas fånga kids i typ 12-årsåldern som de är - naiva och störiga som fan. Det finns också en behållning i serien även för en äldre publik, vilket gör att jag fortfarande kan uppskatta den om jag råkar snubbla över något avsnitt när jag zappar förbi barnkanalen där den titt som tätt går i repris. Magnus Carlsson animerade också Mtv-serien Robin som gick sent om natta när jag var yngre. Kan vara värd att spana in för den som inte sett, alternativt glömt bort den.
3. Snobben. Eller "Peanuts" som det heter på sitt originalspråk. En mycket bättre titel om du frågar mig då serien egentligen inte kretsar kring Snobben utan snarare hans ägare Charlie Brown och hans misslyckanden. Anledningarna till att Snobben får vara med på listan är trenne: (1) att Charlie Brown är helt fantastisk i all sin cynism och misantropiska inställning (han misslyckas dessutom med nästan allt han företar sig = relaterbar), (2) att musiken är sjukt catchy och (3) att jag varje gång jag ser det får en enorm nostalgiboost. Det är någon typ av barndomslycka förpackat i snygg 60-talsestetik.
2. Ducktales. Av alla Disneyserier var det här den absolut bästa. Det var en lagom blandning av fniss, äventyr och magi. När jag bodde i London införskaffade jag Ducktales-DVD-boxen från HMV för en billig penning, och det grämer mig som tusan att jag inte har en aning om vart den tog vägen. Förmodligen snodde någon av mina norrländska rumskompisar den. Hursomhaver, den enda aspekten av Ducktales som jag inte gillar är nog tamejfan Bubba. Så jävla sämst karaktär. Jag önskar att han hade blivit kvar i förhistoriska Ankeborg, för han förstör verkligen flowet i en annars enastående bra serie.
1. Futurama. Jag har redan avhandlat Futurama två gånger på den här bloggen tror jag. Finns inte så mycket mer att säga än att det är (eller borde kanske dessvärre säga var) den absolut bästa animerade serien någonsin. Skitkul och ofta väldigt välskriven. Se förtusan om ni inte redan gjort det!
Sådärja. Om allt vill sig väl kommer ytterligare en topp upp på torsdag (eller med största sannolikhet fredag för min del). Glöm inte att som vanligt spana in syster Splats och syster Es listor.
fredag 28 september 2012
Torsdagstoppen: Skurkar
Idag orkar jag inte med någon utförligare introduktion av torsdagstoppens tema, så vi nöjer oss med att konstatera att vi denna vecka listar de fem bästa skurkarna. Håll till godo.
5. Taurus Bulba från Darkwing Duck. Lätt ondaste boven i Darkwing Duck-serien. När serien börjar håller Bulba på att avtjäna ett fängelsestraff på 99 år, något som inte bekymrar honom nämnvärt. Istället ser han det som den perfekta täckmanteln, bakom vilken han kan dölja att han fortfarande smider onda planer och drar i trådar hos sina St Canards-hejdukar. Stentung kille. I ett senare avsnitt bygger han dessutom om sig till en cyborg med en hel arsenal av vapen inbyggd i sig själv. Badass. Sen att det är kul att Bulba rimmar på vulva är bara en fet bonus.
4. The Joker från Batman. Nu syftar jag inte enbart på Heath Ledgers hyllade tolkning av Batmanskurken, utan på Joker-karaktären över lag. I många Batmanversioner, särskilt i serietidningarna, beskrivs han som en komplex karaktär med ett ganska sorgligt förflutet och ändå är han så förbannat obehaglig. En tvättäkta psykopat och sadist. Visst är Ledgers tolkning fenomenal, men även Jack Nickolson gör en riktigt bra Joker. Men den bästa Joker-berättelsen jag har läst måste jag nog säga att Alan Moores The Killing Joke är. Jag tycker vanligtvis inte så mycket om serietidningar från förlag som Marvel och DC då jag har svårt för själva ritstilen och (dare I say som litteraturstudent) att det är för mycket text i varje ruta. I serietidningar vill jag att bilden ska vara i fokus och att bilden inte ska försöka likna verkligheten så mycket som möjligt utan vara mer fantasifull, vilket jag tycker att Alan Moore och tecknaren Brian Bolland har tagit fasta på. Spana in det här liksom:
3. Cruella De Vil från Pongo och de 101 dalmatinerna. En heltigenom ond pälsgalen tant. Skitball dessutom. Cruella är den där katiga, kedjerökande och helt klart undernärda överklasstanten som kallar alla för "darling" men som egentligen hatar allt och alla. Jag är dessutom väldigt förtjust i den tidstypiska 60-talsstilen som Pongo och de 101 dalmatinerna är ritad i.
2. Voldemort från Harry Potter. Vad vore jag för Harry Potter-fan om jag inte hade med Lord Voldemort på listan? Han är ren ondska förkroppsligad. Jag gillar faktiskt att J.K. Rowling inte har gett Voldemort några som helst förmildrande karaktärsdrag; redan som barn var han ondskefull och ondska och makt tycks vara det enda som driver honom. En sak har jag dock länge funderat på: Voldemort splittar ju som bekant sin själ genom att döda människor, så hur kommer det sig att inte alla i Harry Potter-världen som dödat någon splittar sin själ? Det har ju liksom även de tre huvudkaraktärerna gjort under slutstriderna på Hogwarts. Finns det någon detalj jag har missat eller är det helt enkelt en miss av författarinnan?
1. Moriarty från Sherlock Holmes. Ja, nu är det så att minstasystern har valt exakt samma förstaplatsare som jag, men det är väl helt enkelt för att han är bäst då. Moriarty är något av urantagonisten i deckarromaner: han är den enda som (vad det verkar) kan outsmarta Sherlock och det som är så spännande med honom är att man aldrig riktigt får det svart på vitt huruvida Moriarty bara är ett fragment av Sherlocks fantasi eller om han faktiskt existerar. I deckaren får läsaren aldrig "se" honom, det vill säga berättaren Dr Watson får aldrig se honom, och i den nyproducerade serien med Andrew Scott som modern Moriarty leker med idén att Sherlock i själva verket har anlitat en skådespelare som agerar hans ärkefiende därför att Sherlock inte tycker att hans vanliga fall ger honom tillräckligt stora utmaningar. Det visar sig senare att så inte är fallet, men det är ändå ett spännande grepp. Jag tycker dessutom väldigt mycket om Andrew Scotts version av den moderna Moriarty, så hans nuna får runda av denna veckas lista:
Sådärja. Universums balans är återställd till det normala och min lista publiceras som vanligt på en fredag istället för en torsdag. Glöm inte kolla in Splats och Syster Es listor också.
Tjarå!
5. Taurus Bulba från Darkwing Duck. Lätt ondaste boven i Darkwing Duck-serien. När serien börjar håller Bulba på att avtjäna ett fängelsestraff på 99 år, något som inte bekymrar honom nämnvärt. Istället ser han det som den perfekta täckmanteln, bakom vilken han kan dölja att han fortfarande smider onda planer och drar i trådar hos sina St Canards-hejdukar. Stentung kille. I ett senare avsnitt bygger han dessutom om sig till en cyborg med en hel arsenal av vapen inbyggd i sig själv. Badass. Sen att det är kul att Bulba rimmar på vulva är bara en fet bonus.
4. The Joker från Batman. Nu syftar jag inte enbart på Heath Ledgers hyllade tolkning av Batmanskurken, utan på Joker-karaktären över lag. I många Batmanversioner, särskilt i serietidningarna, beskrivs han som en komplex karaktär med ett ganska sorgligt förflutet och ändå är han så förbannat obehaglig. En tvättäkta psykopat och sadist. Visst är Ledgers tolkning fenomenal, men även Jack Nickolson gör en riktigt bra Joker. Men den bästa Joker-berättelsen jag har läst måste jag nog säga att Alan Moores The Killing Joke är. Jag tycker vanligtvis inte så mycket om serietidningar från förlag som Marvel och DC då jag har svårt för själva ritstilen och (dare I say som litteraturstudent) att det är för mycket text i varje ruta. I serietidningar vill jag att bilden ska vara i fokus och att bilden inte ska försöka likna verkligheten så mycket som möjligt utan vara mer fantasifull, vilket jag tycker att Alan Moore och tecknaren Brian Bolland har tagit fasta på. Spana in det här liksom:
3. Cruella De Vil från Pongo och de 101 dalmatinerna. En heltigenom ond pälsgalen tant. Skitball dessutom. Cruella är den där katiga, kedjerökande och helt klart undernärda överklasstanten som kallar alla för "darling" men som egentligen hatar allt och alla. Jag är dessutom väldigt förtjust i den tidstypiska 60-talsstilen som Pongo och de 101 dalmatinerna är ritad i.
2. Voldemort från Harry Potter. Vad vore jag för Harry Potter-fan om jag inte hade med Lord Voldemort på listan? Han är ren ondska förkroppsligad. Jag gillar faktiskt att J.K. Rowling inte har gett Voldemort några som helst förmildrande karaktärsdrag; redan som barn var han ondskefull och ondska och makt tycks vara det enda som driver honom. En sak har jag dock länge funderat på: Voldemort splittar ju som bekant sin själ genom att döda människor, så hur kommer det sig att inte alla i Harry Potter-världen som dödat någon splittar sin själ? Det har ju liksom även de tre huvudkaraktärerna gjort under slutstriderna på Hogwarts. Finns det någon detalj jag har missat eller är det helt enkelt en miss av författarinnan?
1. Moriarty från Sherlock Holmes. Ja, nu är det så att minstasystern har valt exakt samma förstaplatsare som jag, men det är väl helt enkelt för att han är bäst då. Moriarty är något av urantagonisten i deckarromaner: han är den enda som (vad det verkar) kan outsmarta Sherlock och det som är så spännande med honom är att man aldrig riktigt får det svart på vitt huruvida Moriarty bara är ett fragment av Sherlocks fantasi eller om han faktiskt existerar. I deckaren får läsaren aldrig "se" honom, det vill säga berättaren Dr Watson får aldrig se honom, och i den nyproducerade serien med Andrew Scott som modern Moriarty leker med idén att Sherlock i själva verket har anlitat en skådespelare som agerar hans ärkefiende därför att Sherlock inte tycker att hans vanliga fall ger honom tillräckligt stora utmaningar. Det visar sig senare att så inte är fallet, men det är ändå ett spännande grepp. Jag tycker dessutom väldigt mycket om Andrew Scotts version av den moderna Moriarty, så hans nuna får runda av denna veckas lista:
Sådärja. Universums balans är återställd till det normala och min lista publiceras som vanligt på en fredag istället för en torsdag. Glöm inte kolla in Splats och Syster Es listor också.
Tjarå!
söndag 23 september 2012
Ritar...
...och målar lite åt Liberal Debatt. Som den här gången har tema USA med anledning av presidentvalet. Så det blir en republikansk elefant som dessvärre råkades bli på väg åt vänster. Höger ska den givetvis vara vänd åt egentligen, men jag litar på att de på LD klarar av att vända på den innan bilden ska publiceras.
torsdag 20 september 2012
Torsdagstoppen: Musikvideor
Ny torsdag, ny topp. Idag listar vi de fem bästa musikvideorna. Eller för min del blir det snarare "fem musikvideor jag kan komma på för tillfället som är hyfsat bra". Det är nämligen väldigt längesedan jag gjorde en sport av att hålla koll på nya musikvideor. Inte sedan Voxpop-, MTV- och ZTV-eran kan jag stoltsera med att jag har något hum över huvud taget om vad som är värt att titta på så länge det inte är videor som blivit virala via youtube eller som har blivit en "snackis" (jävlar vad jag hatar uttrycket "snackis", liksom jag har svårt för de flesta ord som lägger till suffixet -is för att det ska låta hippt, alternativt gulligt, men just här känns det ändå befogat). Med det i åtanke låter jag er härmed åtnjuta en brokig musikvideokavalkad som med största sannolikhet kommer lämna era minds anti-blown.
5. Fatboy Slim - Right here right now
Evolutionsvideor är alltid underhållande och den här hör till en av de bästa. Jag gillar att den är så tafatt. Sen är det ju en fet bonus att alla Fatboy Slims låtar är så förbannat catchy, om än lite enehanda.
4. Rihanna ft. Calvin Harris - We found love
Normalt sett är jag inget stort Rihanna-fan; hennes musik är slätstruken och hennes röst lite gnällig. Men hennes samarbete med Calvin Harris (ni vet killen som gjorde bland annat hipsterlåten Acceptable in the 80s som alla 80-talister gick banans till och kände att "ja, visst fan är vi snäppet ballare än alla andra". Som att de...eller okej: vi behövde vatten på vår självgodhetskvarn.) är faktiskt riktigt lyckat. Låten är klatschig som tusan och framför allt videon är något alldeles extra. Den är lite som ett sammandrag av Trainspotting, fast mer sentimental. Dessutom gillar jag färgtonen i videon och hade det inte varit för att jag är en fattiglapp och ser vämjelig ut i 90-talskläder hade jag införskaffat hela britt-Rihannas garderob.
3. Slagsmålsklubben - Malmö beach night party
Jag är väldigt förtjust i elektronisk musik, speciellt småputtrig sådan, vilket man väl får säga att Slagsmålsklubbens musik är. Videon till låten Malmö beach night party är dock allt annat än småputtrig. Den är faktiskt lite smått obehaglig. Men jag älskar att den småsnuskiga animationen ser ut att kunna vara ritad av en tioårig kille och att jag antar att det är lite av en parodi på Eric Prydz video till Call on me.
2. OK Go - This too shall pass
OK Go är troligtvis mest kända för låten Here it goes again vars videon blev viral på youtube när de dansar fram och tillbaka på en massa löpband. Deras musik i sig är egentligen inte jättespännande, lite mysig, men inte mer, deras videor är däremot alltid något i särklass. Hade egentligen kunnat välja vilken som helst av deras videor, men jag landade på just den till This too shall pass eftersom jag är något av en sucker för Rube Goldberg-maskiner. Sjukt snyggt att den är filmad i en tagning och att den är så förbannat omständlig.
1. Daft Punk - Da Funk
Egentligen är det här inte så mycket en musikvideo som det är en kortfilm med Da Funk-slingan på repeat i bakgrunden, men den får ändå gillas tamejfan. Så förbannat fin och lite absurd video om hunden Charles som har lite svårt att anpassa sig till sitt nya kvarter. Lite sorgligt slut med. Vajjert!
Kablammo! Det var den listan. Publicerad på rätt dag och allt. Glöm nu inte att kolla in Splats och Syster Es listor också.
Vi ses, alla mina små kycklingar!
5. Fatboy Slim - Right here right now
Evolutionsvideor är alltid underhållande och den här hör till en av de bästa. Jag gillar att den är så tafatt. Sen är det ju en fet bonus att alla Fatboy Slims låtar är så förbannat catchy, om än lite enehanda.
4. Rihanna ft. Calvin Harris - We found love
Normalt sett är jag inget stort Rihanna-fan; hennes musik är slätstruken och hennes röst lite gnällig. Men hennes samarbete med Calvin Harris (ni vet killen som gjorde bland annat hipsterlåten Acceptable in the 80s som alla 80-talister gick banans till och kände att "ja, visst fan är vi snäppet ballare än alla andra". Som att de...eller okej: vi behövde vatten på vår självgodhetskvarn.) är faktiskt riktigt lyckat. Låten är klatschig som tusan och framför allt videon är något alldeles extra. Den är lite som ett sammandrag av Trainspotting, fast mer sentimental. Dessutom gillar jag färgtonen i videon och hade det inte varit för att jag är en fattiglapp och ser vämjelig ut i 90-talskläder hade jag införskaffat hela britt-Rihannas garderob.
3. Slagsmålsklubben - Malmö beach night party
Jag är väldigt förtjust i elektronisk musik, speciellt småputtrig sådan, vilket man väl får säga att Slagsmålsklubbens musik är. Videon till låten Malmö beach night party är dock allt annat än småputtrig. Den är faktiskt lite smått obehaglig. Men jag älskar att den småsnuskiga animationen ser ut att kunna vara ritad av en tioårig kille och att jag antar att det är lite av en parodi på Eric Prydz video till Call on me.
2. OK Go - This too shall pass
OK Go är troligtvis mest kända för låten Here it goes again vars videon blev viral på youtube när de dansar fram och tillbaka på en massa löpband. Deras musik i sig är egentligen inte jättespännande, lite mysig, men inte mer, deras videor är däremot alltid något i särklass. Hade egentligen kunnat välja vilken som helst av deras videor, men jag landade på just den till This too shall pass eftersom jag är något av en sucker för Rube Goldberg-maskiner. Sjukt snyggt att den är filmad i en tagning och att den är så förbannat omständlig.
1. Daft Punk - Da Funk
Egentligen är det här inte så mycket en musikvideo som det är en kortfilm med Da Funk-slingan på repeat i bakgrunden, men den får ändå gillas tamejfan. Så förbannat fin och lite absurd video om hunden Charles som har lite svårt att anpassa sig till sitt nya kvarter. Lite sorgligt slut med. Vajjert!
Kablammo! Det var den listan. Publicerad på rätt dag och allt. Glöm nu inte att kolla in Splats och Syster Es listor också.
Vi ses, alla mina små kycklingar!
söndag 16 september 2012
Älskade Nanna
Som ni märker blev det ingen torsdagstopp i torsdags och den här gången beror det faktiskt inte på att jag bara har skitit i det eller är jävlig sent ute med den, utan vi bestämde helt enkelt att det var lättast att hoppa över det den här veckan. För lite tid och för lite samordning. Nästa vecka ska jag väl rimligtvis lyckas punga ut något dock.
I vilket fall ville jag bara dela med mig av ett av Nanna Johanssons blogginlägg från i somras.
Jag vet att jag länkar till henne ganska ofta, men hon är verkligen en av de roligaste serietecknarna och skribenterna jag vet. Hon har för övrigt börjat blogga på nöjesguiden nuförtiden och där ska ni givetvis följa henne.
Eh, ja. Det var väl det jag hade på hjärtat för tillfället. Slut på meddelande.
I vilket fall ville jag bara dela med mig av ett av Nanna Johanssons blogginlägg från i somras.
Jag vet att jag länkar till henne ganska ofta, men hon är verkligen en av de roligaste serietecknarna och skribenterna jag vet. Hon har för övrigt börjat blogga på nöjesguiden nuförtiden och där ska ni givetvis följa henne.
Eh, ja. Det var väl det jag hade på hjärtat för tillfället. Slut på meddelande.
lördag 8 september 2012
Drawception
Jag har blivit totalbesatt av ett socialt online-ritspel som heter Drawception. Johan introducerade mig och nu är jag hooked! Spelet går ut på att en användare författar en beskrivning av något, till exempel "Monopoly guy beats up pringles face", sedan ska nästa användare illustrera den här beskrivningen, varpå en tredje användare ska beskriva den här illustrationer. Sedan fortsätter spelet så i tolv eller 15 omgångar och slutresultatet blir ofta lång ifrån den ursprungliga beskrivningen. Dessutom får man poäng och avancerar upp nivåer när man får "likes" på sina beskrivningar eller illustrationer vilket gör att den typ av dötrista idioter som bara skriver svaret istället för att rita i spel som Draw Something sållas bort.
Om ni tycker min förklaring av spelet var för oklar:
Bli medlemmar och spela vettja!
http://drawception.com/
Om ni tycker min förklaring av spelet var för oklar:
Bli medlemmar och spela vettja!
http://drawception.com/
fredag 7 september 2012
Torsdagstoppen: Ljud
Jaa! Äntligen ett tema som jag har fått bestämma. Idag blir det totalt utan pretentioner och kulturell förankring, för idag listar vi nämligen våra absoluta favoritljud. Och nu snackar vi inte musik och sånt tjafs, utan riktiga livsljud. Ljud som på något sätt väcker positiva associationer hos dig. Et voilà:
5. Katt som spinner. Jag är ingen direkt kattmänniska, men ljudet av min numera bortgångna hund som stånkade som en pervers gammal gubbe varje gång man kliade hans öron håller inte riktigt måttet när det kommer till ljud som djur producerar när de njuter (obs! på ett icke-sexuellt sätt! Jag är inget jävla äckel). Men spinnandet hos en katt som bara är allmänt skitnöjd har en lugnande effekt på mig och, antar jag, många andra. Så en femteplats är på sin plats.
4. Isbitar som knäpper till när de spricker i ett glas med läsk. Av någon anledning för det här ljudet mina tankar till Italien. Jag har varit där två eller tre gånger på familjesemester och det jag vill minnas var det bästa med de resorna var inte det otal gånger min familj jäktandes mellan spanska trappan och forum romanum gick bananas på varandra, 40-gradig värme, allergiångestfyllda minstadöttrar och megapubertala äldstadöttrar (jag själv var självklart en ängel), det vill säga inget av det som typiskt sätt utmärker en hederlig Svensson-semester. Nej, det jag vill minnas var det allra bästa med de semestrarna var de gånger vi efter timlånga tvister och hungerinducerade raseriutbrott äntligen lyckades samsas om vilken restaurang vi skulle förtära aftonens måltid på (pizza/pasta-restaurang i 99% av fallen) och kunde sitta ner för en liten stund och bara ta det lugnt och njuta med familjen. Jag vet att det låter som sensmoralen i ett töntigt 7th Heaven-avsnitt, men jag tycker det är otroligt skönt och trevligt att sitta ner och äta med folk jag tycker om. Mat + bra folk = good shit. För att komma till saken, min fäbless för Coca-Cola manifesteras ofta när jag är ute och äter på restaurang och i synnerhet när jag är i varmare länder och just ljudet av isbitar som knäpper till när det svarta guldet dränker dem har därför kommit att få väldigt positiva associationer hos mig. Hittar ingen ljudfil, men antar att de flesta vet vad för ljud jag syftar på.
3. Det dämpade ljudet av folk i rummet bredvid. Jag tycker det är väldigt betryggande att höra folk i rummet bredvid. Inte så att jag kan urskilja vad de säger, det är mest distraherande, men bara att veta att det är någon där. Framför allt att sova och att plugga blir mycket enklare om man anar en musslad konversation från väggen. Vet inte exakt varför jag känner så, men antar att det har att göra med att jag är uppvuxen med att höra mina föräldrars mumlanden genom väggen vid läggdags varje kväll och att det liksom blev som en försäkran om att världen fortsätter snurra trots att du stängt ögonen och allt blir svart. Hittade inge bra ljudfil på den här heller, men är ni väldigt nyfikna på hur det låter och mot förmodan aldrig har hört det innan kan ni väl be någon gå in i rummet bredvid och improvisera en monolog eller enmansdialog.
2. Åska. Som jag tror jag nämnt i något tidigare inlägg är jag väldigt svag för ljudet av åska och kan gärna ägna min totala uppmärksamhet åt att bara titta och lyssna på blixtar och muller. Grejen med åskan är att den får mig att känna mig så förbannat liten. Det är som att naturen ber mig att "shut the fuck up" för mina problem är ändå bara världsliga. Lite som att vädergudarna, om man vill uttrycka sig skitnödigt, decentraliserar min självcentrering. Och det behövs, tro mig.
1. Is som sjunger. För er som inte riktigt vet vad det innebär så är "issången" det ljud som uppstår när isen på stora sjöar spricker och sprickan letar sig tvärs över hela sjön så att ett eko uppstår. Jag har bara hört det här ljudet en gång live hemma i V-town, men det är otroligt häftigt. Man kan liksom höra hur sprickan börjar långt in på sjön och snabbt letar sig fram till strankanten. Jag kan bara beskriva det som oerhört mäktigt och både lite förhistoriskt och framtidsaktigt om ni förstår vad jag menar. Jag hittade ingen video eller ljudfil som så väl illustrerar hur det låter, det är väl något som helst ska upplevas live, men den här killen är väl den som mest lyckats fånga hur jag vill mena att det låter:
Jag vet att listan kommer en dag för sent, men det har liksom blivit lite av en tradition nu. Mina systrar föreslog att vi skulle skjuta på listandet till fredagar istället, men jag förklarade att jag bara kommer göra klart listan på lördagar då istället. Det är helt enkelt så jag funkar när det gäller saker som inte har några direkta konsekvenser om de kommer in lite för sent.
Hursomhaver, glöm inte kolla in de lite mer samvetsgranna systrarna Splats och Es listor också.
Ha en fin helg mina kattungar!
5. Katt som spinner. Jag är ingen direkt kattmänniska, men ljudet av min numera bortgångna hund som stånkade som en pervers gammal gubbe varje gång man kliade hans öron håller inte riktigt måttet när det kommer till ljud som djur producerar när de njuter (obs! på ett icke-sexuellt sätt! Jag är inget jävla äckel). Men spinnandet hos en katt som bara är allmänt skitnöjd har en lugnande effekt på mig och, antar jag, många andra. Så en femteplats är på sin plats.
4. Isbitar som knäpper till när de spricker i ett glas med läsk. Av någon anledning för det här ljudet mina tankar till Italien. Jag har varit där två eller tre gånger på familjesemester och det jag vill minnas var det bästa med de resorna var inte det otal gånger min familj jäktandes mellan spanska trappan och forum romanum gick bananas på varandra, 40-gradig värme, allergiångestfyllda minstadöttrar och megapubertala äldstadöttrar (jag själv var självklart en ängel), det vill säga inget av det som typiskt sätt utmärker en hederlig Svensson-semester. Nej, det jag vill minnas var det allra bästa med de semestrarna var de gånger vi efter timlånga tvister och hungerinducerade raseriutbrott äntligen lyckades samsas om vilken restaurang vi skulle förtära aftonens måltid på (pizza/pasta-restaurang i 99% av fallen) och kunde sitta ner för en liten stund och bara ta det lugnt och njuta med familjen. Jag vet att det låter som sensmoralen i ett töntigt 7th Heaven-avsnitt, men jag tycker det är otroligt skönt och trevligt att sitta ner och äta med folk jag tycker om. Mat + bra folk = good shit. För att komma till saken, min fäbless för Coca-Cola manifesteras ofta när jag är ute och äter på restaurang och i synnerhet när jag är i varmare länder och just ljudet av isbitar som knäpper till när det svarta guldet dränker dem har därför kommit att få väldigt positiva associationer hos mig. Hittar ingen ljudfil, men antar att de flesta vet vad för ljud jag syftar på.
3. Det dämpade ljudet av folk i rummet bredvid. Jag tycker det är väldigt betryggande att höra folk i rummet bredvid. Inte så att jag kan urskilja vad de säger, det är mest distraherande, men bara att veta att det är någon där. Framför allt att sova och att plugga blir mycket enklare om man anar en musslad konversation från väggen. Vet inte exakt varför jag känner så, men antar att det har att göra med att jag är uppvuxen med att höra mina föräldrars mumlanden genom väggen vid läggdags varje kväll och att det liksom blev som en försäkran om att världen fortsätter snurra trots att du stängt ögonen och allt blir svart. Hittade inge bra ljudfil på den här heller, men är ni väldigt nyfikna på hur det låter och mot förmodan aldrig har hört det innan kan ni väl be någon gå in i rummet bredvid och improvisera en monolog eller enmansdialog.
2. Åska. Som jag tror jag nämnt i något tidigare inlägg är jag väldigt svag för ljudet av åska och kan gärna ägna min totala uppmärksamhet åt att bara titta och lyssna på blixtar och muller. Grejen med åskan är att den får mig att känna mig så förbannat liten. Det är som att naturen ber mig att "shut the fuck up" för mina problem är ändå bara världsliga. Lite som att vädergudarna, om man vill uttrycka sig skitnödigt, decentraliserar min självcentrering. Och det behövs, tro mig.
1. Is som sjunger. För er som inte riktigt vet vad det innebär så är "issången" det ljud som uppstår när isen på stora sjöar spricker och sprickan letar sig tvärs över hela sjön så att ett eko uppstår. Jag har bara hört det här ljudet en gång live hemma i V-town, men det är otroligt häftigt. Man kan liksom höra hur sprickan börjar långt in på sjön och snabbt letar sig fram till strankanten. Jag kan bara beskriva det som oerhört mäktigt och både lite förhistoriskt och framtidsaktigt om ni förstår vad jag menar. Jag hittade ingen video eller ljudfil som så väl illustrerar hur det låter, det är väl något som helst ska upplevas live, men den här killen är väl den som mest lyckats fånga hur jag vill mena att det låter:
Jag vet att listan kommer en dag för sent, men det har liksom blivit lite av en tradition nu. Mina systrar föreslog att vi skulle skjuta på listandet till fredagar istället, men jag förklarade att jag bara kommer göra klart listan på lördagar då istället. Det är helt enkelt så jag funkar när det gäller saker som inte har några direkta konsekvenser om de kommer in lite för sent.
Hursomhaver, glöm inte kolla in de lite mer samvetsgranna systrarna Splats och Es listor också.
Ha en fin helg mina kattungar!
måndag 3 september 2012
Just nu
Jag lovade ju att jag skulle ta tag i bloggandet efter att ledigheten var slut och idag är den officiellt slut för idag började jag skolan. Och jag vet att många motsätter sig att kalla universitetet för "skolan" men jag kollade upp definitionen och jag tycker fan att det passar in så jag tänker fortsätta kalla det för det. Dessvärre är jag ganska trött för tillfället så kör en latvariant och snor en liten lista av Konstgreppskarin.
Vad har du på dig?
Rutig flanellskjorta och mukisbrallor med dålig passform (jo, det finns såna! Om man är ett cheap-ass som jag).
Hur mår du?
Trött efter koffeinkollaps, men ganska nöjd.
Vad önskar du dig just nu?
Cash.
Vad har du ätit idag?
Frulle och lite korv. Jävligt god korv. Och ska snart äta soppa.
Vad ska du göra ikväll?
Plugga är det tänkt.
Vad ska du göra imorrn?
Gå i skolan.
Vem saknar du?
Clare lite och min gamla hund, Chubby.
Senaste köp?
Kalender och kurslitteratur. Good times.
Vad skrattade du senast åt?
Hot om att bli fist i ansiktet. Panikskratt.
Vad grät du senast åt?
Att jag har så oförtjänt fina föräldrar.
Vem sov du senast med?
Johan.
Vad läser du just nu?
An Artist of the Floating World av Kazuo Ishiguro. Lite långtråkig tyvärr.
Senast sedda film?
Take This Waltz. Ganska kass.
Vilken svordom använder du mest?
Är inte så originell på den fronten tyvärr, så blir mest fan och jävla(r). Men även fitta slinker in relativt frekvent.
Vem var den senaste som ringde dig?
Frida.
Har du dejtat någon av en annan religion?
Nä.
Senast 3 inkomna sms?
"Lycka till idag!"
"Här är din aktiveringskod för Mina Sidor på telia.se [dassigt shit samt nämnda kod]"
"Kom ut nu!"
Vad stod det i ditt senast skickade sms?
"Jau."
Vilken är din favoritlukt?
Munkar, höstdoft och nytvättade kläder. Har för övrigt för vana att dra in lukten från människor som går förbi så snabbt att de skapar ett vinddrag. Folk luktar förvånansvärt gott i allmänhet.
Vad är du rädd för?
Att folk jag bryr mig om ska råka illa ut, konflikter och misslyckanden.
En person du tycker är snygg?
Säger väl Michelle Williams då eftersom jag såg henne i den ganska kassa filmen igår.
Blir du lätt svartsjuk?
Nä, nästan aldrig, men avundsjuk blir jag däremot väldigt ofta.
Din favoritkaraktär ur en serie?
Liz Lemon i 30 Rock.
Vem skrev senast till dig på facebookchatten?
Storasyster E.
Vilket språk hade du velat lära dig?
Franska ordentligt. Men också ryska, finska och japanska.
Vilka sorts killar faller du för?
Smarta och roliga. Fast helst inte smartare och roligare än jag.
Vart vill du åka just nu?
Paris eller Östeuropa känns lockande.
Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Fyllde år för exakt en vecka sen och fick väldigt fina presenter då så känns inte så aktuellt med nya önskningar just nu, men återigen är ju cash alltid gött att ha/få/se/lukta på.
Piss aut!
Vad har du på dig?
Rutig flanellskjorta och mukisbrallor med dålig passform (jo, det finns såna! Om man är ett cheap-ass som jag).
Hur mår du?
Trött efter koffeinkollaps, men ganska nöjd.
Vad önskar du dig just nu?
Cash.
Vad har du ätit idag?
Frulle och lite korv. Jävligt god korv. Och ska snart äta soppa.
Vad ska du göra ikväll?
Plugga är det tänkt.
Vad ska du göra imorrn?
Gå i skolan.
Vem saknar du?
Clare lite och min gamla hund, Chubby.
Senaste köp?
Kalender och kurslitteratur. Good times.
Vad skrattade du senast åt?
Hot om att bli fist i ansiktet. Panikskratt.
Vad grät du senast åt?
Att jag har så oförtjänt fina föräldrar.
Vem sov du senast med?
Johan.
Vad läser du just nu?
An Artist of the Floating World av Kazuo Ishiguro. Lite långtråkig tyvärr.
Senast sedda film?
Take This Waltz. Ganska kass.
Vilken svordom använder du mest?
Är inte så originell på den fronten tyvärr, så blir mest fan och jävla(r). Men även fitta slinker in relativt frekvent.
Vem var den senaste som ringde dig?
Frida.
Har du dejtat någon av en annan religion?
Nä.
Senast 3 inkomna sms?
"Lycka till idag!"
"Här är din aktiveringskod för Mina Sidor på telia.se [dassigt shit samt nämnda kod]"
"Kom ut nu!"
Vad stod det i ditt senast skickade sms?
"Jau."
Vilken är din favoritlukt?
Munkar, höstdoft och nytvättade kläder. Har för övrigt för vana att dra in lukten från människor som går förbi så snabbt att de skapar ett vinddrag. Folk luktar förvånansvärt gott i allmänhet.
Vad är du rädd för?
Att folk jag bryr mig om ska råka illa ut, konflikter och misslyckanden.
En person du tycker är snygg?
Säger väl Michelle Williams då eftersom jag såg henne i den ganska kassa filmen igår.
Blir du lätt svartsjuk?
Nä, nästan aldrig, men avundsjuk blir jag däremot väldigt ofta.
Din favoritkaraktär ur en serie?
Liz Lemon i 30 Rock.
Vem skrev senast till dig på facebookchatten?
Storasyster E.
Vilket språk hade du velat lära dig?
Franska ordentligt. Men också ryska, finska och japanska.
Vilka sorts killar faller du för?
Smarta och roliga. Fast helst inte smartare och roligare än jag.
Vart vill du åka just nu?
Paris eller Östeuropa känns lockande.
Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Fyllde år för exakt en vecka sen och fick väldigt fina presenter då så känns inte så aktuellt med nya önskningar just nu, men återigen är ju cash alltid gött att ha/få/se/lukta på.
Piss aut!
lördag 1 september 2012
Torsdags(ehem)toppen: Harry Potter-karaktärer
Som ni märker så publicerade jag ingen lista igår. Det beror dels på att jag glömde bort det och dels på att när jag väl kom ihåg att det var listdags var klockan redan nio på kvällen och då orkade jag helt enkelt inte skriva någonting. Så en liten ursäkt är väl på plats till systrar och eventuella läsare som hade förväntat sig en lista när det inte fanns någon: Förlåt.
Veckans listtema är ett ämne som samtliga systrar går igång på och därmed är det ingen som har en fördel över de andra gällande varken kvalitet eller kvantitet. Idag (eller igår då för mina systrar) listar vi nämligen de fem bästa Harry Potter-karaktärerna. Jag tror knappast att själva ämnet behöver någon längre introduktion, så vi sätter igång med listandet direkt.
5. Horace Slughorn. Lite otippat att Professor Slughorn kvalar in på min lista kan tyckas, men hear me out. Eftersom man får uppleva hela bokserien vinklat ur Harrys perspektiv, eller i bästa fall från något av de andra Gryffindorelevernas perspektiv, så blir alla Slytherinare särdeles smutskastade då de, som vi ju alla vet, är Gryffindors ärkerivaler. Man blir hela tiden införstådd med att Slytherin-elever är sluga, fega och onda och alla dessa egenskaper förkroppsligas i tidernas ondaste trollkarl och tillika forna Slytherin-elev Lord Voldemort. Man kan alltså konstatera att det är lite si och så med Slytherin-elevernas rykte i trollkarlsvärlden. Alla ens förutfattade meningar om Slytherin kullkastas givetvis i upplösningen av bokserien då det visar sig att Snape i själva verket är den mest uppoffrande och modiga karaktären av alla, men mer om det senare. Det jag vill komma fram till är att Horace Slughorn, lärare i trolldryckskonst i den sjätte boken, uppvisar en betydligt mer nyanserad bild av en Slyhterin-elev. Trots att Slughorn tidigare tillhört detta "onda" elevhem och trots att han, efter att Snape lämnat Horgwarts, även blir elevhemsföreståndare för det så är han en ganska sympatisk karaktär. Visst är han ganska elitistisk då han väljer in speciellt talangfulla elever till sin "Slug Club" och visst visar det sig att det var han som avslöjade för Voldemort hur man splittar sin själ, men han uppvisar en väldig ånger och skam över att han gjort detta. Och påtryckningar från Voldemorts anhängare till trots så är han den goda sidan lojal. Jag vill mena att Slughorn förtjänar en femteplats då han uppvisar en mångfacetterad bild av Slytherinare och därtill är en ganska underhållande karaktär.
4. Fred och George Weasley. Jag vet att det är två karaktärer, men inte fan kan man sära på de här två. Det vill säga om man inte är J.K. Rowling och väljer att döda en av dem! Douchefuck. Hursomhaver, Fred och George är, som ni kanske vet, comic relief-duon nummer ett i Harry Potter-serien. J.K. Rowling är en väldigt komisk författare både när det kommer till karaktärsporträtt (spana bara in familjen Dursley) och dialog. Fred och George tillför alltid något underhållande med sina synkroniserade anmärkningar. Dessutom är de väldigt tilltalande om man, som jag när femte boken begav sig, är en skoltrött gymnasieelev och läser om tvillingarnas beslut att på högljuddast sätt möjligt lämna stuielivet bakom sig och istället ägna sig åt sin passion som i det här fallet är att tillverka skämtprodukter.
3. Hermione Granger. Den enda av de tre huvudkaraktärerna som är med på listan. När det i fiktion bara finns en kvinnlig karaktär i en grupp av män (i det här fallet en väldigt liten grupp, men ändå) får hon ofta en nominell roll som just den förnuftiga "tjejen" eller i värsta fall "kuttersmycket" och finns representerad enbart i egenskap av att vara kvinna, men det är inte Hermione. Visst introduceras hon som den lillgamla och snusförnuftiga plugghästen i början av Harry Potter-serien, en ganska tröttsam stereotyp, men hon utvecklas snart till att bli en mer rebellisk karaktär. Hermione är ofta den som räddar Ron och Harry ur knipa och den som kommer på smarta lösningar tack vare att hon lyckas hålla huvudet kallt. Jag vill dock göra det klart att jag skiljer mellan bok-Hermione och film-Hermione. Bok-Hermione är en relaterbar karaktär som känns igen på sitt stora burr till hår och sina lite för stora framtänder medan film-Hermione ser ut att vara direktimporterad från planet babe. Bok-Hermione är dessutom ganska hård och tenderar att bli arg snarare än ledsen (kan bara minnas att hon gråtit en gång i bokserien). Film-Hermione ser däremot ut att vara gråtmild i i princip varenda scen.
2. Minerva McGonagall. Vilken jävla järntant! McGonagall är elevhemsföreståndare för Gryffindor och vice rektor på Hogwarts. Hon är den där stränga men rättvisa läraren som jag inbillar mig att alla aspirerande lärare vill bli. Jag gillar att hon inte blint favoriserar sitt eget elevhem och heller inte skyr att straffa Gryffindor-elever när det behövs. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Hon känns som en typisk tant man önskar att man vore släkt med: gammal som gatan men hård som sten. Sen är det också ballt att hon är en animagus och att helt fantastiska Maggie Smith spelar henne i filmerna (Rowlings personliga val av skådespelare).
1. Severus Snape. Inte helt otippat val av förstaplatsare kanske, men Snape är en av de mest fantastiska litteraturkaraktärerna någonsin. Typ. Jag vet att han är ett svin mot Harry genom hela bokserien och att han fräckt favoriserar alla Slytherin-elever, men till syvende och sist är han ändå hjälten med stort H. Just Rowlings genidrag att hålla Snapes egentliga lojalitet hemlig till slutet i den sista boken gör bara att läsaren blir ännu mer bestört när hon inser att hon, liksom Harry, har missbedömt Snapes karaktär något kopiöst och att han kämpat för den goda sidan hela tiden. Han är den mest uppoffrande karaktären som aldrig fick någon upprättelse under sin livstid. Därjämte har han en tragisk bakgrundshistoria och är mer av en trovärdig produkt av sin svåra uppväxt än Harry (som ofta inte verkar ha tagit någon skada alls av att han behandlats som skit hos Dursley-familjen). Alan Rickmans gestaltning av Snape är dessutom helt makalöst bra. En mycket värdig vinnare av veckans förstaplats.
Nämnande av bubblare den här veckan uteblir då den listan hade blivit alldeles för lång.
Glöm inte att kolla in mina systrars listor här och här. Den här veckan skiljer sig våra åsikter dock inte särskilt markant åt, men några skillnader finns det allt!
Veckans listtema är ett ämne som samtliga systrar går igång på och därmed är det ingen som har en fördel över de andra gällande varken kvalitet eller kvantitet. Idag (eller igår då för mina systrar) listar vi nämligen de fem bästa Harry Potter-karaktärerna. Jag tror knappast att själva ämnet behöver någon längre introduktion, så vi sätter igång med listandet direkt.
5. Horace Slughorn. Lite otippat att Professor Slughorn kvalar in på min lista kan tyckas, men hear me out. Eftersom man får uppleva hela bokserien vinklat ur Harrys perspektiv, eller i bästa fall från något av de andra Gryffindorelevernas perspektiv, så blir alla Slytherinare särdeles smutskastade då de, som vi ju alla vet, är Gryffindors ärkerivaler. Man blir hela tiden införstådd med att Slytherin-elever är sluga, fega och onda och alla dessa egenskaper förkroppsligas i tidernas ondaste trollkarl och tillika forna Slytherin-elev Lord Voldemort. Man kan alltså konstatera att det är lite si och så med Slytherin-elevernas rykte i trollkarlsvärlden. Alla ens förutfattade meningar om Slytherin kullkastas givetvis i upplösningen av bokserien då det visar sig att Snape i själva verket är den mest uppoffrande och modiga karaktären av alla, men mer om det senare. Det jag vill komma fram till är att Horace Slughorn, lärare i trolldryckskonst i den sjätte boken, uppvisar en betydligt mer nyanserad bild av en Slyhterin-elev. Trots att Slughorn tidigare tillhört detta "onda" elevhem och trots att han, efter att Snape lämnat Horgwarts, även blir elevhemsföreståndare för det så är han en ganska sympatisk karaktär. Visst är han ganska elitistisk då han väljer in speciellt talangfulla elever till sin "Slug Club" och visst visar det sig att det var han som avslöjade för Voldemort hur man splittar sin själ, men han uppvisar en väldig ånger och skam över att han gjort detta. Och påtryckningar från Voldemorts anhängare till trots så är han den goda sidan lojal. Jag vill mena att Slughorn förtjänar en femteplats då han uppvisar en mångfacetterad bild av Slytherinare och därtill är en ganska underhållande karaktär.
4. Fred och George Weasley. Jag vet att det är två karaktärer, men inte fan kan man sära på de här två. Det vill säga om man inte är J.K. Rowling och väljer att döda en av dem! Douchefuck. Hursomhaver, Fred och George är, som ni kanske vet, comic relief-duon nummer ett i Harry Potter-serien. J.K. Rowling är en väldigt komisk författare både när det kommer till karaktärsporträtt (spana bara in familjen Dursley) och dialog. Fred och George tillför alltid något underhållande med sina synkroniserade anmärkningar. Dessutom är de väldigt tilltalande om man, som jag när femte boken begav sig, är en skoltrött gymnasieelev och läser om tvillingarnas beslut att på högljuddast sätt möjligt lämna stuielivet bakom sig och istället ägna sig åt sin passion som i det här fallet är att tillverka skämtprodukter.
3. Hermione Granger. Den enda av de tre huvudkaraktärerna som är med på listan. När det i fiktion bara finns en kvinnlig karaktär i en grupp av män (i det här fallet en väldigt liten grupp, men ändå) får hon ofta en nominell roll som just den förnuftiga "tjejen" eller i värsta fall "kuttersmycket" och finns representerad enbart i egenskap av att vara kvinna, men det är inte Hermione. Visst introduceras hon som den lillgamla och snusförnuftiga plugghästen i början av Harry Potter-serien, en ganska tröttsam stereotyp, men hon utvecklas snart till att bli en mer rebellisk karaktär. Hermione är ofta den som räddar Ron och Harry ur knipa och den som kommer på smarta lösningar tack vare att hon lyckas hålla huvudet kallt. Jag vill dock göra det klart att jag skiljer mellan bok-Hermione och film-Hermione. Bok-Hermione är en relaterbar karaktär som känns igen på sitt stora burr till hår och sina lite för stora framtänder medan film-Hermione ser ut att vara direktimporterad från planet babe. Bok-Hermione är dessutom ganska hård och tenderar att bli arg snarare än ledsen (kan bara minnas att hon gråtit en gång i bokserien). Film-Hermione ser däremot ut att vara gråtmild i i princip varenda scen.
2. Minerva McGonagall. Vilken jävla järntant! McGonagall är elevhemsföreståndare för Gryffindor och vice rektor på Hogwarts. Hon är den där stränga men rättvisa läraren som jag inbillar mig att alla aspirerande lärare vill bli. Jag gillar att hon inte blint favoriserar sitt eget elevhem och heller inte skyr att straffa Gryffindor-elever när det behövs. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Hon känns som en typisk tant man önskar att man vore släkt med: gammal som gatan men hård som sten. Sen är det också ballt att hon är en animagus och att helt fantastiska Maggie Smith spelar henne i filmerna (Rowlings personliga val av skådespelare).
1. Severus Snape. Inte helt otippat val av förstaplatsare kanske, men Snape är en av de mest fantastiska litteraturkaraktärerna någonsin. Typ. Jag vet att han är ett svin mot Harry genom hela bokserien och att han fräckt favoriserar alla Slytherin-elever, men till syvende och sist är han ändå hjälten med stort H. Just Rowlings genidrag att hålla Snapes egentliga lojalitet hemlig till slutet i den sista boken gör bara att läsaren blir ännu mer bestört när hon inser att hon, liksom Harry, har missbedömt Snapes karaktär något kopiöst och att han kämpat för den goda sidan hela tiden. Han är den mest uppoffrande karaktären som aldrig fick någon upprättelse under sin livstid. Därjämte har han en tragisk bakgrundshistoria och är mer av en trovärdig produkt av sin svåra uppväxt än Harry (som ofta inte verkar ha tagit någon skada alls av att han behandlats som skit hos Dursley-familjen). Alan Rickmans gestaltning av Snape är dessutom helt makalöst bra. En mycket värdig vinnare av veckans förstaplats.
Nämnande av bubblare den här veckan uteblir då den listan hade blivit alldeles för lång.
Glöm inte att kolla in mina systrars listor här och här. Den här veckan skiljer sig våra åsikter dock inte särskilt markant åt, men några skillnader finns det allt!
fredag 24 augusti 2012
Torsdagstoppen: Vampyrer
Ett skepp kommer lastat med: ännu ett tema jag är totalt obevandrad i. Förslaget på veckans tema kommer från syster E och då hon innan varit tvungen att duka under för spelteman (något som jag och Splat har mycket mer koll på än vad hon har) så är det väl inte mer än rätt att hon fick välja den här veckan. Temat är, liksom inläggets titel förtäljer, vampyrer. Eftersom syster E går igång på allt vad vampyrer, trollkarlar, fantasy och fan och hans moster heter så antar jag att hennes lista kommer vara både nogräknad och uttömmande. Det kommer inte min vara.
Men vafan, vi gör väl ett försök:
5. Blade. Ja, alltså karaktären Wesley Snipes spelar i filmen med samma namn. En egentligen ganska kass film som det är en evighet sen jag såg, men Blade är ganska ball så han får vara med. Blade är en halvvampyr som blir människorasens beskyddare. En cool kille med brillor som sparkar röv. Finns egentligen inte så mycket mer att säga. Men han är dock bara halvvampyr så han förtjänar inte mer än en femteplats.
4. Count Chocula. Killen på flingpaketet. Har aldrig provat flingan och jag tror inte att den existerar i Sverige, men i gemen gillar jag chokladflingor och alltså gillar jag även killen som inställsamt försöker sälja in dem. Man skulle kunna tro att en chokladgreve skulle hamna högre upp på min lista då jag lider av något av ett sockerberoende light, men jag tycker det är så provocerande att Chocula har kanintänder istället för vampyrtänder så han halkar ner ett par placeringar.
3. Vampyrfarsan i Twilight. Som jag har lärt mig heter Dr. Carlisle Cullen. "Jävlar, vad är du för tönt som har med Twilight på din lista?" tänker kanske en del av er nu, men då tänker jag såhär: det har hatats oförtjänt mycket på Twilight-filmerna. Det har liksom blivit ballt bland framför allt kids av den manliga sorten att smäda Twilight så mycket som möjligt på minst fantasifulla sätt; det vill säga, ris i form av någon variant på "Fan va gäy med glittrande vampyrer. Höhö!". Jag håller med om att det är ganska lamt att Meyers helt har valt att förkasta allt det som gör vampyrer till vampyrer (själlöshet, blodsugande och smältande i solen) och dessutom kastat in megadouchen John-Allan som den menlösa hjältinnans kärleksintresse, men förutom detta är det som vilken annan kass ungdomsfilm som helst. De är till och med bitvis ganska underhållande om man som jag tycker det är lite spexigt med halvnakna karlar som springer runt i skogen och vampyr-DILFs - kategorin till vilken Dr. Cullen hör. För det är ändå en ovanligt fager karl och sympatisk verkar han vara dessutom. Därtill kan jag liksom inte komma på någon annan vampyr så han får norpa tredjeplatsen goddammit. Om än oförtjänt.
2. Greve Dracula. Ja, vad tusan, inte kan man ha en vampyrlista utan killen som satte fart på hela trenden i vår populärkultur. Visst fanns vampyrmyten innan Bram Stoker skrev Dracula i slutet på 1800-talet, men det var liksom då de fick den skepnad vi ser i dagens vampyravbildningar. Jag har dock inte läst romanen och är inget större fan av gotisk litteratur över huvud taget, men bara det faktum att Dracula är urvampyren gör att han lätt förtjänar en andraplats ändå.
1. Eli i Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvists debutroman från 2004 är en fin berättelse om den mobbade Oskar som blir vän med vampyrflickan Eli (eller det visar ju sig senare att det inte är en tjej direkt, men jag vill inte förstöra för er om ni inte har läst boken eller sett filmen). Samtidigt som romanen bitvis är förbannat obehaglig så känns den också lite småputtrig. Eli känns som den där kompisen alla som någon gång känt sig mobbade vill ha. Det är inget pjoskeri om att vända andra kinden till. Istället uppmanar hon Oskar att slå tillbaka. Bokstavligt talat. Med en hockeyklubba. Hon är dessutom en tvättäkta vampyr utan vare sig kanintänder, glittrande hud eller balla solbrillor. Hon är otroligt älskvärd samtidigt som hon är jävligt obehaglig. Lätt värdig en första plats.
Ganska lam lista, men vampyrer är som sagt inte riktigt mitt forte. Som plåster på eventuella jävlar-vad-din-lista-sög-sår kan jag bjussa på en finfin men kortkort vampyrfilm:
Mina systrars listor hittar ni som vanligt här och här.
Men vafan, vi gör väl ett försök:
5. Blade. Ja, alltså karaktären Wesley Snipes spelar i filmen med samma namn. En egentligen ganska kass film som det är en evighet sen jag såg, men Blade är ganska ball så han får vara med. Blade är en halvvampyr som blir människorasens beskyddare. En cool kille med brillor som sparkar röv. Finns egentligen inte så mycket mer att säga. Men han är dock bara halvvampyr så han förtjänar inte mer än en femteplats.
 |
| Lite krass passform på den där handsken, månne? |
4. Count Chocula. Killen på flingpaketet. Har aldrig provat flingan och jag tror inte att den existerar i Sverige, men i gemen gillar jag chokladflingor och alltså gillar jag även killen som inställsamt försöker sälja in dem. Man skulle kunna tro att en chokladgreve skulle hamna högre upp på min lista då jag lider av något av ett sockerberoende light, men jag tycker det är så provocerande att Chocula har kanintänder istället för vampyrtänder så han halkar ner ett par placeringar.
3. Vampyrfarsan i Twilight. Som jag har lärt mig heter Dr. Carlisle Cullen. "Jävlar, vad är du för tönt som har med Twilight på din lista?" tänker kanske en del av er nu, men då tänker jag såhär: det har hatats oförtjänt mycket på Twilight-filmerna. Det har liksom blivit ballt bland framför allt kids av den manliga sorten att smäda Twilight så mycket som möjligt på minst fantasifulla sätt; det vill säga, ris i form av någon variant på "Fan va gäy med glittrande vampyrer. Höhö!". Jag håller med om att det är ganska lamt att Meyers helt har valt att förkasta allt det som gör vampyrer till vampyrer (själlöshet, blodsugande och smältande i solen) och dessutom kastat in megadouchen John-Allan som den menlösa hjältinnans kärleksintresse, men förutom detta är det som vilken annan kass ungdomsfilm som helst. De är till och med bitvis ganska underhållande om man som jag tycker det är lite spexigt med halvnakna karlar som springer runt i skogen och vampyr-DILFs - kategorin till vilken Dr. Cullen hör. För det är ändå en ovanligt fager karl och sympatisk verkar han vara dessutom. Därtill kan jag liksom inte komma på någon annan vampyr så han får norpa tredjeplatsen goddammit. Om än oförtjänt.
 |
2. Greve Dracula. Ja, vad tusan, inte kan man ha en vampyrlista utan killen som satte fart på hela trenden i vår populärkultur. Visst fanns vampyrmyten innan Bram Stoker skrev Dracula i slutet på 1800-talet, men det var liksom då de fick den skepnad vi ser i dagens vampyravbildningar. Jag har dock inte läst romanen och är inget större fan av gotisk litteratur över huvud taget, men bara det faktum att Dracula är urvampyren gör att han lätt förtjänar en andraplats ändå.
 |
| Jag tyade inte leta upp en bättre bild... |
1. Eli i Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvists debutroman från 2004 är en fin berättelse om den mobbade Oskar som blir vän med vampyrflickan Eli (eller det visar ju sig senare att det inte är en tjej direkt, men jag vill inte förstöra för er om ni inte har läst boken eller sett filmen). Samtidigt som romanen bitvis är förbannat obehaglig så känns den också lite småputtrig. Eli känns som den där kompisen alla som någon gång känt sig mobbade vill ha. Det är inget pjoskeri om att vända andra kinden till. Istället uppmanar hon Oskar att slå tillbaka. Bokstavligt talat. Med en hockeyklubba. Hon är dessutom en tvättäkta vampyr utan vare sig kanintänder, glittrande hud eller balla solbrillor. Hon är otroligt älskvärd samtidigt som hon är jävligt obehaglig. Lätt värdig en första plats.
Ganska lam lista, men vampyrer är som sagt inte riktigt mitt forte. Som plåster på eventuella jävlar-vad-din-lista-sög-sår kan jag bjussa på en finfin men kortkort vampyrfilm:
Mina systrars listor hittar ni som vanligt här och här.
tisdag 21 augusti 2012
Veckans span
...som jag inser kanske inte är så mycket mitt span som det är ett span då flera andra verkar ha upptäckt det också. Så till saken: är inte Jason Isaacs som spelar Lucius Malfoy i Harry Potter-filmerna extremt lik Jon Hamm som spelar Don Draper i Mad Men?
 |
| Fast Jon Hamm är fan snäppet stiligare. |
torsdag 16 augusti 2012
Torsdagstoppen: TV-serieintron
Ny vecka, ny lista. Märker att jag inte har publicerat något inlägg sen förra torsdagstoppen. Pinsamt. Jag ska skärpa till mig när "sommarlovet" är över.
Hursomhaver, den här veckan har listan som utlovat absolut ingenting med TV- och datorspel att göra, utan något som jag är desto mer bevandrad i, nämligen TV-serier. Att totalfastna i en TV-serie är något av det bästa som finns. Att i princip planera sitt veckoschema utifrån TV-tablån och känna hur hela ens tillvaro nästan raseras när man får reda på att veckans avsnitt blivit inställt till förmån för fotbollsuppesittarkväll. Att lära känna karaktärerna så väl att man nästan blir förnärmad när någon oinvigd förolämpar dem. Ja jävlar vad fattigt mitt liv skulle vara utan alla mina serier. Sorgligt men sant. Listan ska dock inte behandla mina favoritserier, de som jag försummar stora delar av mina förpliktelser för (även om några av de finns med på listan också), nej, den här veckan avhandlar vi, d.v.s. jag, storasyster E och lillasyster Splat, de allra bästa TV-serieintrona.
5. Thundercats. Eftersom jag som vanligt är sist med att publicera min lista kunde jag inte avstå från att tjuvkika lite på mina systrars listor och såg då att även de båda har teman till barnserier på sina listor. Vilka deras är får ni spana in själva på deras bloggar, men på min lista har Thundercats lyckats knipa femteplatsen. Jag minns otroligt lite från den här serien och jag är väl egentligen lite för ung för att jag ska ha kunnat uppskatta den när den var i sin prime här i Sverige någon gång i början på 90-talet, men musiken har etsat sig fast i mitt minne. Lyssna bara, den är ju svinball! Och så enkel. Den består egentligen bara av en ordentlig textrad, resten är elgitarrsolon och "Thunder, thunder, thunder, thundercats!". Men det räcker gott och väl. Jag såg även att det finns en remake av serien som går på Cartoon Network sedan ett år tillbaka. Själva serien ser ut att vara ganska mycket sunkigare än originalet, men värt att notera är att de har valt att behålla originallåten i introt. Inte ett jota har de ändrat på den sedan den spelades in 26 år tidigare. Smart drag. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom?
4. True Blood. HBO brukar göra fantastiska serier med fantastiska intron, men när det kommer till True Blood har de verkligen överträffat sig själva. Det är rått, skitigt och sexigt och lyckas liksom fånga den där obehagskänslan man har inför inskränkta sydstatshålor. "Åhå och fytehelvete. Bring it on!" gormar pöbeln från sofforna när Jace Everetts "Bad Things" blastar ur surroundsystemet med basen i botten. Det vill säga fram tills själva serien sätter igång, sen blir det annat ljud i skällan. Åtminstone i min soffa. Jag ska inte totalsåga serien för jag vet att väldigt många tycker att den är otroligt bra och själv har jag bara sett lite drygt ett avsnitt, men jag kan inte känna mig annat än dragen vid näsan när introt är så förbaskat snyggt och serien bara osar trash i jämförelse. Ett scusi till er som gillar serien, men jag går helt enkelt inte igång på ostig mjukporr i lätt dimmade vinterlandskap och överprissatta såpopera-plotlines. Det är alltså anledningen till att jag inte kan låta det ehuru snygga True Blood-introt hamna högre upp än plats nummer fyra på min lista.
3. Futurama. Även känd som en av de absolut bästa komediserierna någonsin. Ända sen min kompis John introducerade mig för Futurama för ungefär fyra år sedan har jag varit totalhooked. Innan dess hade jag bara sett några enstaka avsnitt då och då och aldrig riktigt fastnat för det, men när jag fick se serien i kronologisk ordning från allra första avsnittet kunde jag inte få nog. Helt makalöst bra. Dessvärre måste jag säga att jag är besviken på den nya säsongen som inte verkar ta någon som helst hänsyn till anakronism, logik eller samstämmighet med tidigare avsnitt och säsonger, vilket de varit relativt noga med innan. Hur som helst är jag fortfarande mycket förtjust i introt som, trots att det inte är något mästerverk, alltid gör mig glad när jag ser det. Videon nedan är en lite förkortad version, men det beror på att jag inte kunde hitta något bättre på youtube.
2. Game of Thrones. Introt som jag för några månader sedan på min stora TV- och filmlista utnämnde till det bästa introt någonsin har nu halkat ner på plats två därför att jag helt enkelt tycker att säsong två är så förbannat dålig. För min del anser jag att det har introducerats alltför många karaktärer och nya plotlines för att jag ska orka hålla uppe intresset för alla, den enda som jag fortfarande tycker är spännande är Khaleesi och hennes drakar. Men med det sagt måste man fortfarande medge att introt är förbannat bombastiskt, om än lite långt kanske.
1. Mad Men. Jo, så får det bli. Mad Men är den absolut bästa dramaserien jag någonsin sett med det absolut snyggaste introt. Perfektion! Det är så rent och avskalat, koncist och medryckande. Mad Men-skaparna har inte lämnat någonting åt slumpen och så inte heller gällande introt. Jag såg att även syster E och syster Splat har detta intro högt upp på listan och därför kan jag inte annat än dra slutsatsen att Mad Men-introt är ett av de objektivt absolut snyggaste TV-serieintrona någonsin. 'Nuff said.
Så var det med den listan, men jag vill även langa in ett par bubblare då jag egentligen känner att den här listan hade behövt vara dubbelt så lång för att alla mina favoritintron skulle fått plats:
Glöm inte att spana in systrarnas listor också!
Hursomhaver, den här veckan har listan som utlovat absolut ingenting med TV- och datorspel att göra, utan något som jag är desto mer bevandrad i, nämligen TV-serier. Att totalfastna i en TV-serie är något av det bästa som finns. Att i princip planera sitt veckoschema utifrån TV-tablån och känna hur hela ens tillvaro nästan raseras när man får reda på att veckans avsnitt blivit inställt till förmån för fotbollsuppesittarkväll. Att lära känna karaktärerna så väl att man nästan blir förnärmad när någon oinvigd förolämpar dem. Ja jävlar vad fattigt mitt liv skulle vara utan alla mina serier. Sorgligt men sant. Listan ska dock inte behandla mina favoritserier, de som jag försummar stora delar av mina förpliktelser för (även om några av de finns med på listan också), nej, den här veckan avhandlar vi, d.v.s. jag, storasyster E och lillasyster Splat, de allra bästa TV-serieintrona.
5. Thundercats. Eftersom jag som vanligt är sist med att publicera min lista kunde jag inte avstå från att tjuvkika lite på mina systrars listor och såg då att även de båda har teman till barnserier på sina listor. Vilka deras är får ni spana in själva på deras bloggar, men på min lista har Thundercats lyckats knipa femteplatsen. Jag minns otroligt lite från den här serien och jag är väl egentligen lite för ung för att jag ska ha kunnat uppskatta den när den var i sin prime här i Sverige någon gång i början på 90-talet, men musiken har etsat sig fast i mitt minne. Lyssna bara, den är ju svinball! Och så enkel. Den består egentligen bara av en ordentlig textrad, resten är elgitarrsolon och "Thunder, thunder, thunder, thundercats!". Men det räcker gott och väl. Jag såg även att det finns en remake av serien som går på Cartoon Network sedan ett år tillbaka. Själva serien ser ut att vara ganska mycket sunkigare än originalet, men värt att notera är att de har valt att behålla originallåten i introt. Inte ett jota har de ändrat på den sedan den spelades in 26 år tidigare. Smart drag. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom?
4. True Blood. HBO brukar göra fantastiska serier med fantastiska intron, men när det kommer till True Blood har de verkligen överträffat sig själva. Det är rått, skitigt och sexigt och lyckas liksom fånga den där obehagskänslan man har inför inskränkta sydstatshålor. "Åhå och fytehelvete. Bring it on!" gormar pöbeln från sofforna när Jace Everetts "Bad Things" blastar ur surroundsystemet med basen i botten. Det vill säga fram tills själva serien sätter igång, sen blir det annat ljud i skällan. Åtminstone i min soffa. Jag ska inte totalsåga serien för jag vet att väldigt många tycker att den är otroligt bra och själv har jag bara sett lite drygt ett avsnitt, men jag kan inte känna mig annat än dragen vid näsan när introt är så förbaskat snyggt och serien bara osar trash i jämförelse. Ett scusi till er som gillar serien, men jag går helt enkelt inte igång på ostig mjukporr i lätt dimmade vinterlandskap och överprissatta såpopera-plotlines. Det är alltså anledningen till att jag inte kan låta det ehuru snygga True Blood-introt hamna högre upp än plats nummer fyra på min lista.
3. Futurama. Även känd som en av de absolut bästa komediserierna någonsin. Ända sen min kompis John introducerade mig för Futurama för ungefär fyra år sedan har jag varit totalhooked. Innan dess hade jag bara sett några enstaka avsnitt då och då och aldrig riktigt fastnat för det, men när jag fick se serien i kronologisk ordning från allra första avsnittet kunde jag inte få nog. Helt makalöst bra. Dessvärre måste jag säga att jag är besviken på den nya säsongen som inte verkar ta någon som helst hänsyn till anakronism, logik eller samstämmighet med tidigare avsnitt och säsonger, vilket de varit relativt noga med innan. Hur som helst är jag fortfarande mycket förtjust i introt som, trots att det inte är något mästerverk, alltid gör mig glad när jag ser det. Videon nedan är en lite förkortad version, men det beror på att jag inte kunde hitta något bättre på youtube.
2. Game of Thrones. Introt som jag för några månader sedan på min stora TV- och filmlista utnämnde till det bästa introt någonsin har nu halkat ner på plats två därför att jag helt enkelt tycker att säsong två är så förbannat dålig. För min del anser jag att det har introducerats alltför många karaktärer och nya plotlines för att jag ska orka hålla uppe intresset för alla, den enda som jag fortfarande tycker är spännande är Khaleesi och hennes drakar. Men med det sagt måste man fortfarande medge att introt är förbannat bombastiskt, om än lite långt kanske.
1. Mad Men. Jo, så får det bli. Mad Men är den absolut bästa dramaserien jag någonsin sett med det absolut snyggaste introt. Perfektion! Det är så rent och avskalat, koncist och medryckande. Mad Men-skaparna har inte lämnat någonting åt slumpen och så inte heller gällande introt. Jag såg att även syster E och syster Splat har detta intro högt upp på listan och därför kan jag inte annat än dra slutsatsen att Mad Men-introt är ett av de objektivt absolut snyggaste TV-serieintrona någonsin. 'Nuff said.
Så var det med den listan, men jag vill även langa in ett par bubblare då jag egentligen känner att den här listan hade behövt vara dubbelt så lång för att alla mina favoritintron skulle fått plats:
- Arkiv X: Sjukt obehagligt intro som jag brukade höra avlägset från vardagsrummet om kvällarna när jag var yngre och det egentligen var tänkt att jag skulle sova. Att höra det där kusliga "visslandet" gjorde inte insomnandet enklare FYI.
- Familjen Addams: Gammalt, men otroligt klämmigt intro.
- Ducktales: Johans förslag som jag väl kan hålla med om till viss del. Ah, the memories!
- The Office: Brittiska versionen såklart. Det amerikanska introt är också helt okej, men eftersom serien är mycket sämre än det brittiska originalet så bestämmer jag att den inte får vara med.
- Downton Abbey: Hade förmodligen knipit sjätteplatsen på listan om det fanns en sådan. En av mina absoluta favoritserier för tillfället. Brittiska kostymdramer är lite av en soft spot för min del.
- The Sopranos: Bara skitballt.
- Twin Peaks: Syster Splat påminde mig om att det här introt åtminstone förtjänar ett omnämnande, vilket jag helt håller med om trots att jag inte har någon personlig relation till serien. Makalöst fin låt, men Power-Point-presentationen som pågår i bakgrunden känns bara som en samling slumpade stock photos man hittar om man söker på "natur" och typsnittet är, precis som syster E påpekade, "fruktansvärt fugly". Bara snäppet bättre än Comic Sans. En dödssynd enligt samtliga systrar.
Glöm inte att spana in systrarnas listor också!
fredag 10 augusti 2012
Torsdagstoppen: TV- och datorspelskaraktärer
Jaha, så var det då återigen dags för en topplista. Som ni kanske har sett om ni läser minstasysterns blogg, Kultimera, så har även min äldre syster E tagit upp sitt bloggande igen och är numera också med på torsdagstopperiet. Kul jul. Ingen jättegenerationsklyfta mellan någon av oss, men vi har ändå utvecklat ganska olika åsikter och smak gällande det mesta.
Hursomhaver, denna veckan röstade jag för ett icke-spelrelaterat tema, men då jag misslyckats med att uppbringa ett förslag själv (hejhej, lättja!) så landade alltså listtemat på just ännu ett av denna sort. Men denna torsdag blir det till att välja och vraka bland sina favoritspelkaraktärer, för sådana har vi ju alla absurda mängder av på lager. Not! Som jag nämnde i förra torsdagsinlägget så är jag egentligen ingen jättegamer, även om jag tycker det är oerhört kul. Sålunda har jag heller inte stött på jättemånga minnesvärda spelkaraktärer. Som att inte min brist på spelerfarenhet skulle göra det här listande svårt nog så har min syster (eller, jag antar att det är minstasysterns påfund) även dikterat ett antal regler kring hur man får välja favoritkaraktärer:
1. Endast EN karaktär per spel.
2. Inga karaktärer man själva har möjlighet att modifiera. D.v.s. man får exempelvis inte välja egenskapade Sims-karaktärer eller din hjälte i Fable.
3. Karaktären måste driva handlingen åtminstone lite framåt.
4. Inga karaktärer från spel baserade på filmer.
Jahaja, med det sagt kommer här min topp fem-lista över TV- och datorspelskaraktärer.
5. Robert Newbie från The Sims I. Ja, regeln var "inga karaktärer man modifierat själv", men Robert är faktiskt en default-karaktär som är skapad för att man ska lära sig spelets kontroller. Robert bor ihop med Bettan (som för övrigt är typ en exakt replika av grannmatriarken i familjen som bor mitt emot oss hemma i V-town) i ett sunkigt hus och är ungefär urtypen för förortsslusken. Inte nog med att han konstant går klädd i en skitig blekspygrön T-shirt (ty i The Sims I-universumet kunde karaktärerna aldrig byta kläder och inte heller åldras. Jag vet inte hur många The Sims-barn vi eldat upp, dränkt och skickat iväg till militärskola till följd av att de fötts med partyhatt och trollkarlscape), han hade även, som jag minns det, en tendens att rapa och släppa väder oftare än de andra karaktärer och hade dessutom inte en tillstymmelse till skills på något område över huvud taget. Jag har heller aldrig gjort någon ansats till att förbättra honom på något område. Han är faktiskt, trots sina brister, en mycket älskvärd karaktär. Och här har ni honom i all sin glans. Fakking badass:
4. Little Jacob från GTA 4. Valet stod mellan huvudkaraktären Niko Bellic och den betydligt mindre relevanta Jamaicanska drug dealern Little Jacob, men till slut landade jag på den sistnämnde. Grejen med de flesta GTA-karaktärer, och så även med Niko och Little Jacob, är att de är baserade på väldigt tröttsamma kulturella och etniska stereotyper, men de är skapade väldigt självmedvetet och är uppskruvade så in absurdum att de blir till en typ av karikatyr. Snarare än att spä på dessa stereotyper, vilket många har kritiserat Rock Star för att göra, vill jag mena att de lyckas påvisa hur idiotiska de faktiskt är och de gör det dessutom med glimten i ögat. Att jag valde just Little Jacob har mest att göra med att jag tycker väldigt mycket om Jamaicansk dialekt och gillar hur extremt laid-back han är.
3. Guybrush Threepwood från Monkey Island-serien. Jag har bara spelat Escape from Monkey Island från år 2000 och lite på Monkey Island 2: LeChuck's Revenge från 1991 och är alltså inget jätteivrig spelare av denna serie, men huvudkaraktären Guybrush lyckades ändå göra ett bestående intryck på mig. Guybrush är en lite tafatt och pratglad låtsaspirat (eller vad man nu ska kalla det). Det finns egentligen inte så mycket att säga mer än att det är en extremt väl utarbetad karaktär som är otroligt älskvärd och verkligen lyfter hela spelet.
2. Master Chief från Halo-serien. Master Chief skiljer sig ganska markant från alla andra karaktärer jag har på listan och jag har ingen utdragen motivation till varför jag valt honom, mer än att han är jävligt badass. Jag menar, allt från Clint Eastwood-rösten till det faktum att han är typ två meter lång och aldrig tar av sig sin, antar jag, sinnessjukt tunga pansaruniform eller hjälm som någon jävla the Stig bara oozar ju ballhet. Här finns inte tillstymmelse till runda karaktärsdrag. Han är bara hjälten med stort H.
1. Cole Phelps från L.A. Noire. Ännu en Rock Star-karaktär. Detektiv Phelps karaktär är helt och hållet utvecklad från skådespelaren Aaron Staton som spelar Ken Cosgrove i den fantastiska AMC-serien Mad Men. Både utseende och röst har Staton lånat ut till L.A. Noire, och han gör det extremt väl. Det jag över lag tycker väldigt mycket om med L.A. Noire-karaktärerna är att i princip samtliga är väldigt dynamiska och skiljer sig därför mycket från den uppsjö av platta karaktärer som finns i TV-spelsvärlden. Dessutom är väldigt många av dem utvecklade från Mad Men-skådisar. Bra skit. Just Cole Phelps är väldigt spännande därför att man som spelare får reda på väldigt lite om honom när man börjar spela. Att han är en karaktär som vill skilja strängt på privat- och arbetsliv blir kännbart även för spelaren. Allteftersom storyn utvecklas får man reda på mer och mer om Phelps och det blir tydligt att han inte enbart är den rättskaffens polismannen som han i början presenterades som. Förbannat bra karaktär från ett förbannat bra spel.
Ja, det var den listan. Som ni märkt har jag inte med en enda kvinnlig karaktär och det är helt enkelt för att jag inte känner till någon som jag menar platsar på en lista över de bästa TV- och datorspelskaraktärerna. Jag övervägde att ha med Peach i Super Mario Bros 2, eftersom hon är den karaktär som jag använt överlägset mest där tack vare att hon är absolut bäst på att hoppa, men sen tänkte jag att jag fan inte kan kvotera in någon enbart på merit att hon hoppar bra. Så det fick vara. Trist.
Som ni säkert också märker är listan publicerad en dag för sent. Detta därför att jag tyckte att temat var oerhört svårt (det och att jag var ute på öleri igårkväll). Då jag anförtrodde min oispiration till Herr Johan erbjöd han sig att skriva listan åt mig. Det här fick jag i ett facebookmeddelande:
Joråsåatteee.....
Smell all y'all laterz
P.S. Nästa lista kommer inte ha något med TV-/datorspel att göra. Lovar.
Hursomhaver, denna veckan röstade jag för ett icke-spelrelaterat tema, men då jag misslyckats med att uppbringa ett förslag själv (hejhej, lättja!) så landade alltså listtemat på just ännu ett av denna sort. Men denna torsdag blir det till att välja och vraka bland sina favoritspelkaraktärer, för sådana har vi ju alla absurda mängder av på lager. Not! Som jag nämnde i förra torsdagsinlägget så är jag egentligen ingen jättegamer, även om jag tycker det är oerhört kul. Sålunda har jag heller inte stött på jättemånga minnesvärda spelkaraktärer. Som att inte min brist på spelerfarenhet skulle göra det här listande svårt nog så har min syster (eller, jag antar att det är minstasysterns påfund) även dikterat ett antal regler kring hur man får välja favoritkaraktärer:
1. Endast EN karaktär per spel.
2. Inga karaktärer man själva har möjlighet att modifiera. D.v.s. man får exempelvis inte välja egenskapade Sims-karaktärer eller din hjälte i Fable.
3. Karaktären måste driva handlingen åtminstone lite framåt.
4. Inga karaktärer från spel baserade på filmer.
Jahaja, med det sagt kommer här min topp fem-lista över TV- och datorspelskaraktärer.
5. Robert Newbie från The Sims I. Ja, regeln var "inga karaktärer man modifierat själv", men Robert är faktiskt en default-karaktär som är skapad för att man ska lära sig spelets kontroller. Robert bor ihop med Bettan (som för övrigt är typ en exakt replika av grannmatriarken i familjen som bor mitt emot oss hemma i V-town) i ett sunkigt hus och är ungefär urtypen för förortsslusken. Inte nog med att han konstant går klädd i en skitig blekspygrön T-shirt (ty i The Sims I-universumet kunde karaktärerna aldrig byta kläder och inte heller åldras. Jag vet inte hur många The Sims-barn vi eldat upp, dränkt och skickat iväg till militärskola till följd av att de fötts med partyhatt och trollkarlscape), han hade även, som jag minns det, en tendens att rapa och släppa väder oftare än de andra karaktärer och hade dessutom inte en tillstymmelse till skills på något område över huvud taget. Jag har heller aldrig gjort någon ansats till att förbättra honom på något område. Han är faktiskt, trots sina brister, en mycket älskvärd karaktär. Och här har ni honom i all sin glans. Fakking badass:
4. Little Jacob från GTA 4. Valet stod mellan huvudkaraktären Niko Bellic och den betydligt mindre relevanta Jamaicanska drug dealern Little Jacob, men till slut landade jag på den sistnämnde. Grejen med de flesta GTA-karaktärer, och så även med Niko och Little Jacob, är att de är baserade på väldigt tröttsamma kulturella och etniska stereotyper, men de är skapade väldigt självmedvetet och är uppskruvade så in absurdum att de blir till en typ av karikatyr. Snarare än att spä på dessa stereotyper, vilket många har kritiserat Rock Star för att göra, vill jag mena att de lyckas påvisa hur idiotiska de faktiskt är och de gör det dessutom med glimten i ögat. Att jag valde just Little Jacob har mest att göra med att jag tycker väldigt mycket om Jamaicansk dialekt och gillar hur extremt laid-back han är.
3. Guybrush Threepwood från Monkey Island-serien. Jag har bara spelat Escape from Monkey Island från år 2000 och lite på Monkey Island 2: LeChuck's Revenge från 1991 och är alltså inget jätteivrig spelare av denna serie, men huvudkaraktären Guybrush lyckades ändå göra ett bestående intryck på mig. Guybrush är en lite tafatt och pratglad låtsaspirat (eller vad man nu ska kalla det). Det finns egentligen inte så mycket att säga mer än att det är en extremt väl utarbetad karaktär som är otroligt älskvärd och verkligen lyfter hela spelet.
2. Master Chief från Halo-serien. Master Chief skiljer sig ganska markant från alla andra karaktärer jag har på listan och jag har ingen utdragen motivation till varför jag valt honom, mer än att han är jävligt badass. Jag menar, allt från Clint Eastwood-rösten till det faktum att han är typ två meter lång och aldrig tar av sig sin, antar jag, sinnessjukt tunga pansaruniform eller hjälm som någon jävla the Stig bara oozar ju ballhet. Här finns inte tillstymmelse till runda karaktärsdrag. Han är bara hjälten med stort H.
1. Cole Phelps från L.A. Noire. Ännu en Rock Star-karaktär. Detektiv Phelps karaktär är helt och hållet utvecklad från skådespelaren Aaron Staton som spelar Ken Cosgrove i den fantastiska AMC-serien Mad Men. Både utseende och röst har Staton lånat ut till L.A. Noire, och han gör det extremt väl. Det jag över lag tycker väldigt mycket om med L.A. Noire-karaktärerna är att i princip samtliga är väldigt dynamiska och skiljer sig därför mycket från den uppsjö av platta karaktärer som finns i TV-spelsvärlden. Dessutom är väldigt många av dem utvecklade från Mad Men-skådisar. Bra skit. Just Cole Phelps är väldigt spännande därför att man som spelare får reda på väldigt lite om honom när man börjar spela. Att han är en karaktär som vill skilja strängt på privat- och arbetsliv blir kännbart även för spelaren. Allteftersom storyn utvecklas får man reda på mer och mer om Phelps och det blir tydligt att han inte enbart är den rättskaffens polismannen som han i början presenterades som. Förbannat bra karaktär från ett förbannat bra spel.
Ja, det var den listan. Som ni märkt har jag inte med en enda kvinnlig karaktär och det är helt enkelt för att jag inte känner till någon som jag menar platsar på en lista över de bästa TV- och datorspelskaraktärerna. Jag övervägde att ha med Peach i Super Mario Bros 2, eftersom hon är den karaktär som jag använt överlägset mest där tack vare att hon är absolut bäst på att hoppa, men sen tänkte jag att jag fan inte kan kvotera in någon enbart på merit att hon hoppar bra. Så det fick vara. Trist.
Som ni säkert också märker är listan publicerad en dag för sent. Detta därför att jag tyckte att temat var oerhört svårt (det och att jag var ute på öleri igårkväll). Då jag anförtrodde min oispiration till Herr Johan erbjöd han sig att skriva listan åt mig. Det här fick jag i ett facebookmeddelande:
Hej, här är listan du ville ha!
kefka är som sagt galen i huvudet
glottis i grim fandango ä r rolig
guybrush threepwood är också rolig och lite häftig
waluigi är också med på lgtan
den där bruden i mirrirs edge
glottis i grim fandango ä r rolig
guybrush threepwood är också rolig och lite häftig
waluigi är också med på lgtan
den där bruden i mirrirs edge
jag har dubbelkollat så det borde inte vara några stavfel
Joråsåatteee.....
Smell all y'all laterz
P.S. Nästa lista kommer inte ha något med TV-/datorspel att göra. Lovar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)