fredag 24 augusti 2012

Torsdagstoppen: Vampyrer

Ett skepp kommer lastat med: ännu ett tema jag är totalt obevandrad i. Förslaget på veckans tema kommer från syster E och då hon innan varit tvungen att duka under för spelteman (något som jag och Splat har mycket mer koll på än vad hon har) så är det väl inte mer än rätt att hon fick välja den här veckan. Temat är, liksom inläggets titel förtäljer, vampyrer. Eftersom syster E går igång på allt vad vampyrer, trollkarlar, fantasy och fan och hans moster heter så antar jag att hennes lista kommer vara både nogräknad och uttömmande. Det kommer inte min vara.

Men vafan, vi gör väl ett försök:


5. Blade. Ja, alltså karaktären Wesley Snipes spelar i filmen med samma namn. En egentligen ganska kass film som det är en evighet sen jag såg, men Blade är ganska ball så han får vara med. Blade är en halvvampyr som blir människorasens beskyddare. En cool kille med brillor som sparkar röv. Finns egentligen inte så mycket mer att säga. Men han är dock bara halvvampyr så han förtjänar inte mer än en femteplats.

Lite krass passform på den där handsken, månne?

4. Count Chocula. Killen på flingpaketet. Har aldrig provat flingan och jag tror inte att den existerar i Sverige, men i gemen gillar jag chokladflingor och alltså gillar jag även killen som inställsamt försöker sälja in dem. Man skulle kunna tro att en chokladgreve skulle hamna högre upp på min lista då jag lider av något av ett sockerberoende light, men jag tycker det är så provocerande att Chocula har kanintänder istället för vampyrtänder så han halkar ner ett par placeringar.





3. Vampyrfarsan i Twilight. Som jag har lärt mig heter Dr. Carlisle Cullen. "Jävlar, vad är du för tönt som har med Twilight på din lista?" tänker kanske en del av er nu, men då tänker jag såhär: det har hatats oförtjänt mycket på Twilight-filmerna. Det har liksom blivit ballt bland framför allt kids av den manliga sorten att smäda Twilight så mycket som möjligt på minst fantasifulla sätt; det vill säga, ris i form av någon variant på "Fan va gäy med glittrande vampyrer. Höhö!". Jag håller med om att det är ganska lamt att Meyers helt har valt att förkasta allt det som gör vampyrer till vampyrer (själlöshet, blodsugande och smältande i solen) och dessutom kastat in megadouchen John-Allan som den menlösa hjältinnans kärleksintresse, men förutom detta är det som vilken annan kass ungdomsfilm som helst. De är till och med bitvis ganska underhållande om man som jag tycker det är lite spexigt med halvnakna karlar som springer runt i skogen och vampyr-DILFs -  kategorin till vilken Dr. Cullen hör. För det är ändå en ovanligt fager karl och sympatisk verkar han vara dessutom. Därtill kan jag liksom inte komma på någon annan vampyr så han får norpa tredjeplatsen goddammit. Om än oförtjänt.



2. Greve Dracula. Ja, vad tusan, inte kan man ha en vampyrlista utan killen som satte fart på hela trenden i vår populärkultur. Visst fanns vampyrmyten innan Bram Stoker skrev Dracula i slutet på 1800-talet, men det var liksom då de fick den skepnad vi ser i dagens vampyravbildningar. Jag har dock inte läst romanen och är inget större fan av gotisk litteratur över huvud taget, men bara det faktum att Dracula är urvampyren gör att han lätt förtjänar en andraplats ändå.


Jag tyade inte leta upp en bättre bild...

1. Eli i Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvists debutroman från 2004 är en fin berättelse om den mobbade Oskar som blir vän med vampyrflickan Eli (eller det visar ju sig senare att det inte är en tjej direkt, men jag vill inte förstöra för er om ni inte har läst boken eller sett filmen). Samtidigt som romanen bitvis är förbannat obehaglig så känns den också lite småputtrig. Eli känns som den där kompisen alla som någon gång känt sig mobbade vill ha. Det är inget pjoskeri om att vända andra kinden till. Istället uppmanar hon Oskar att slå tillbaka. Bokstavligt talat. Med en hockeyklubba. Hon är dessutom en tvättäkta vampyr utan vare sig kanintänder, glittrande hud eller balla solbrillor. Hon är otroligt älskvärd samtidigt som hon är jävligt obehaglig. Lätt värdig en första plats.





Ganska lam lista, men vampyrer är som sagt inte riktigt mitt forte. Som plåster på eventuella jävlar-vad-din-lista-sög-sår kan jag bjussa på en finfin men kortkort vampyrfilm:




Mina systrars listor hittar ni som vanligt här och här.

tisdag 21 augusti 2012

Veckans span

...som jag inser kanske inte är så mycket mitt span som det är ett span då flera andra verkar ha upptäckt det också. Så till saken: är inte Jason Isaacs som spelar Lucius Malfoy i Harry Potter-filmerna extremt lik Jon Hamm som spelar Don Draper i Mad Men?

Fast Jon Hamm är fan snäppet stiligare.



torsdag 16 augusti 2012

Torsdagstoppen: TV-serieintron

Ny vecka, ny lista. Märker att jag inte har publicerat något inlägg sen förra torsdagstoppen. Pinsamt. Jag ska skärpa till mig när "sommarlovet" är över.

Hursomhaver, den här veckan har listan som utlovat absolut ingenting med TV- och datorspel att göra, utan något som jag är desto mer bevandrad i, nämligen TV-serier. Att totalfastna i en TV-serie är något av det bästa som finns. Att i princip planera sitt veckoschema utifrån TV-tablån och känna hur hela ens tillvaro nästan raseras när man får reda på att veckans avsnitt blivit inställt till förmån för fotbollsuppesittarkväll. Att lära känna karaktärerna så väl att man nästan blir förnärmad när någon oinvigd förolämpar dem. Ja jävlar vad fattigt mitt liv skulle vara utan alla mina serier. Sorgligt men sant. Listan ska dock inte behandla mina favoritserier, de som jag försummar stora delar av mina förpliktelser för (även om några av de finns med på listan också), nej, den här veckan avhandlar vi, d.v.s. jag, storasyster E och lillasyster Splat, de allra bästa TV-serieintrona.

5. Thundercats. Eftersom jag som vanligt är sist med att publicera min lista kunde jag inte avstå från att tjuvkika lite på mina systrars listor och såg då att även de båda har teman till barnserier på sina listor. Vilka deras är får ni spana in själva på deras bloggar, men på min lista har Thundercats lyckats knipa femteplatsen. Jag minns otroligt lite från den här serien och jag är väl egentligen lite för ung för att jag ska ha kunnat uppskatta den när den var i sin prime här i Sverige någon gång i början på 90-talet, men musiken har etsat sig fast i mitt minne. Lyssna bara, den är ju svinball! Och så enkel. Den består egentligen bara av en ordentlig textrad, resten är elgitarrsolon och "Thunder, thunder, thunder, thundercats!". Men det räcker gott och väl. Jag såg även att det finns en remake av serien som går på Cartoon Network sedan ett år tillbaka. Själva serien ser ut att vara ganska mycket sunkigare än originalet, men värt att notera är att de har valt att behålla originallåten i introt. Inte ett jota har de ändrat på den sedan den spelades in 26 år tidigare. Smart drag. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom?




4. True Blood. HBO brukar göra fantastiska serier med fantastiska intron, men när det kommer till True Blood har de verkligen överträffat sig själva. Det är rått, skitigt och sexigt och lyckas liksom fånga den där obehagskänslan man har inför inskränkta sydstatshålor. "Åhå och fytehelvete. Bring it on!" gormar pöbeln från sofforna när Jace Everetts "Bad Things" blastar ur surroundsystemet med basen i botten. Det vill säga fram tills själva serien sätter igång, sen blir det annat ljud i skällan. Åtminstone i min soffa. Jag ska inte totalsåga serien för jag vet att väldigt många tycker att den är otroligt bra och själv har jag bara sett lite drygt ett avsnitt, men jag kan inte känna mig annat än dragen vid näsan när introt är så förbaskat snyggt och serien bara osar trash i jämförelse. Ett scusi till er som gillar serien, men jag går helt enkelt inte igång på ostig mjukporr i lätt dimmade vinterlandskap och överprissatta såpopera-plotlines. Det är alltså anledningen till att jag inte kan låta det ehuru snygga True Blood-introt hamna högre upp än plats nummer fyra på min lista.




3. Futurama. Även känd som en av de absolut bästa komediserierna någonsin. Ända sen min kompis John introducerade mig för Futurama för ungefär fyra år sedan har jag varit totalhooked. Innan dess hade jag bara sett några enstaka avsnitt då och då och aldrig riktigt fastnat för det, men när jag fick se serien i kronologisk ordning från allra första avsnittet kunde jag inte få nog. Helt makalöst bra. Dessvärre måste jag säga att jag är besviken på den nya säsongen som inte verkar ta någon som helst hänsyn till anakronism, logik eller samstämmighet med tidigare avsnitt och säsonger, vilket de varit relativt noga med innan. Hur som helst är jag fortfarande mycket förtjust i introt som, trots att det inte är något mästerverk, alltid gör mig glad när jag ser det. Videon nedan är en lite förkortad version, men det beror på att jag inte kunde hitta något bättre på youtube.




2. Game of Thrones. Introt som jag för några månader sedan på min stora TV- och filmlista utnämnde till det bästa introt någonsin har nu halkat ner på plats två därför att jag helt enkelt tycker att säsong två är så förbannat dålig. För min del anser jag att det har introducerats alltför många karaktärer och nya plotlines för att jag ska orka hålla uppe intresset för alla, den enda som jag fortfarande tycker är spännande är Khaleesi och hennes drakar. Men med det sagt måste man fortfarande medge att introt är förbannat bombastiskt, om än lite långt kanske.




1. Mad Men. Jo, så får det bli. Mad Men är den absolut bästa dramaserien jag någonsin sett med det absolut snyggaste introt. Perfektion! Det är så rent och avskalat, koncist och medryckande. Mad Men-skaparna har inte lämnat någonting åt slumpen och så inte heller gällande introt. Jag såg att även syster E och syster Splat har detta intro högt upp på listan och därför kan jag inte annat än dra slutsatsen att Mad Men-introt är ett av de objektivt absolut snyggaste TV-serieintrona någonsin. 'Nuff said.




Så var det med den listan, men jag vill även langa in ett par bubblare då jag egentligen känner att den här listan hade behövt vara dubbelt så lång för att alla mina favoritintron skulle fått plats:


  • Arkiv X: Sjukt obehagligt intro som jag brukade höra avlägset från vardagsrummet om kvällarna när jag var yngre och det egentligen var tänkt att jag skulle sova. Att höra det där kusliga "visslandet" gjorde inte insomnandet enklare FYI.
  • Familjen Addams: Gammalt, men otroligt klämmigt intro.
  • Ducktales: Johans förslag som jag väl kan hålla med om till viss del. Ah, the memories!
  • The Office: Brittiska versionen såklart. Det amerikanska introt är också helt okej, men eftersom serien är mycket sämre än det brittiska originalet så bestämmer jag att den inte får vara med.
  • Downton Abbey: Hade förmodligen knipit sjätteplatsen på listan om det fanns en sådan. En av mina absoluta favoritserier för tillfället. Brittiska kostymdramer är lite av en soft spot för min del.
  • The Sopranos: Bara skitballt.
  • Twin Peaks: Syster Splat påminde mig om att det här introt åtminstone förtjänar ett omnämnande, vilket jag helt håller med om trots att jag inte har någon personlig relation till serien. Makalöst fin låt, men Power-Point-presentationen som pågår i bakgrunden känns bara som en samling slumpade stock photos man hittar om man söker på "natur" och typsnittet är, precis som syster E påpekade, "fruktansvärt fugly". Bara snäppet bättre än Comic Sans. En dödssynd enligt samtliga systrar.


Glöm inte att spana in systrarnas listor också!



fredag 10 augusti 2012

Torsdagstoppen: TV- och datorspelskaraktärer

Jaha, så var det då återigen dags för en topplista. Som ni kanske har sett om ni läser minstasysterns blogg, Kultimera, så har även min äldre syster E tagit upp sitt bloggande igen och är numera också med på torsdagstopperiet. Kul jul. Ingen jättegenerationsklyfta mellan någon av oss, men vi har ändå utvecklat ganska olika åsikter och smak gällande det mesta.

Hursomhaver, denna veckan röstade jag för ett icke-spelrelaterat tema, men då jag misslyckats med att uppbringa ett förslag själv (hejhej, lättja!) så landade alltså listtemat på just ännu ett av denna sort. Men denna torsdag blir det till att välja och vraka bland sina favoritspelkaraktärer, för sådana har vi ju alla absurda mängder av på lager. Not! Som jag nämnde i förra torsdagsinlägget så är jag egentligen ingen jättegamer, även om jag tycker det är oerhört kul. Sålunda har jag heller inte stött på jättemånga minnesvärda spelkaraktärer. Som att inte min brist på spelerfarenhet skulle göra det här listande svårt nog så har min syster (eller, jag antar att det är minstasysterns påfund) även dikterat ett antal regler kring hur man får välja favoritkaraktärer:

1. Endast EN karaktär per spel.
2. Inga karaktärer man själva har möjlighet att modifiera. D.v.s. man får exempelvis inte välja egenskapade Sims-karaktärer eller din hjälte i Fable.
3. Karaktären måste driva handlingen åtminstone lite framåt.
4. Inga karaktärer från spel baserade på filmer.

Jahaja, med det sagt kommer här min topp fem-lista över TV- och datorspelskaraktärer.


5. Robert Newbie från The Sims I. Ja, regeln var "inga karaktärer man modifierat själv", men Robert är faktiskt en default-karaktär som är skapad för att man ska lära sig spelets kontroller. Robert bor ihop med Bettan (som för övrigt är typ en exakt replika av grannmatriarken i familjen som bor mitt emot oss hemma i V-town) i ett sunkigt hus och är ungefär urtypen för förortsslusken. Inte nog med att han konstant går klädd i en skitig blekspygrön T-shirt (ty i The Sims I-universumet kunde karaktärerna aldrig byta kläder och inte heller åldras. Jag vet inte hur många The Sims-barn vi eldat upp, dränkt och skickat iväg till militärskola till följd av att de fötts med partyhatt och trollkarlscape), han hade även, som jag minns det, en tendens att rapa och släppa väder oftare än de andra karaktärer och hade dessutom inte en tillstymmelse till skills på något område över huvud taget. Jag har heller aldrig gjort någon ansats till att förbättra honom på något område. Han är faktiskt, trots sina brister, en mycket älskvärd karaktär. Och här har ni honom i all sin glans. Fakking badass:



4. Little Jacob från GTA 4. Valet stod mellan huvudkaraktären Niko Bellic och den betydligt mindre relevanta Jamaicanska drug dealern Little Jacob, men till slut landade jag på den sistnämnde. Grejen med de flesta GTA-karaktärer, och så även med Niko och Little Jacob, är att de är baserade på väldigt tröttsamma kulturella och etniska stereotyper, men de är skapade väldigt självmedvetet och är uppskruvade så in absurdum att de blir till en typ av karikatyr. Snarare än att spä på dessa stereotyper, vilket många har kritiserat Rock Star för att göra, vill jag mena att de lyckas påvisa hur idiotiska de faktiskt är och de gör det dessutom med glimten i ögat. Att jag valde just Little Jacob har mest att göra med att jag tycker väldigt mycket om Jamaicansk dialekt och gillar hur extremt laid-back han är.





3. Guybrush Threepwood från Monkey Island-serien. Jag har bara spelat Escape from Monkey Island från år 2000 och lite på Monkey Island 2: LeChuck's Revenge från 1991 och är alltså inget jätteivrig spelare av denna serie, men huvudkaraktären Guybrush lyckades ändå göra ett bestående intryck på mig. Guybrush är en lite tafatt och pratglad låtsaspirat (eller vad man nu ska kalla det). Det finns egentligen inte så mycket att säga mer än att det är en extremt väl utarbetad karaktär som är otroligt älskvärd och verkligen lyfter hela spelet.



2. Master Chief från Halo-serien. Master Chief skiljer sig ganska markant från alla andra karaktärer jag har på listan och jag har ingen utdragen motivation till varför jag valt honom, mer än att han är jävligt badass. Jag menar, allt från Clint Eastwood-rösten till det faktum att han är typ två meter lång och aldrig tar av sig sin, antar jag, sinnessjukt tunga pansaruniform eller hjälm som någon jävla the Stig bara oozar ju ballhet. Här finns inte tillstymmelse till runda karaktärsdrag. Han är bara hjälten med stort H.





1. Cole Phelps från L.A. Noire. Ännu en Rock Star-karaktär. Detektiv Phelps karaktär är helt och hållet utvecklad från skådespelaren Aaron Staton som spelar Ken Cosgrove i den fantastiska AMC-serien Mad Men. Både utseende och röst har Staton lånat ut till L.A. Noire, och han gör det extremt väl. Det jag över lag tycker väldigt mycket om med L.A. Noire-karaktärerna är att i princip samtliga är väldigt dynamiska och skiljer sig därför mycket från den uppsjö av platta karaktärer som finns i TV-spelsvärlden. Dessutom är väldigt många av dem utvecklade från Mad Men-skådisar. Bra skit. Just Cole Phelps är väldigt spännande därför att man som spelare får reda på väldigt lite om honom när man börjar spela. Att han är en karaktär som vill skilja strängt på privat- och arbetsliv blir kännbart även för spelaren. Allteftersom storyn utvecklas får man reda på mer och mer om Phelps och det blir tydligt att han inte enbart är den rättskaffens polismannen som han i början presenterades som. Förbannat bra karaktär från ett förbannat bra spel.




Ja, det var den listan. Som ni märkt har jag inte med en enda kvinnlig karaktär och det är helt enkelt för att jag inte känner till någon som jag menar platsar på en lista över de bästa TV- och datorspelskaraktärerna. Jag övervägde att ha med Peach i Super Mario Bros 2, eftersom hon är den karaktär som jag använt överlägset mest där tack vare att hon är absolut bäst på att hoppa, men sen tänkte jag att jag fan inte kan kvotera in någon enbart på merit att hon hoppar bra. Så det fick vara. Trist.

Som ni säkert också märker är listan publicerad en dag för sent. Detta därför att jag tyckte att temat var oerhört svårt (det och att jag var ute på öleri igårkväll). Då jag anförtrodde min oispiration till Herr Johan erbjöd han sig att skriva listan åt mig. Det här fick jag i ett facebookmeddelande:


Hej, här är listan du ville ha!
kefka är som sagt galen i huvudet
glottis i grim fandango ä r rolig
guybrush threepwood är också rolig och lite häftig
waluigi är också med på lgtan
den där bruden i mirrirs edge
jag har dubbelkollat så det borde inte vara några stavfel


Joråsåatteee.....



Smell all y'all laterz

P.S. Nästa lista kommer inte ha något med TV-/datorspel att göra. Lovar.

måndag 6 augusti 2012

Retroflinet

Idag småflinar jag åt omslaget till ett Kalle Ankas Pocket som jag såg inne på Hemköp för lite drygt ett år sedan:


Vafan är det som händer liksom?! Joakim von Anka blir surprise butt sexad av Oppfinnar-Jocke. I rymden. På en get.

Me no gets.

Men kul är det!

torsdag 2 augusti 2012

Torsdagstoppen: TV- och datorspelssoundtrack

Yoyoyo, kolla vem som är tillbaka på banan igen! Har tagit lite bloggtimeout parallellt med min livstimeout. Är liksom i någon typ av twilightzone gällande bostad, studier och engagemang. Trevligt på något vis, men dock inte särskilt karaktärsdanande. Låtom oss kalla det sommarlov.

Men nu jävlar är det dags att ta tag i saker igen och vi börjar lite smått med en bloggidé jag pitchade till min yngre syster (jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Splat) när jag var hemma och hälsade på i V-town förra månaden; nämligen att vi varje torsdag gör varsin topp 5-lista på samma tema för att sedan jämföra våra tycken och smak. Kul för er, då jag vet att många älskar listande, men framför allt kul för mig och Splat som får nörda loss lite. Tjuvkikade på hennes blogg nyss och såg att hon pungat ut den första listan redan klockan 01:21 idag på "morgonen" eller vad man nu ska kalla det. Excited much? Såg också att hon har valt att kalla listan för det något mesiga ToppTorsdag istället för mitt lite mera laidback och världsvana Torsdagstoppen. Jag menar, lägg till ett Tipp framför ToppTorsdag och det låter som GBs nya glasstrutssatsning (jag tänker mig att den smakar asfalt och ångest). Men to each her own som di brukar säga. Slut på trashtalk.

Hennes lista är det däremot inget fel på, även om den skiljer sig markant från min egen. Det ska dock tilläggas att jag inte på något sätt är någon spelfanatiker och att mycket av det jag uppskattar i soundtrackväg, kanske till skillnad från Splat, bygger på nostalgi. Vilken lista som är bäst får ni avgöra själva (men det är min). Så utan vidare spisning kommer här min topp 5-lista över de bästa TV- och dataspelssoundtracken.

5. The Great Giana Sisters. Ett gammalt Commodore 64-spel som många avfärdade som en krass ripoff på Super Mario Bros med den egentliga enda skillnaden att de rörmockande bröderna här var utbytta till två systrar (skillnaden var tydligen så pass liten att Rainbow Arts som gav ut spelet var tvungna att dra tillbaka det nästan omgående efter att det släpptes till följd av juridisk påtryckning från Nintendo). Jag och mina egna systrar, eller framför allt jag och min äldre syster (Splat är nog lite för ung för att ha några starkare minnen kopplade till detta), ägde aldrig något NES som alla de coolare kidsen gjorde på vår gata, istället hade vi en gammal Amiga-dator som vi spelade på. Och som vi spelade! Mina starkaste minnen är kopplat till just The Great Giana Sisters och jag kan inte minnas det som något annat än ren awesomeness. Men saken är den att mina positiva minnen är kopplade just till den fantastiska musiken och jag minns egentligen väldigt lite av själva spelandet (mer än att jag vägrade vara med och spela om jag inte fick ha den bästa joysticken). Detta ledde till att jag blev närapå lyrisk när jag fick reda på att en ny version skulle släppas till Nintendo DS för ett antal år sedan. Nu skulle jag äntligen få veta om själva spelet var lika bra som den musik som ännu gick på repeat i min hjärna. Och jävlar vad den nya utgåvan levererade! Inte. Musiken i DS-versionen är förvisso helt okej, men själva spelet saknar helt den charmen jag vill minnas att originalversionen besatt och är så simpelt att en femåring hade breezat genom banorna. I slutändan vill jag nog aldrig prova att spela om varken Giana Sisters till DS eller till Amiga, jag vill hellre nostalgitrippa till tonerna det fantastiska soundtracket och inte låtsas om existensen av varken den nya utgåvans sugighet eller den äldre versionens ripoffighet.



4. Gremlins II. Jo, visst var det så att vi själva aldrig ägde något NES, men det gjorde däremot min bästa barndomsvän och granne. Det som var udda var att de inte ägde något av de mest självklara spelen, d.v.s. något av Super Mario-spelen eller The Legend of Zelda. Som ung kanalje var detta dock inget jag reflekterade över och jag hade som närmst kommit i kontakt med Super Mario Bros som idog observatör från soffan hemma hos min äldre kusin. Aldrig fick jag spela. Det var först flera år senare som jag fick uppleva Super Mario first hand och förstod dess tjusning. Därför levde jag lyckligt ovetandes om att bättre spel fanns att tillgå när vi bland annat gick loss på spelversionen av Gremlins II: en extremt medioker film som resulterat ett minst lika mediokert spel. Tråkiga miljöer i ett standardiserat snett-uppifrån-vinklat spel. Enda anledningen till att jag stod ut med att spela det så pass mycket som vi faktiskt gjorde var tack vare soundtracket. Visst är mycket av det en direktadaptation av filmmusiken, men den gör ju sig så mycket bättre i chiptune! Hör efter själva. Den bästa låten är den som startar knappt en minut in.



3. Fable II. Första nyare spelet på listan och enda soundtracket där jag och Splat tycks sammanfalla. Egentligen är musiken till alla Fable-spel helt genialisk men just introt till Fable II, komponerat av den alltid lika lysande Danny Elfman, är något i särklass. Sällan har jag jizzat så passens i TV-spelsbrallan som när jag och systern första gången såg introt till Fable II. Ett av de absolut bästa fantasyspelen någonsin ackompanjerat till tonerna av ett av TV-spelsvärldens bästa soundtrack. Ren och skär spelglädje. Och så inihelvetes snyggt!



2. Red Dead Redemption. Rockstar Games är spelföretaget som nu för tiden levererar de absolut bästa plot-drivna spelen med de absolut bästa soundtracken. Mest kända har de kanske blivit för Grand Theft Auto-serien som även den har briljanta soundtrack, särskilt då man, till skillnad från de flest andra spel, ges möjligheten att bestämma musiken själv genom de radiostationer man kan byta mellan medan man kör bil (vilket man ju gör större delen av speltiden). Men det Rockstarspel som jag anser har absolut bäst soundtrack är western-spelet Red Dead Redemption från 2010. Musiken i spelet anpassas efter hur man spelar och alla låtval är nästintill fulländade. Den del i spelet som jag gillar allra mest är då man efter en helvetesflottfärd äntligen tar sig in till strandkanten i Mexico för att sedan lugnt få rida genom ökenlandskapet mot sin nästa destination till tonerna av José González specialskrivna "Far Away." Hua, så fint.



1. The Neverhood. Spelet som konfunderat och förföljt mig sedan jag spelade det första gången som osnuten tioåring är DreamWorks pek och klick-spel från 1996 The Neverhood. Anledningarna till att det förföljt mig i över ett decennium är (1) att jag aldrig lyckades spela ut det och (2) att musiken utgör det absolut bästa TV-/dataspelssoundtracket någonsin. För de av er som inte känner till spelet, vilket jag antar är de flesta då det aldrig nådde någon större kommersiell framgång, kan jag avslöja att utgångspremisserna är ungefär som följer: du spelar som Klayman, en något surrealistisk man av lera (vem kunde ana?) som vaknar upp i ett tämligen surrealistiskt och kusligt lerlandskap helt ensam och utan någon som helst aning om vad det är tänkt att han ska göra. Allteftersom du lotsar Klayman genom lerlandskapet får du lösa stundom relativt enkla och stundom absurt svåra och långsökta pusselspel samtidigt som du samlar disketter som ger dig ledtrådar om vad det egentligen är som har hänt innan du vaknade och vad ditt uppdrag är. Det har väldigt länge irriterat mig att jag aldrig lyckades spela ut spelet och få reda på vad det egentligen gick ut på, men svårighetsgraden var helt enkelt för hög för en fjärdeklassare som knappt lärt sig skilja sin röv från sitt ansikte. Och länge trodde jag att jag aldrig skulle få chansen att spela ut det heller. Men! För ungefär en vecka sedan fick jag återigen chansen tack vare en förträfflig person som, till skillnad från datorrelaterat retarderade moi, kom på att det ju faktiskt går att ladda ner skiten. Äntligen fick jag chansen att spela ut det och till skillnad från min missräknade rendezvous med Giana Sisters så var det precis så lysande som jag minns det. Jag fick inte enbart veta vad som hänt innan Klayman vaknade, utan fick även återuppleva det mästerliga soundtracket hoptotat av Terry Scott Taylor. Videon nedan visar bara själva introt, men är ni sugna på att höra hela soundtracket, vilket ni borde vilja göra, kan ni göra det här.




Slutligen, eftersom det finns så oerhört många fantastiskt bra TV-och dataspelssoundtrack som tyvärr inte fick plats i listan måste jag bara länka till lite bubblare:
  • NES-spelet Shadowgates musik fick mig och min grannkompis att formligen tjuta av skräckblandad förtjusning samtidigt som vi förmodligen både figurativt och bokstavligt talat pissade ner oss av rädsla. Satan vad otäckt det var!
  • Ännu ett NES-spel som var oerhört medelmåttigt var Fester's Quest. Men tack vare det sköna soundtracket var jag övertygad om att det faktiskt var ett ganska bra spel fram tills jag nyligen såg ett gameplay av den på youtube som påminde mig om att det sög ganska mycket röv.
  • Musiken till Segas Sonic the Hedgehog gör mig bara genuint glad när jag hör den.
  • Temamusiken till alla Halospel för bara med sig bra minnen. Helvetiskt bra spel med ett av de bästa multiplayer mode:en till X-Box jag har varit med om.


Glöm nu inte att även spana in Splats lista på hennes blogg Kultimera!