Get money, fuck bitches!

Tänkte bara publicera en teckning också eftersom jag är lite halvkass på att göra just det. Den här föreställer min syster och när jag frågade henne vad hennes tagline var svarade hon just nedanstående citat. Har dock aldrig hört henne yttra dessa ord, men kan ju ha varit frånvarande vid samtliga tillfällen då hon gjort det.

Nu ska jag bege mig till sagda syster för lördagshäng.

Ha en fin kväll, Kissekatter!

Regn på min parad eller: Evolution of rage

Det finns få saker som påverkar mitt humör så mycket som vädret; är det för kallt (under 15° C) är jag 
förbannad; är det för varmt (över 27° C) är jag förbannad; blåser det för mycket är jag förbannad; är det för vindstilla är jag förbannad; regnar det är jag förbannad; snöar det är jag förbannad. Ja, för att jag ska vara helt nöjd måste det alltså vara runt 24° C, lätt brisigt och uppehåll. Emellertid kan jag stå ut med ovan beskrivna väderlekar så länge jag får förbereda mig mentalt och fysiskt på dem, det är när de tar mig på sängen och inte följer något logiskt mönster som jag tenderar att vilja gå bärsärkagång på allt och alla som kommer i min väg. Jag har en typ av väderasperger kan man säga.

Just nu är jag således särdeles förbannad eftersom det i två veckor har varit så pass varmt att både vårskor och vårjacka har åkt på och jag idag vaknar upp till vad som ser ut som en snöbeklädd lappländsk jävla tundra.

Och jag tänker: Förihelvete Sverige! Det finns en anledning till att du, tillsammans med Finland, ser ut som en stor jävla kuk. För idag är du verkligen det.

Jag vill därför få lov att presentera:

Fem nivåer av ilska jag har upplevt idag till följd av vädret

Nivå 1

När jag drog upp persiennerna och skådade det några cm tjocka snötäcket. Ja, låt gå för det, tänkte jag. Provocerande som fan, men det är trots allt snart april och aprilvädret är ju enligt utsago nyckfullt. Det är ju ändå soligt.

Nivå 2

Måste cykla till Svartbäcken för att gå ut med en hund vars matte har skadat benet (fo' cash alltså). Går ut genom porten och möts av en vägg av kyla trots att solen lyser. Näsan börjar rinna som på beställning.

Nivå 3

Motvind i uppförsbacke hela vägen till Svartbäcken på en alldeles för låg cykel med alldeles för lite luft i däcken. Möts bitvis av duster av uppblåst snöblandat grus när lastbilar kör förbi vilket lämnar mig temporärt halvförblindad.

Nivå 4

Cyklar vid en korsning nästan ihop med en douchbag som svänger in precis framför mig så att jag måste ställa mig på på pedalen för att bromsa i tid och glider fram och smäller i högerknät i cykelramen. Får så ont att jag tror att knäskålen är krossad (vilket den lyckligtvis inte är).

(Det jag förväntar mig blir) Nivå 5

Är försenad till hundtanten p.g.a. sent uppvaknande, motvind, cykeldouchebags och självömkan och är övertygad om att hon ska ha fixat någon annan hundrastare (som hon har gjort en gång innan) och att jag alltså ska ha genomlidit denna pre-lunchpers förgäves.

Men:

(Faktisk) Nivå 5

Tanten har inte fixat någon annan hundrastare. Jag går ut med hunden och trots att jag får traska i snålblåst och plocka upp hundskit framför en karl som står och vrålkontrollerar att jag tar upp varenda liten lort så känns det helt okej i jämförelse med krossade knäskålar och oändliga uppförsbackar på undermålig cykel.

Trots att denna historien alltså slutade lyckligt, eller ja, inte lyckligt direkt, men lite neutralt, så har jag fortfarande skitont i knät och jag hoppas verkligen att min amerikanska lägenhetskompis rastar hunden ikväll som han har lovat att göra. Annars kan det här mycket väl tänkas bli utgången:

Hulk-fucking-smash!

Kaka på Kaka

Jag sitter, i skrivandets stund, och tittar på Kaka på Kaka på SVT play. Ett program som jag tidigare hatade, men som jag nu älskar. Det är en 20-minuterstalkshow som varje vecka gästas av en mer eller mindre känd gäst, och som hostas av en alltid mer förträffligt bra Karin "Kakan" Hermansson och hennes sidekick Julia Frej. Värdinnorna för showen är egentligen hela anledningen till att man (läs: jag) kollar på programmet över huvud taget. Har ni sett showen vet ni vad jag menar. Det är inget sketet daltande med gästerna och rövslickeri; Kakan säger vad hon tycker och är mer om att framhäva sig själv än att låta gästerna ta plats (yessum, även en panelhöna kan uppskatta dessa egenskaper). Antingen hatar man detta manér, som jag gjorde innan jag insåg att jag var dum i huvudet, eller så älskar man det.

Bra brudar! Bild från SVT (om man nu måste annonsera sånt)

Dock är ibland gästerna extremt tråkiga och/eller intelligensbefriade. Som den här veckan, när programmet gästas av Superstylisten(!) Jonas Hallberg, känd från Sveriges mest intelligensbefriade program Top Model Sverige på Sveriges mest intelligensbefriade kanal TV3.

Jag har kollat på knappt fem minuter av programmet innan jag inser att den här karlen är helt jävla totalblåst. Borta med vinden his brains are. På knappt fem minuter hinner den här mannen befästa sin enfaldighet på inte bara ett, utan två sätt.

För det första: Trots att de flesta tävlande i Top Model är borderline anorektiska måste han påpeka att han bah lööööövs curvy women! Och räknar sedan upp Beyoncé och J-Lo som exempel på just sådana, varpå Kakan replikerar "Asså, baby, curvy? Det här är curvy!" och pekar på sig själv. Hon fortsätter att rättmätigt påpeka att dessa 54-kiloskvinnor bara är låtsaskurviga och jag kan inte låta blir att brofista dataskärmen.

Jag avskyr dessutom det typ av beteende han uppvisar där det är som att "kurviga kvinnor" ska känna sig lättade över att SUPERstylisten Jonas Hallberg ger sin Approved By-stämpel på att de har röv och bröst till skillnad från sina snudd på konkava medsystrar i Top Model. Är det meningen att de ska känna typ "Puh! Jag har ett existensberättigande! Tack Jonas, jag var orolig där ett tag"? Näeh, det går inte jag med på. Ät skit, din jävel.

För det andra: Han menar att det är patetiskt när folk kallar sig stylister då de bara "har stylat en kompis" (han borde ju veta, han är trots allt SUPERstylist). Därför att det krävs, enligt Jonas Hallberg, erfarenhet för att få kalla sig stylist.

Bitch, puh-lease! Jag har klätt på mig själv sedan jag började lekis, det är nästan 20 års erfarenhet!

För ärligt talat, hur mycket jag än älskar att guilty pleasure-kolla på gör-om-mig-program, så tycker jag att just stylist är något av det mest befängda som finns i yrkesväg. Kul för dig, att du lyckas få betalt för att säga till vuxna människor vad de ska ha på sig, men något yrke vill jag knappast kalla det. Säkerligen har stylister god "stil" (vad fan det nu betyder), men man kan inte bara ta en färdighet man besitter, sätta -ist efter och bah "Tadaa! Nu är jag obstinatist, jag är bra på att lägga näsan i andras affärer och ventilera åsikter där de inte är önskade. Ge mig pengar!" I såna fall hade jag tjänat multum på att bara vara mitt eget viktigpettriga jag.

Många är säkert av annan åsikt och tycker att stylist visst är ett riktigt yrke, men det får ni skriva om i er egen blogg i såna fall.

Nu ska jag med spänning titta vidare på Kaka på Kaka för att se vad för tokerier Jonas Hallberg mer kan tänkas häva ur sig.

Då jag inte hittar någon bild på den i inlägget
nämnda Jonas Hallberg som jag står ut med att
ha publicerad i min blogg får ni hålla till godo med en annan
Jonas Hallberg. En med ett riktigt yrke.

Ta taa!

It's alive!

Johorå, visst lever jag! Typiskt dålig på att blogga. Det är vad man får när man kombinerar kronisk lathet med någon typ av ambition. Jag har haft för avsikt att skriva ett inlägg flera gånger under veckan, men alltid kommer riktig eller påhittad upptagenhet i vägen. Här kommer i alla fall ett inte särskilt likt självporträtt av mig som jag gjorde för ungefär ett halvår sedan. Ganska ful, men lite kul ändå (mig i ett nötskal).

När jag senare (kanske imorgon) får tid och ork tänkte jag göra ett inlägg om TV-serier som jag gillar, alternativt inte gillar. Det blir kult! Kanske....

Så stay tuned!

Också: måste bara tillägga att två av mina läsare den senaste månade har hittat hit genom att söka på "Simons fitta". Dagens lol för min del!

Amerikansk Got (milk?)

Jag kan sträcka mig till att publicera en bild idag, allt annat är jag för less för att göra.

Återigen en illustration gjord till Liberal debatts nummer om stad/landsbygd. Det är en personlig tolkning av målningen American Gothic av Grant Wood. Det som jag blev nöjd med i den här teckningen är att jag inte använde någon förlaga till kvinnan på bilden. För det mesta brukar jag göra det när jag ritar människor och djur bara för att det är så svårt att få till proportionerna rätt annars. Som ni ser är kvinnans arm lite kort och fingrarna lite korviga, men i övrigt är proportionerna hyfsade. Jag lär mig så smått!

Ha't så kult i era liv! Själv ska jag höka över en uppsatsoutline som jag hoppas ska spontanuppstå ur tomma intet. Inte helt omotiverat att intala sig själv att det skulle kunna ske. The big bang var väl i såna fall mindre troligt att inträffa? Aaah...FML...

En av brudarna

En sak som får mig att lacka är när någon, företrädesvis en man/kille/pojkspoling, säger att en kvinna/tjej/flickspoling är som "en av grabbarna".

Liksom: Mutha-fucking-scusi?!

Har man fitta istället för kuk så är man väl, per definition, "en av brudarna"?*

Bara för att en tjej är grov i käften, tar plats, rapar högt, är rolig, är bra på sport, etc. så innebär inte det att hon är "en av grabbarna". Det kan störa mig järnet att kvinnor som besitter dessa typer av attribut, som av väldigt många anses vara imperativa för att man ska tillåtas få utrymme i samhället (ja, kanske inte rapandet och diverse andra sorters väderspänningar, men de får väl ändå räknas som high five-och garvkatalysatorer i privata grabbgängskretsar), inte "enbart" kan vara roliga, högljudda, flatulenta, sportiga kvinnor, utan ofta sällas till karlaskaran istället. Det är som att det för många är helt otänkbart att en kvinna skulle kunna besitta "traditionellt manliga" egenskaper utan att samtidigt vilja vara en av grabbarna. Dessutom är det ett pinsamt uppenbart bevis på att vi tenderar att associera positiva egenskaper med män.

Märk dock väl att en brud endast får vara "one of the guys" till en viss grad. Nog är det fnissigt, coolt, ja till och med lite sexigt när en tjej äger röven av Modern Warfare 3, slår samtliga manliga motspelare i beer pong eller högt och tydligt deklarerar sin sexuella frigjordhet: bro-fists laget runt! Men om hon dessutom offentligt kliar sig på muffen eller, Gud förbjude(!), odlar hår på ställen där odlas kan utan att skämmas för det, liksom sina fellow bros, möts hon med största sannolikhet av ett rungande anti-kudos av samma grabbgäng. Budskapet lyder alltså ungefär: du får gärna vara som en av grabbarna så länge det inte innebär att du kompromissar med din kvinnlighet. Jag vågar påstå att detta är ett typiskt bra exempel på ett typiskt dåligt budskap.

För att undvika missförstånd: Jag säger inte att alla män tänker på det här sättet och slänger sig med uttrycket "hon är som en av grabbarna". Vissa gör det. Jag säger inte heller att män som faktiskt använder sig av ovan rantade om uttryck är rövhål; i många fall används det slentrianmässigt utan att man funderar över uttryckets konnotationer. Och genom att säga "man" vill jag dessutom understryka att även kvinnor alltför ofta påstår sig vara en av grabbarna; en pojkflicka, eller en tomboy om du så vill.

Det jag däremot säger är att uttrycket "hon är som en av grabbarna" använt om en kvinna som besitter traditionellt och positivt betraktade manliga kvaliteter förordar ett synsätt där det "manliga" är eftersträvansvärt i en större utsträckning än det "kvinnliga". Det här gör mig förbannad dels då personliga egenskaper godtyckligt har delats in i manligt och kvinnligt, och dels därför att dessa godtyckligt indelade egenskaper rankar det manliga högre än det kvinnliga.

Kontentan av mitt svammel är: lägg ner det här med att dela in egenskaper i manligt och kvinnligt. Självklart ser väl även jag att majoriteten av alla sportintresserade och offentliga skrevkliare är män,** men det betyder inte att de kvinnor som delar dessa intressen (ja, att klassa skrevklieri som ett intresse är kanske att gå lite långt, men ni fattar) är "en av grabbarna" eller mindre av en kvinna, inte heller att dessa intressen är manliga. Du behöver inte rättfärdiga ett beteende eller ett intresse med att du vill vara "en av grabbarna" och detta uttryck använt om en kvinna är heller ingen komplimang. Attribut och intressen varierar från individ till individ. Deal with it.

Det är fan inget dåligt att vara en av brudarna. Du får vara precis lika rolig, talangfull, vulgär, sportintresserad, hårig, väderspänd och rå som grabbarna utan att för den sakens skull behöva sälla dig till den besnoppade delen av befolkningen. Att ha fitta är precis lika bra!

Jag lovar.

Tack återigen Nanna för att du är så jävla bra!

* alltså med undantag för vissa intersexuella och transexuella.
** här vill jag dock understryka att sportintresse och skrevklieri har med inlärda preferenser och betingning att göra, och inte att man som man föds med bollsinne och extra kliande grenarea. Men där kommer vi in på en annan debatt.

Post-dagsverkeinvalido

Jag är så fantastisktinihelvetesjävla trött. Kroppen bah "Ööuehöö! Vill inte!" Jag känner mig som en daggmask i en vattenpöl. Eller som jag tänker mig att de känner sig: "Fan, det är kallt och äckligt här, men jag orkar fan inte åla mig ur och lägga mig någon annanstans, jag får helt enkelt bli kvar här som ett invalido och hoppas att någon barmhärtigar sig över mig och kanske petar mig till ett bättre ställe. Tills det händer får jag väl bah chillaxa och se lite sådär glansig och äcklig ut." Ja, alltså, jag ligger ju i min säng och inte i någon vattenpöl, men ni får väl tänka lite metaforiskt.

Men nu när jag tänker efter trivs nog daggmaskar med att ligga och åla i vattenpölar. Jävligt dålig metafor med andra ord. Jag kanske snarare känner mig som en daggmask på torr asfalt. Talesättet "like a fish out of water" borde ändras till "like a daggworm out of puddle."

Jag har helt tappat tråden bakom flötet, så jag ska nog lägga ner nu. Dags att sluta se sådär glansig och äcklig ut och svida om till något mindre trashigt. I afton blir det nämligen karaoke på Gotlands nation. Det kan bli något.

Hua! Livet vissa dagar alltså.

(Ja, jag vet att jag sa att jag skulle fixa ett mer substantiellt inlägg, men jag tyade jävlariatt inte)

Bad blogger!

Åh, sporadisk uppdatering John-Allan! Så jävla sämst att jag inte hunnit med att blogga alls under helgen. En snabb uppdatering hinns med:

Bästa fröken Uddbäck kom till mig i torsdags kväll och stannade hela helgen = fantastiska kakor, snittar och bruncher, för att inte tala om fantastiskt umgänge.

Lägenhetsfest i lördags. Mycket trevligt och lyckat. Tänk att jag fick ställa till med en fest där folk faktiskt kom. Vem hade trott?

Söndags-/bakis-filmmaraton i mjukisbyxor + läsk-, pizza-, chips-, glass-och Kevin Bacon-overload.

Idag, måndag - landskapsmöte på Smålands nation där vi blev officiellt valda till fikavärdar. Har även lyckats färdigställa affischen till torsdagsfikat, eller Bullebyn som det numera heter:

Sämst kvalitet, men bilden var för stor för min scanner så var tvungen att fota den istället

Jättetråkig uppdatering, jag vet. Och nu måste jag dessutom plugga. Fifan, mer tid hade inte suttit helt fel, även om jag med största sannolikhet hade använt majoriteten av den tiden till att pilla mig i naveln och stirra in i väggen. Men det är också viktigt; kvalitetstid för själen!

Imorgon ska jag försöka styra upp ett bättre inlägg.

Ha det gott!

Buzy bee!

Jag vet att det har varit lite tomt på uppdateringsfronten på sistone, men jag har faktiskt varit upptagen. Ja, ni läste rätt: UPPTAGEN. Aldrig trodde jag väl att något i mitt liv skulle vara så distraherande att jag inte ens har haft tid att glo på dataskärmen merparten av dygnet som ett psykotiskt jävla freak, men jorå. Det är alltså nationsfiket som jag och Frida-san startar imorgon som tagit tid. Efter sex timmar av, inte bulldeg, men likförbannat cheesecakesmet, bageldeg och köttbulleos upp till armhålorna och däröver känner jag mig minst sagt mör. Och imorgon sätter vi alltså igång på riktigt: torsdagsfika på smålands nation i Uppsala. Kom dit om du vill och kan!

Jag återkommer med om hur det gick en annan dag. Men nu ska här banne mig sovas! 

En stereotyp sjukling

Scener från ett nattduksbord:

Det ser ut som ett dåligt stereotypt stock photo. Ni vet såna där som säljs till tidningar och dylikt när de vill illustrera exempelvis en käck student (som av någon outgrundlig anledning alltid sitter i skräddarställning på golvet och pluggar, verkar vara belastande för ryggen tycker jag) eller en lycklig/sociopatisk arisk familj. Dessvärre är det här inget stereotypt stock photo. Det är bara jag som är en väldigt stereotyp sjukling.

Idag när jag vaknade klockan tio och, till skillnad från gårdagen, inte marinerades i min egen avsky trodde jag att åtminstone febern hade lagt sig. "Trefligt" tänkte jag och satte klockan på snooze. När jag sedan vaknade till liv igen klockan tolv, efter två timmar av halvsovande vanföreställningar om att jag var ett gigantiskt naanbröd, fick jag dock omvärdera den slutsatsen; jag var inte feberfri. Men skam den som ger sig! Efter att ha proppat kroppen full med diverse preparat och tagit en välbehövlig dusch kände jag mig nästan lite hurtfrisk och tänkte att "tapåfan om man inte skulle ta sig en promenad nu när solen ändå lyser!" Knappt hade jag hunnit gå tvåhundra meter innan hela kroppen skrek "Abort mission! ABORT MISSION!" Inte nog med att näsan läckte som ett aldrig sinande såll och det enda jag hade att torka bort snoret med var mina yllevantar, utan det var även förrädiskt kallt trots att solen gassade. Dum som man är tänkte jag att nu när jag ändå hade bemödat mig med att ta på mig riktiga byxor för första gången på tre dagar så skulle jag banne mig ha maximal avkastning på min ansträngning. Därför gick jag till apoteket och köpte hostmedicin så att jag kunde rättfärdiga mitt dumma beslut att lämna lägenheten med att jag hade uträttat ett viktigt ärende. Sen gick jag hem och käkade tunnbrödsrulle.

Händelserik dag alltså.

Nu mår jag dock lite bättre och tänkte därför passa på att recensera två filmer som jag såg igår kväll medan jag fortfarande marinerades i min avsky. Det blir ju någon typ av sjukdomsrecension, alltså hur jag tycker att de funkade i det sammanhanget jag såg dem i, d.v.s. i ett snorigt, hostigt, nysigt och allmänt äckligt sammanhang.

En Dag (2011)

Regi: Lone Scherfig

Skådespelare: Anne Hathaway och Jim Sturgess

Jag laddade ner den här filmen för att jag tänkte att jag ville se något lättsamt romantiskt (ja, jag sa ju att jag var en stereotyp sjukling. Det var bara byttan med Ben&Jerry's som saknades). För sent brukar jag inse att det här inte är en genre som jag inte finner särskilt underhållande och så var dessvärre fallet även den här gången. Filmen handlar om Emma och Dexter som träffas för första gången då de går ut college och nästan ligger med varandra samma kväll. Fast de gör inte det och blir istället typ bästisar. Sen får man följa de här två varje år i tjugo år på årsdagen av den dagen då de träffades första gången. Ja, typ så.

Egentligen hade han bara fastnat med örhänget i hennes
baddräkt, men han ville ogärna förstöra stundens magi...

Det som var tråkigt med den här filmen var att den var så förbannat förutsägbar. Har man sett trailern (som har samma berättarröst som alla andra ostiga amerikanska trailers) så har men sett i princip hela filmen. Inte nog med att den var förutsägbar, den var också deppig. Inte alls vad jag ville se när jag låg och vältrade mig i självömkan. Jag ska också nämna att jag av någon anledning genom ungefär halva filmen trodde att Emma och Dexter enbart interagerade med varandra på just den där specifika dagen varje år och störde mig därför järnet på att de var så nära vänner trots att de träffades så sällan. Så var alltså inte fallet. Jag skyller på febern.

Hursomhaver kollade jag trots allt klart på filmen och det fanns faktiskt några ganska rörande scener. Även skådespelarinsatserna får ett helt okej betyg.

En Dag får därför två snorpapper av fem möjliga:

Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 (2011)

Regi: David Yates

Skådespelare: Samma som alltid

Sammanfattning känns lite överflödig, men ändå: slutet på Harry Potter-serien. Harry, Ron och Hermione letar efter de sista horrokruxen som ska hjälpa dem att förgöra Voldemort (eller "Fandevort" som min pappa tror att han heter. Suck. Det smärtar en gammal Harry Potter-nörd att höra sådan blasfemisk ignorans från ens egna familjemedlem). Episk slutstridsscen följer.

Jag har givetvis sett denna filmen på bio innan, men jag kände att jag behövde få uppleva den i min ensamhet också. Nu är ju jag förbannat partisk eftersom jag tycker att allt som har med Harry Potter att göra är helt fantastiskt, men jag tycker på riktigt att den här filmen är jävligt awesome. Jag älskar att de sista filmerna är så mörka både tematiskt och scenografiskt. Inget puttigullande till förmån för kidsen alltså. Skådespelarna har blivit mycket bättre med åren och även om jag tidigare har stört mig på Daniel Radcliffes huvdtics så tycker jag även att han är riktigt bra i den här sista filmen. 

Det som var särskilt skönt med att se filmen själv var att jag kunde tillåta mig själv att lipa loss till de sorgligaste scenerna, vilket jag har svårt att göra i sällskap med andra. (Spoiler varning!) Det konstiga är att jag inte lipade när Snape dog. Jag vet att många tycker att det är den sorgligaste scenen i hela bok-och filmserien. Däremot läckte jag som ett såll ur både ögon och näsa när Weasley-familjen samlas runt Freds döda kropp (hurihelvete kunde J.K. Rowling döda den ena tvillingen?! Kunde hon inte låtit Percy dö istället?) och när Harry går för att möta Voldemort i skogen och frågar Sirius spöke om det gör ont att dö, vilken även är den scenen i boken som jag lipade mest till.

"Kill me!"

På det hela taget tycker jag att filmen är rövbra, men det finns tyvärr en del småsaker som jag stör mig på (liksom jag alltid gör). De missar en del smådetaljer från böckerna och lägger till annan skit. Neville är till exempel inte kär i Luna. Sen tycker jag att karaktärerna kommer över sina vänners och familjemedlemmars död lite väl fort. Vafan, typ halva jävla Hogwarts kolar ju vippen! Men i övrigt är den här sista filmen ett väldigt värdigt avslut på hela Harry Potter-verksamheten.

Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 får därför 4/5 snorpapper:

Tvi vale!

Så har man då gått och dragit på sig någon typ av åkomma. Typ flunsan. Det känns som att någon långsamt borrar ett hål i mitt huvud samtidigt som jag ligger och pyr i ett badkar fyllt med potatismos. Det är andra gången jag är sjuk på tre veckor. Mitt immunförsvar kan ta sig i brasan!

Men nu är det väl som det är och eftersom jag tidigare har skrivit att jag inte vill att det här ska bli någon rant-blogg (ångrar redan detta åtagande vilket väl föregående inlägg är ett skriande bevis för) så får jag väl hitta någon annan slags infallsvinkel på hela den här sjukdomsgrejen. Det finns trots allt någotsånär positiva aspekter med att vara krasslig och sängliggande.

Till exempel:

• Du får försumma studier och arbete till förmån för självömkan.

• Du får kolla på alla dina favoritserier och filmer hela dagen och hela natten om du vill utan att känna dig skyldig.

• Du får käka hur mycket glass och annat junk du vill.

• Du får bossa runt alla i din närhet.

För min del är det alltså som vilken annan dag som helst men med mördande huvudvärk och en oduglig kropp = sämst.com. Nej, fan ta hela den här "tänk positivt"-grejen. Tyck synd om mig!

Innan jag ringer prästen och ber om en sista smörjelse tänkte jag dock tipsa om den just nu fnissigaste bloggen jag vet: http://foodonmydog.tumblr.com/
Det är alltså precis vad det låter som. Någon awesome person har kommit på idén att helt enkelt lägga mat på sin hund och fota det. Roligt och absurt. En utmärkt kombo.

För att hylla hunden Tiger, bloggens stjärna, som står ut med att balansera allt från kungskrabba till stekta ägg på huvudet till förmån för sin ägares egna höga nöje, så har jag ritat en bild på henne. Ja, det blev inget tusch den här gången, men lite målarfärg fick jag dutta dit ändå.

Krya på mig!

Panelhönan och postfeminismen

Apropå föregående inlägg så hittade jag idag en enrutare av Simon Ferner som ganska väl summerar den typ av bloggare som jag har väldigt svårt för:

Ibland när jag slösurfar runt på diverse bloggar känns det som att jag har hamnat i ruinerna efter någon slags postfeministisk apokalyps. Jag skiter egentligen fullständigt i om ovan beskrivna bloggerskor bakar kakor, syr om vintageklänningar och poserar som dockor på varenda bild som att det inte fanns någon morgondag. Det som trycker på mina knappar är att de väldigt sällan uppmärksammar att det finns en konsensus kring att kvinnor förväntas ha dessa intressen. Nej, jag vill inte på något sätt förringa sysselsättningar som anses vara traditionellt kvinnliga, men samtidigt bör man vara medveten om att det inte är ett sammanträffande att den överväldigande majoriteten av alla bak-och modebloggar drivs av kvinnor. Det är betingade intressen, som mer eller mindre explicit har uppmuntrats hos oss kvinnor sedan födsel. Därför finner jag det så provocerande när denna typ av bloggerskor påstår att det är deras feministiska rättighet att hänge sig åt dessa traditionellt kvinnliga sysslor. Ja, det är din rättighet som människa att vispa till en franska maräng lite sådär käckt spontant på tisdagseftermiddagen, men att påstå att det är ett feministiskt val är att föra sig själv bakom lyset.

Tro nu inte att jag är Guds bästa barn gällande feministiska val. Det är nämligen heller ingen tillfällighet att jag är litteraturvetare istället för civilingenjör, att jag sminkar mig varje dag eller att jag driver en blogg om att vara en panelhöna. Jag kan rättfärdiga mina val med att mitt intresse för litteratur är större än det för teknik och naturvetenskap och att jag sminkar mig för att jag tycker att det är trevligt att inte se ut som sju svåra år när jag går utanför dörren. För det är sant. Men jag måste konstant driva resonemanget ett steg längre och fråga mig själv varför det är sant. Och dessvärre blir svaret ganska ofta: därför att du är kvinna.

Det som alltså skrämmer mig är att många av de här stora svenska bloggerskorna aldrig ställer sig denna fråga. Det är som att de tror att jämställdhet mellan könen har nått sin peak och att vi alla gör våra val utifrån personliga och könlösa preferenser. Men såvida du inte är uppvuxen alldeles ensam på en öde ö långt från civilisation och medial påverkan kan du nog lista ut själv att det inte är sant. Vi lever än så länge inte i en postfeministisk era. Alla de val du gör är färgade av ditt kön, av din etnicitet, av din familjebakgrund, av din sexualitet, av religion, etc. Så ja, jag vidhåller att visst fan får du baka citroncupcakes tills du stupar om du vill, men försök inte klassificera detta val av intresse som feministiskt, därför att fram till den dagen då vi har lika många manliga bak-och modebloggare som kvinnliga kommer det inte att vara sant.

Ja, det jag vill ha sagt är väl egentligen att jag tycker att dessa bloggerskor ska ta sig en funderare innan de slänger sig med uttycket "feministisk." Bara för att du är feminist och gör ett val betyder inte det att ditt val per definition blir feministiskt. Att vara feminist för mig innebär att konstant vara medveten om, ifrågasätta och medvetandegöra strukturer och tankesätt i samhället som är baserade på föreställningar om kön och könstillhörighet, och inte att konstant rättfärdiga dina faktiska val och ageranden genom att intala dig själv och andra att de är feministiska. Spar det till de gånger då de faktiskt är det. 

Peace out, mi sisterin!