En stereotyp sjukling

Scener från ett nattduksbord:

Det ser ut som ett dåligt stereotypt stock photo. Ni vet såna där som säljs till tidningar och dylikt när de vill illustrera exempelvis en käck student (som av någon outgrundlig anledning alltid sitter i skräddarställning på golvet och pluggar, verkar vara belastande för ryggen tycker jag) eller en lycklig/sociopatisk arisk familj. Dessvärre är det här inget stereotypt stock photo. Det är bara jag som är en väldigt stereotyp sjukling.

Idag när jag vaknade klockan tio och, till skillnad från gårdagen, inte marinerades i min egen avsky trodde jag att åtminstone febern hade lagt sig. "Trefligt" tänkte jag och satte klockan på snooze. När jag sedan vaknade till liv igen klockan tolv, efter två timmar av halvsovande vanföreställningar om att jag var ett gigantiskt naanbröd, fick jag dock omvärdera den slutsatsen; jag var inte feberfri. Men skam den som ger sig! Efter att ha proppat kroppen full med diverse preparat och tagit en välbehövlig dusch kände jag mig nästan lite hurtfrisk och tänkte att "tapåfan om man inte skulle ta sig en promenad nu när solen ändå lyser!" Knappt hade jag hunnit gå tvåhundra meter innan hela kroppen skrek "Abort mission! ABORT MISSION!" Inte nog med att näsan läckte som ett aldrig sinande såll och det enda jag hade att torka bort snoret med var mina yllevantar, utan det var även förrädiskt kallt trots att solen gassade. Dum som man är tänkte jag att nu när jag ändå hade bemödat mig med att ta på mig riktiga byxor för första gången på tre dagar så skulle jag banne mig ha maximal avkastning på min ansträngning. Därför gick jag till apoteket och köpte hostmedicin så att jag kunde rättfärdiga mitt dumma beslut att lämna lägenheten med att jag hade uträttat ett viktigt ärende. Sen gick jag hem och käkade tunnbrödsrulle.

Händelserik dag alltså.

Nu mår jag dock lite bättre och tänkte därför passa på att recensera två filmer som jag såg igår kväll medan jag fortfarande marinerades i min avsky. Det blir ju någon typ av sjukdomsrecension, alltså hur jag tycker att de funkade i det sammanhanget jag såg dem i, d.v.s. i ett snorigt, hostigt, nysigt och allmänt äckligt sammanhang.

En Dag (2011)

Regi: Lone Scherfig

Skådespelare: Anne Hathaway och Jim Sturgess

Jag laddade ner den här filmen för att jag tänkte att jag ville se något lättsamt romantiskt (ja, jag sa ju att jag var en stereotyp sjukling. Det var bara byttan med Ben&Jerry's som saknades). För sent brukar jag inse att det här inte är en genre som jag inte finner särskilt underhållande och så var dessvärre fallet även den här gången. Filmen handlar om Emma och Dexter som träffas för första gången då de går ut college och nästan ligger med varandra samma kväll. Fast de gör inte det och blir istället typ bästisar. Sen får man följa de här två varje år i tjugo år på årsdagen av den dagen då de träffades första gången. Ja, typ så.

Egentligen hade han bara fastnat med örhänget i hennes
baddräkt, men han ville ogärna förstöra stundens magi...

Det som var tråkigt med den här filmen var att den var så förbannat förutsägbar. Har man sett trailern (som har samma berättarröst som alla andra ostiga amerikanska trailers) så har men sett i princip hela filmen. Inte nog med att den var förutsägbar, den var också deppig. Inte alls vad jag ville se när jag låg och vältrade mig i självömkan. Jag ska också nämna att jag av någon anledning genom ungefär halva filmen trodde att Emma och Dexter enbart interagerade med varandra på just den där specifika dagen varje år och störde mig därför järnet på att de var så nära vänner trots att de träffades så sällan. Så var alltså inte fallet. Jag skyller på febern.

Hursomhaver kollade jag trots allt klart på filmen och det fanns faktiskt några ganska rörande scener. Även skådespelarinsatserna får ett helt okej betyg.

En Dag får därför två snorpapper av fem möjliga:

Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 (2011)

Regi: David Yates

Skådespelare: Samma som alltid

Sammanfattning känns lite överflödig, men ändå: slutet på Harry Potter-serien. Harry, Ron och Hermione letar efter de sista horrokruxen som ska hjälpa dem att förgöra Voldemort (eller "Fandevort" som min pappa tror att han heter. Suck. Det smärtar en gammal Harry Potter-nörd att höra sådan blasfemisk ignorans från ens egna familjemedlem). Episk slutstridsscen följer.

Jag har givetvis sett denna filmen på bio innan, men jag kände att jag behövde få uppleva den i min ensamhet också. Nu är ju jag förbannat partisk eftersom jag tycker att allt som har med Harry Potter att göra är helt fantastiskt, men jag tycker på riktigt att den här filmen är jävligt awesome. Jag älskar att de sista filmerna är så mörka både tematiskt och scenografiskt. Inget puttigullande till förmån för kidsen alltså. Skådespelarna har blivit mycket bättre med åren och även om jag tidigare har stört mig på Daniel Radcliffes huvdtics så tycker jag även att han är riktigt bra i den här sista filmen. 

Det som var särskilt skönt med att se filmen själv var att jag kunde tillåta mig själv att lipa loss till de sorgligaste scenerna, vilket jag har svårt att göra i sällskap med andra. (Spoiler varning!) Det konstiga är att jag inte lipade när Snape dog. Jag vet att många tycker att det är den sorgligaste scenen i hela bok-och filmserien. Däremot läckte jag som ett såll ur både ögon och näsa när Weasley-familjen samlas runt Freds döda kropp (hurihelvete kunde J.K. Rowling döda den ena tvillingen?! Kunde hon inte låtit Percy dö istället?) och när Harry går för att möta Voldemort i skogen och frågar Sirius spöke om det gör ont att dö, vilken även är den scenen i boken som jag lipade mest till.

"Kill me!"

På det hela taget tycker jag att filmen är rövbra, men det finns tyvärr en del småsaker som jag stör mig på (liksom jag alltid gör). De missar en del smådetaljer från böckerna och lägger till annan skit. Neville är till exempel inte kär i Luna. Sen tycker jag att karaktärerna kommer över sina vänners och familjemedlemmars död lite väl fort. Vafan, typ halva jävla Hogwarts kolar ju vippen! Men i övrigt är den här sista filmen ett väldigt värdigt avslut på hela Harry Potter-verksamheten.

Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 får därför 4/5 snorpapper: