MastodontfilmsMats

Har fått klagomål från min ena syster angående mitt alltmer sporadiska bloggande. Då jag upplyste henne om att anledningen till detta är att jag har noll inspiration till att göra någonting just nu föreslog hon att jag skulle göra en lista. Så det är just vad jag har gjort. Temat är film och TV-serier och kategorierna har jag delvis snott härifrån och delvis kommit på själv.

Bästa film: Lost in Translation. Trots att jag i princip har tittat sönder den.

Bästa regissör: Sofia Coppola och bröderna Coen.
Bästa TV-serie: Futurama, Freaks and Geeks, Planet Earth och Downton Abbey.
TV-serier jag följer just nu: Mad Men, Girls, Game of Thrones och den ack så ostiga advokatserien Drop Dead Diva.
Bästa dramafilm: Another Year (Medan åren går).
Bästa komedifilm: Länge var det Supersugen, men den känns lite gammal nu då det gjorts snarlika filmer på löpande band efter den, så just nu har jag nog ingen. Sen anser jag tyvärr att det här är en engångsgenre; har man sett och skrattat åt en komedifilm en gång så är den i princip förbrukad efter det.
Bästa feelgoodfilm: Little Miss Sunshine och The Kids are All Right (som jag nämnt i ett tidigare inlägg).
Bästa svenska film: Tillsammans.
Bästa skräckfilm: The Orphanage och The Woman in Black.

Från The Orphanage. Fyhelvet vad obehagligt!

Obehagligaste filmupplevelsen (i kontrast till kategorin ovan): This is England. Sanslöst bra skådespeleri av Stephen Graham som gjorde att jag lämnade biografen lätt illamående. This is England är en av de absolut bästa filmerna jag sett, men jag har ännu inte kunnat att förmå mig att se om den då den får mig att känna mig så illa till mods. Lars von Triers Melancholia förtjänar dock också ett omnämnande. Kunde inte sova ordentligt i en vecka efter att jag sett den.
Bästa zombiefilm: 28 dagar senare.
Bästa musikalfilm: Laagan och The Sound of Music.
Bästa tecknade film: Jag får väl säga Skönheten och Odjuret eftersom det var den enda filmen som gällde för mig när jag var liten. Även om Disneyfilmer förespråkar väldigt ohälsosamma ideal och har väldigt tradiga och stereotypa karaktärer för det mesta så är de ganska oslagbara när det kommer till tecknad animation. Hade jag dock sett hela The Thief and the Cobbler hade jag förmodligen sagt den. 28 år tog det innan den blev klar och väldigt få har någonsin hört talas om den. Det skulle bli Richard Williams (Vem satte dit Roger Rabbit) mästerverk, men pengarna tog slut och projektet lades på is både en och två gånger. Men jag menar, kolla in det här, är inte detta själva definitionen av episkt så vet jag inte vad:

Favoritgenre: Apokalyps- och katastroffilmer. Ska givetvis upplevas på bio med feteångest som följd.
Mest överskattade film: Slumdog Millionaire, 500 Days of Summer och In Bruges. Vet inte hur många jag hört som påstår att de älskar In Bruges. Själv tycker jag bara att den osar trash. Men det är mycket möjligt att den besitter någon slags charm som helt går mig förbi.
Sämsta film: Montana Sky. Som förmodligen egentligen inte är den absolut sämsta filmen jag någonsin sett, men som innehåller de flesta filmingredienser som jag ogillar, d.v.s. kassa premisser som utgångspunkt (läs den korta sammanfattningen på IMDB), pannkaksplatta karaktärer och en helt ofattbart förutsägbar handling, jag kunde förutse i princip varenda scen. Sen hjälper det ju inte att den gör en ansats till att vara lite p.k. när en av systrarna blir förälskad i en indian, men trots det lyckas vara tröttsamt könsnormativ. Alla systrarna blir ihop med the man of their dreams och lever lyckliga i alla sina dar. Oj, förstörde jag för någon nu genom att avslöja slutet? Bra. Du besparades just bortslösandet av 96 minuter av ditt liv som istället kan användas till att exempelvis se färg torka.
Favoritskådespelare: Jag är nästan alltid mäkta imponerad av Colin Firth. Särskilt i En enda man. Om vi ska tala om skådespelande damer tycker jag att Mia Wasikowska och Ellen Page är helt fantastiska i det mesta jag sett dem i.
Mest irriterande skådespelare (en självklar kategori för mig): Zooey Deschanel och Jason Schwartzman. Kan man bli mer irriterand och hipsteraktiga än de här två? Det känns som att de alltid skådespelar ironiskt.
Mest romantiska filmscen: Jag vet inte riktigt. Men här är iaf en romantisk scen från Atonement. Tycker egentligen inte så mycket om Keira Knighley, hon tenderar att överspela, men just den här scenen lyckas hon ganska väl med. En scen som, liksom någon i kommentarsfältet på youtube så elokvent uttryckte det, kulminerar i århundradets cock block:

Bästa filmscen: Även här är jag lite osäker, men en väldigt bra filmscen kommer just från favoritfilmen Lost in Translation. I slutet (ja, spoiler alert, duh) när Bill Murrays karaktär ska lämna Tokyo och han ser Scarlett Johanssons karaktär på en av gatorna. Det som är så briljant med just den här scenen är att allt, ljuset, ljudet, skådespeleriet, passar så fint ihop och lyckas sätta fingret på det vemodet som (antar jag) slutet försöker förmedla. Iscensatt till tonerna av fantastiska The Jesus and Mary Chain:

Tyvärr klipper de i det här klippet precis när själva låten börjar, blogger vill inte låta mig ladda upp videon där hela låten är med, men vill ni se den kan ni klicka här.
Bästa filmsoundtrack: Airs soundtrack till Virgin Suicides, Philip Glass till Koyaanisqatsi och det till Trainspotting.
Bästa TV-serieintro: Jag tycker egentligen om ganska avskalade och stilrena intron, t.ex. det till Mad Men och Chuck (som inte är en särskilt bra serie däremot), men det som är absolut bäst är allt annat än stilrent och avskalat. Också urexemplet på ett intro som är bättre än själva serien:

Bästa filmpar: Jake Gyllenhaal och Heath Ledger i Brokeback Mountain. Jävlar vilken kemi.
Sämsta filmpar: Kristen Stewart och Robert Pattinson i Twilight. Tror inte på det för fem öre.
Mesta filmcrush: Daniel Brühl i Goodbye Lenin och Eli Roth som the Bear Jew i Inglorious Basterds (även om han är helt brutal och osympatisk, men vilket vackert plyte!). Och egentligen typ alla välklädda karlar.
Film jag senast grät till: The Kids are All Right (ja, jag ska sluta tjata om den).
Film jag gråtit mest till: Marley & Me. Lite lätt genant, jag vet, och det var ingen ensam tår som romantiskt letade sig nedför min kind, utan riktigt jävla brutalbölande inklusive snor och snyftande under den sista halvtimmen och en halvtimme efter att filmen var slut. Om du har sett den och du inte lipade sönder dig har du inget hjärta!

Ja jävlar. Det är nästan så jag gråter bara av att titta på affischen.

Filmer jag ser fram emot i år: The Hobbit: An Unexpected Journey(!) och The Dark Knight Rises. Typ som alla andra antar jag.
Vem som skulle spela mig i filmen om mitt liv: En vän till mig sa en gång att jag var lik Uma Thurman. En lögn som jag krampaktigt håller fast i än idag. Så ska vi gå på likhet väljer jag henne. Fast ung då. Om vi ska gå på önsketänkande så kanske Meryl Streep. Även hon i yngre upplaga.



Kablammo! Mastodontinlägg. Hoppas syster är nöjd. Har jag missat någon kategori är det bara att hojta till.

Vi ses, Kissekatter!

Something something

Låten jag är absolut vrålbesatt av för tillfället:

Den har egentligen en video också, men den kändes så hipsteraktig och skitnödig att jag inte vill publicera den. Den passade inte alls in med känslan jag tycker låten förmedlar. Jag har inte direkt lyssnat jätteuppmärksamt på texten, men melodin är så fin i refrängen att jag nästan vill bryta ihop och gråta av någon anledning. Udda. Den är dessutom med i en av mina absoluta favoritfilmer någonsin, The Kids Are All Right.

Har ni inte sett den bör ni åtgärda detta snarast möjligt! Världsklass på skådespeleriet. När Julianne Moore är den sämsta skådespelaren i filmen vet man att den är bra.

Et, voilà! Le trailer:

En trailer som dessvärre är sjukt missvisande. Här ser det ut som att det ska vara någon lite halvfnissig tokig Rob Schneider-aktig film. Det är det alltså inte.

Bara se den, jag lovar att du kommer tycka om den!

En stereotyp sjukling

Scener från ett nattduksbord:

Det ser ut som ett dåligt stereotypt stock photo. Ni vet såna där som säljs till tidningar och dylikt när de vill illustrera exempelvis en käck student (som av någon outgrundlig anledning alltid sitter i skräddarställning på golvet och pluggar, verkar vara belastande för ryggen tycker jag) eller en lycklig/sociopatisk arisk familj. Dessvärre är det här inget stereotypt stock photo. Det är bara jag som är en väldigt stereotyp sjukling.

Idag när jag vaknade klockan tio och, till skillnad från gårdagen, inte marinerades i min egen avsky trodde jag att åtminstone febern hade lagt sig. "Trefligt" tänkte jag och satte klockan på snooze. När jag sedan vaknade till liv igen klockan tolv, efter två timmar av halvsovande vanföreställningar om att jag var ett gigantiskt naanbröd, fick jag dock omvärdera den slutsatsen; jag var inte feberfri. Men skam den som ger sig! Efter att ha proppat kroppen full med diverse preparat och tagit en välbehövlig dusch kände jag mig nästan lite hurtfrisk och tänkte att "tapåfan om man inte skulle ta sig en promenad nu när solen ändå lyser!" Knappt hade jag hunnit gå tvåhundra meter innan hela kroppen skrek "Abort mission! ABORT MISSION!" Inte nog med att näsan läckte som ett aldrig sinande såll och det enda jag hade att torka bort snoret med var mina yllevantar, utan det var även förrädiskt kallt trots att solen gassade. Dum som man är tänkte jag att nu när jag ändå hade bemödat mig med att ta på mig riktiga byxor för första gången på tre dagar så skulle jag banne mig ha maximal avkastning på min ansträngning. Därför gick jag till apoteket och köpte hostmedicin så att jag kunde rättfärdiga mitt dumma beslut att lämna lägenheten med att jag hade uträttat ett viktigt ärende. Sen gick jag hem och käkade tunnbrödsrulle.

Händelserik dag alltså.

Nu mår jag dock lite bättre och tänkte därför passa på att recensera två filmer som jag såg igår kväll medan jag fortfarande marinerades i min avsky. Det blir ju någon typ av sjukdomsrecension, alltså hur jag tycker att de funkade i det sammanhanget jag såg dem i, d.v.s. i ett snorigt, hostigt, nysigt och allmänt äckligt sammanhang.

En Dag (2011)

Regi: Lone Scherfig

Skådespelare: Anne Hathaway och Jim Sturgess

Jag laddade ner den här filmen för att jag tänkte att jag ville se något lättsamt romantiskt (ja, jag sa ju att jag var en stereotyp sjukling. Det var bara byttan med Ben&Jerry's som saknades). För sent brukar jag inse att det här inte är en genre som jag inte finner särskilt underhållande och så var dessvärre fallet även den här gången. Filmen handlar om Emma och Dexter som träffas för första gången då de går ut college och nästan ligger med varandra samma kväll. Fast de gör inte det och blir istället typ bästisar. Sen får man följa de här två varje år i tjugo år på årsdagen av den dagen då de träffades första gången. Ja, typ så.

Egentligen hade han bara fastnat med örhänget i hennes
baddräkt, men han ville ogärna förstöra stundens magi...

Det som var tråkigt med den här filmen var att den var så förbannat förutsägbar. Har man sett trailern (som har samma berättarröst som alla andra ostiga amerikanska trailers) så har men sett i princip hela filmen. Inte nog med att den var förutsägbar, den var också deppig. Inte alls vad jag ville se när jag låg och vältrade mig i självömkan. Jag ska också nämna att jag av någon anledning genom ungefär halva filmen trodde att Emma och Dexter enbart interagerade med varandra på just den där specifika dagen varje år och störde mig därför järnet på att de var så nära vänner trots att de träffades så sällan. Så var alltså inte fallet. Jag skyller på febern.

Hursomhaver kollade jag trots allt klart på filmen och det fanns faktiskt några ganska rörande scener. Även skådespelarinsatserna får ett helt okej betyg.

En Dag får därför två snorpapper av fem möjliga:

Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 (2011)

Regi: David Yates

Skådespelare: Samma som alltid

Sammanfattning känns lite överflödig, men ändå: slutet på Harry Potter-serien. Harry, Ron och Hermione letar efter de sista horrokruxen som ska hjälpa dem att förgöra Voldemort (eller "Fandevort" som min pappa tror att han heter. Suck. Det smärtar en gammal Harry Potter-nörd att höra sådan blasfemisk ignorans från ens egna familjemedlem). Episk slutstridsscen följer.

Jag har givetvis sett denna filmen på bio innan, men jag kände att jag behövde få uppleva den i min ensamhet också. Nu är ju jag förbannat partisk eftersom jag tycker att allt som har med Harry Potter att göra är helt fantastiskt, men jag tycker på riktigt att den här filmen är jävligt awesome. Jag älskar att de sista filmerna är så mörka både tematiskt och scenografiskt. Inget puttigullande till förmån för kidsen alltså. Skådespelarna har blivit mycket bättre med åren och även om jag tidigare har stört mig på Daniel Radcliffes huvdtics så tycker jag även att han är riktigt bra i den här sista filmen. 

Det som var särskilt skönt med att se filmen själv var att jag kunde tillåta mig själv att lipa loss till de sorgligaste scenerna, vilket jag har svårt att göra i sällskap med andra. (Spoiler varning!) Det konstiga är att jag inte lipade när Snape dog. Jag vet att många tycker att det är den sorgligaste scenen i hela bok-och filmserien. Däremot läckte jag som ett såll ur både ögon och näsa när Weasley-familjen samlas runt Freds döda kropp (hurihelvete kunde J.K. Rowling döda den ena tvillingen?! Kunde hon inte låtit Percy dö istället?) och när Harry går för att möta Voldemort i skogen och frågar Sirius spöke om det gör ont att dö, vilken även är den scenen i boken som jag lipade mest till.

"Kill me!"

På det hela taget tycker jag att filmen är rövbra, men det finns tyvärr en del småsaker som jag stör mig på (liksom jag alltid gör). De missar en del smådetaljer från böckerna och lägger till annan skit. Neville är till exempel inte kär i Luna. Sen tycker jag att karaktärerna kommer över sina vänners och familjemedlemmars död lite väl fort. Vafan, typ halva jävla Hogwarts kolar ju vippen! Men i övrigt är den här sista filmen ett väldigt värdigt avslut på hela Harry Potter-verksamheten.

Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2 får därför 4/5 snorpapper: