Torsdagstoppen: Skurkar

Idag orkar jag inte med någon utförligare introduktion av torsdagstoppens tema, så vi nöjer oss med att konstatera att vi denna vecka listar de fem bästa skurkarna. Håll till godo.

5. Taurus Bulba från Darkwing Duck. Lätt ondaste boven i Darkwing Duck-serien. När serien börjar håller Bulba på att avtjäna ett fängelsestraff på 99 år, något som inte bekymrar honom nämnvärt. Istället ser han det som den perfekta täckmanteln, bakom vilken han kan dölja att han fortfarande smider onda planer och drar i trådar hos sina St Canards-hejdukar. Stentung kille. I ett senare avsnitt bygger han dessutom om sig till en cyborg med en hel arsenal av vapen inbyggd i sig själv. Badass. Sen att det är kul att Bulba rimmar på vulva är bara en fet bonus.

4. The Joker från Batman. Nu syftar jag inte enbart på Heath Ledgers hyllade tolkning av Batmanskurken, utan på Joker-karaktären över lag. I många Batmanversioner, särskilt i serietidningarna, beskrivs han som en komplex karaktär med ett ganska sorgligt förflutet och ändå är han så förbannat obehaglig. En tvättäkta psykopat och sadist. Visst är Ledgers tolkning fenomenal, men även Jack Nickolson gör en riktigt bra Joker. Men den bästa Joker-berättelsen jag har läst måste jag nog säga att Alan Moores The Killing Joke är. Jag tycker vanligtvis inte så mycket om serietidningar från förlag som Marvel och DC då jag har svårt för själva ritstilen och (dare I say som litteraturstudent) att det är för mycket text i varje ruta. I serietidningar vill jag att bilden ska vara i fokus och att bilden inte ska försöka likna verkligheten så mycket som möjligt utan vara mer fantasifull, vilket jag tycker att Alan Moore och tecknaren Brian Bolland har tagit fasta på. Spana in det här liksom:

3. Cruella De Vil från Pongo och de 101 dalmatinerna. En heltigenom ond pälsgalen tant. Skitball dessutom. Cruella är den där katiga, kedjerökande och helt klart undernärda överklasstanten som kallar alla för "darling" men som egentligen hatar allt och alla. Jag är dessutom väldigt förtjust i den tidstypiska 60-talsstilen som Pongo och de 101 dalmatinerna är ritad i.

2. Voldemort från Harry Potter. Vad vore jag för Harry Potter-fan om jag inte hade med Lord Voldemort på listan? Han är ren ondska förkroppsligad. Jag gillar faktiskt att J.K. Rowling inte har gett Voldemort några som helst förmildrande karaktärsdrag; redan som barn var han ondskefull och ondska och makt tycks vara det enda som driver honom. En sak har jag dock länge funderat på: Voldemort splittar ju som bekant sin själ genom att döda människor, så hur kommer det sig att inte alla i Harry Potter-världen som dödat någon splittar sin själ? Det har ju liksom även de tre huvudkaraktärerna gjort under slutstriderna på Hogwarts. Finns det någon detalj jag har missat eller är det helt enkelt en miss av författarinnan?

1. Moriarty från Sherlock Holmes. Ja, nu är det så att minstasystern har valt exakt samma förstaplatsare som jag, men det är väl helt enkelt för att han är bäst då. Moriarty är något av urantagonisten i deckarromaner: han är den enda som (vad det verkar) kan outsmarta Sherlock och det som är så spännande med honom är att man aldrig riktigt får det svart på vitt huruvida Moriarty bara är ett fragment av Sherlocks fantasi eller om han faktiskt existerar. I deckaren får läsaren aldrig "se" honom, det vill säga berättaren Dr Watson får aldrig se honom, och i den nyproducerade serien med Andrew Scott som modern Moriarty leker med idén att Sherlock i själva verket har anlitat en skådespelare som agerar hans ärkefiende därför att Sherlock inte tycker att hans vanliga fall ger honom tillräckligt stora utmaningar. Det visar sig senare att så inte är fallet, men det är ändå ett spännande grepp. Jag tycker dessutom väldigt mycket om Andrew Scotts version av den moderna Moriarty, så hans nuna får runda av denna veckas lista:

Sådärja. Universums balans är återställd till det normala och min lista publiceras som vanligt på en fredag istället för en torsdag. Glöm inte kolla in Splats och Syster Es listor också.


Tjarå!

Ritar...

...och målar lite åt Liberal Debatt. Som den här gången har tema USA med anledning av presidentvalet. Så det blir en republikansk elefant som dessvärre råkades bli på väg åt vänster. Höger ska den givetvis vara vänd åt egentligen, men jag litar på att de på LD klarar av att vända på den innan bilden ska publiceras.

Torsdagstoppen: Musikvideor

Ny torsdag, ny topp. Idag listar vi de fem bästa musikvideorna. Eller för min del blir det snarare "fem musikvideor jag kan komma på för tillfället som är hyfsat bra". Det är nämligen väldigt längesedan jag gjorde en sport av att hålla koll på nya musikvideor. Inte sedan Voxpop-, MTV- och ZTV-eran kan jag stoltsera med att jag har något hum över huvud taget om vad som är värt att titta på så länge det inte är videor som blivit virala via youtube eller som har blivit en "snackis" (jävlar vad jag hatar uttrycket "snackis", liksom jag har svårt för de flesta ord som lägger till suffixet -is för att det ska låta hippt, alternativt gulligt, men just här känns det ändå befogat). Med det i åtanke låter jag er härmed åtnjuta en brokig musikvideokavalkad som med största sannolikhet kommer lämna era minds anti-blown.


5. Fatboy Slim - Right here right now

Evolutionsvideor är alltid underhållande och den här hör till en av de bästa. Jag gillar att den är så tafatt. Sen är det ju en fet bonus att alla Fatboy Slims låtar är så förbannat catchy, om än lite enehanda.

4. Rihanna ft. Calvin Harris - We found love

Normalt sett är jag inget stort Rihanna-fan; hennes musik är slätstruken och hennes röst lite gnällig. Men hennes samarbete med Calvin Harris (ni vet killen som gjorde bland annat hipsterlåten Acceptable in the 80s som alla 80-talister gick banans till och kände att "ja, visst fan är vi snäppet ballare än alla andra". Som att de...eller okej: vi behövde vatten på vår självgodhetskvarn.) är faktiskt riktigt lyckat. Låten är klatschig som tusan och framför allt videon är något alldeles extra. Den är lite som ett sammandrag av Trainspotting, fast mer sentimental. Dessutom gillar jag färgtonen i videon och hade det inte varit för att jag är en fattiglapp och ser vämjelig ut i 90-talskläder hade jag införskaffat hela britt-Rihannas garderob.

3. Slagsmålsklubben - Malmö beach night party

Jag är väldigt förtjust i elektronisk musik, speciellt småputtrig sådan, vilket man väl får säga att Slagsmålsklubbens musik är. Videon till låten Malmö beach night party är dock allt annat än småputtrig. Den är faktiskt lite smått obehaglig. Men jag älskar att den småsnuskiga animationen ser ut att kunna vara ritad av en tioårig kille och att jag antar att det är lite av en parodi på Eric Prydz video till Call on me.

2. OK Go - This too shall pass

OK Go är troligtvis mest kända för låten Here it goes again vars videon blev viral på youtube när de dansar fram och tillbaka på en massa löpband. Deras musik i sig är egentligen inte jättespännande, lite mysig, men inte mer, deras videor är däremot alltid något i särklass. Hade egentligen kunnat välja vilken som helst av deras videor, men jag landade på just den till This too shall pass eftersom jag är något av en sucker för Rube Goldberg-maskiner. Sjukt snyggt att den är filmad i en tagning och att den är så förbannat omständlig.


1. Daft Punk - Da Funk

Egentligen är det här inte så mycket en musikvideo som det är en kortfilm med Da Funk-slingan på repeat i bakgrunden, men den får ändå gillas tamejfan. Så förbannat fin och lite absurd video om hunden Charles som har lite svårt att anpassa sig till sitt nya kvarter. Lite sorgligt slut med. Vajjert!


Kablammo! Det var den listan. Publicerad på rätt dag och allt. Glöm nu inte att kolla in Splats och Syster Es listor också.


Vi ses, alla mina små kycklingar!

Älskade Nanna

Som ni märker blev det ingen torsdagstopp i torsdags och den här gången beror det faktiskt inte på att jag bara har skitit i det eller är jävlig sent ute med den, utan vi bestämde helt enkelt att det var lättast att hoppa över det den här veckan. För lite tid och för lite samordning. Nästa vecka ska jag väl rimligtvis lyckas punga ut något dock.

I vilket fall ville jag bara dela med mig av ett av Nanna Johanssons blogginlägg från i somras.
Jag vet att jag länkar till henne ganska ofta, men hon är verkligen en av de roligaste serietecknarna och skribenterna jag vet. Hon har för övrigt börjat blogga på nöjesguiden nuförtiden och där ska ni givetvis följa henne.

Eh, ja. Det var väl det jag hade på hjärtat för tillfället. Slut på meddelande.

Drawception

Jag har blivit totalbesatt av ett socialt online-ritspel som heter Drawception. Johan introducerade mig och nu är jag hooked! Spelet går ut på att en användare författar en beskrivning av något, till exempel "Monopoly guy beats up pringles face", sedan ska nästa användare illustrera den här beskrivningen, varpå en tredje användare ska beskriva den här illustrationer. Sedan fortsätter spelet så i tolv eller 15 omgångar och slutresultatet blir ofta lång ifrån den ursprungliga beskrivningen. Dessutom får man poäng och avancerar upp nivåer när man får "likes" på sina beskrivningar eller illustrationer vilket gör att den typ av dötrista idioter som bara skriver svaret istället för att rita i spel som Draw Something sållas bort.


Om ni tycker min förklaring av spelet var för oklar:

Bli medlemmar och spela vettja!

http://drawception.com/

Torsdagstoppen: Ljud

Jaa! Äntligen ett tema som jag har fått bestämma. Idag blir det totalt utan pretentioner och kulturell förankring, för idag listar vi nämligen våra absoluta favoritljud. Och nu snackar vi inte musik och sånt tjafs, utan riktiga livsljud. Ljud som på något sätt väcker positiva associationer hos dig. Et voilà:


5. Katt som spinner. Jag är ingen direkt kattmänniska, men ljudet av min numera bortgångna hund som stånkade som en pervers gammal gubbe varje gång man kliade hans öron håller inte riktigt måttet när det kommer till ljud som djur producerar när de njuter (obs! på ett icke-sexuellt sätt! Jag är inget jävla äckel). Men spinnandet hos en katt som bara är allmänt skitnöjd har en lugnande effekt på mig och, antar jag, många andra. Så en femteplats är på sin plats.

4. Isbitar som knäpper till när de spricker i ett glas med läsk. Av någon anledning för det här ljudet mina tankar till Italien. Jag har varit där två eller tre gånger på familjesemester och det jag vill minnas var det bästa med de resorna var inte det otal gånger min familj jäktandes mellan spanska trappan och forum romanum gick bananas på varandra, 40-gradig värme, allergiångestfyllda minstadöttrar och megapubertala äldstadöttrar (jag själv var självklart en ängel), det vill säga inget av det som typiskt sätt utmärker en hederlig Svensson-semester. Nej, det jag vill minnas var det allra bästa med de semestrarna var de gånger vi efter timlånga tvister och hungerinducerade raseriutbrott äntligen lyckades samsas om vilken restaurang vi skulle förtära aftonens måltid på (pizza/pasta-restaurang i 99% av fallen) och kunde sitta ner för en liten stund och bara ta det lugnt och njuta med familjen. Jag vet att det låter som sensmoralen i ett töntigt 7th Heaven-avsnitt, men jag tycker det är otroligt skönt och trevligt att sitta ner och äta med folk jag tycker om. Mat + bra folk = good shit. För att komma till saken, min fäbless för Coca-Cola manifesteras ofta när jag är ute och äter på restaurang och i synnerhet när jag är i varmare länder och just ljudet av isbitar som knäpper till när det svarta guldet dränker dem har därför kommit att få väldigt positiva associationer hos mig. Hittar ingen ljudfil, men antar att de flesta vet vad för ljud jag syftar på.


3. Det dämpade ljudet av folk i rummet bredvid. Jag tycker det är väldigt betryggande att höra folk i rummet bredvid. Inte så att jag kan urskilja vad de säger, det är mest distraherande, men bara att veta att det är någon där. Framför allt att sova och att plugga blir mycket enklare om man anar en musslad konversation från väggen. Vet inte exakt varför jag känner så, men antar att det har att göra med att jag är uppvuxen med att höra mina föräldrars mumlanden genom väggen vid läggdags varje kväll och att det liksom blev som en försäkran om att världen fortsätter snurra trots att du stängt ögonen och allt blir svart. Hittade inge bra ljudfil på den här heller, men är ni väldigt nyfikna på hur det låter och mot förmodan aldrig har hört det innan kan ni väl be någon gå in i rummet bredvid och improvisera en monolog eller enmansdialog.


2. Åska. Som jag tror jag nämnt i något tidigare inlägg är jag väldigt svag för ljudet av åska och kan gärna ägna min totala uppmärksamhet åt att bara titta och lyssna på blixtar och muller. Grejen med åskan är att den får mig att känna mig så förbannat liten. Det är som att naturen ber mig att "shut the fuck up" för mina problem är ändå bara världsliga. Lite som att vädergudarna, om man vill uttrycka sig skitnödigt, decentraliserar min självcentrering. Och det behövs, tro mig.

1. Is som sjunger. För er som inte riktigt vet vad det innebär så är "issången" det ljud som uppstår när isen på stora sjöar spricker och sprickan letar sig tvärs över hela sjön så att ett eko uppstår. Jag har bara hört det här ljudet en gång live hemma i V-town, men det är otroligt häftigt. Man kan liksom höra hur sprickan börjar långt in på sjön och snabbt letar sig fram till strankanten. Jag kan bara beskriva det som oerhört mäktigt och både lite förhistoriskt och framtidsaktigt om ni förstår vad jag menar. Jag hittade ingen video eller ljudfil som så väl illustrerar hur det låter, det är väl något som helst ska upplevas live, men den här killen är väl den som mest lyckats fånga hur jag vill mena att det låter:

Jag vet att listan kommer en dag för sent, men det har liksom blivit lite av en tradition nu. Mina systrar föreslog att vi skulle skjuta på listandet till fredagar istället, men jag förklarade att jag bara kommer göra klart listan på lördagar då istället. Det är helt enkelt så jag funkar när det gäller saker som inte har några direkta konsekvenser om de kommer in lite för sent.

Hursomhaver, glöm inte kolla in de lite mer samvetsgranna systrarna Splats och Es listor också.



Ha en fin helg mina kattungar!

Just nu

Jag lovade ju att jag skulle ta tag i bloggandet efter att ledigheten var slut och idag är den officiellt slut för idag började jag skolan. Och jag vet att många motsätter sig att kalla universitetet för "skolan" men jag kollade upp definitionen och jag tycker fan att det passar in så jag tänker fortsätta kalla det för det. Dessvärre är jag ganska trött för tillfället så kör en latvariant och snor en liten lista av Konstgreppskarin.


Vad har du på dig?
Rutig flanellskjorta och mukisbrallor med dålig passform (jo, det finns såna! Om man är ett cheap-ass som jag).

Hur mår du?
Trött efter koffeinkollaps, men ganska nöjd.

Vad önskar du dig just nu?
Cash.

Vad har du ätit idag?
Frulle och lite korv. Jävligt god korv. Och ska snart äta soppa.

Vad ska du göra ikväll?
Plugga är det tänkt.

Vad ska du göra imorrn?
Gå i skolan.

Vem saknar du?
Clare lite och min gamla hund, Chubby.

Senaste köp?
Kalender och kurslitteratur. Good times.

Vad skrattade du senast åt?
Hot om att bli fist i ansiktet. Panikskratt.

Vad grät du senast åt?
Att jag har så oförtjänt fina föräldrar.

Vem sov du senast med?
Johan.

Vad läser du just nu?
An Artist of the Floating World av Kazuo Ishiguro. Lite långtråkig tyvärr.

Senast sedda film?
Take This Waltz. Ganska kass.

Vilken svordom använder du mest?
Är inte så originell på den fronten tyvärr, så blir mest fan och jävla(r). Men även fitta slinker in relativt frekvent.

Vem var den senaste som ringde dig?
Frida.

Har du dejtat någon av en annan religion?
Nä.

Senast 3 inkomna sms?
"Lycka till idag!"
"Här är din aktiveringskod för Mina Sidor på telia.se [dassigt shit samt nämnda kod]"
"Kom ut nu!"

Vad stod det i ditt senast skickade sms?
"Jau."

Vilken är din favoritlukt?
Munkar, höstdoft och nytvättade kläder. Har för övrigt för vana att dra in lukten från människor som går förbi så snabbt att de skapar ett vinddrag. Folk luktar förvånansvärt gott i allmänhet.

Vad är du rädd för?
Att folk jag bryr mig om ska råka illa ut, konflikter och misslyckanden.

En person du tycker är snygg?
Säger väl Michelle Williams då eftersom jag såg henne i den ganska kassa filmen igår.

Blir du lätt svartsjuk?
Nä, nästan aldrig, men avundsjuk blir jag däremot väldigt ofta.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Liz Lemon i 30 Rock.

Vem skrev senast till dig på facebookchatten?
Storasyster E.

Vilket språk hade du velat lära dig?
Franska ordentligt. Men också ryska, finska och japanska.

Vilka sorts killar faller du för?
Smarta och roliga. Fast helst inte smartare och roligare än jag.

Vart vill du åka just nu?
Paris eller Östeuropa känns lockande.

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Fyllde år för exakt en vecka sen och fick väldigt fina presenter då så känns inte så aktuellt med nya önskningar just nu, men återigen är ju cash alltid gött att ha/få/se/lukta på.



Piss aut!

Torsdags(ehem)toppen: Harry Potter-karaktärer

Som ni märker så publicerade jag ingen lista igår. Det beror dels på att jag glömde bort det och dels på att när jag väl kom ihåg att det var listdags var klockan redan nio på kvällen och då orkade jag helt enkelt inte skriva någonting. Så en liten ursäkt är väl på plats till systrar och eventuella läsare som hade förväntat sig en lista när det inte fanns någon: Förlåt.

Veckans listtema är ett ämne som samtliga systrar går igång på och därmed är det ingen som har en fördel över de andra gällande varken kvalitet eller kvantitet. Idag (eller igår då för mina systrar) listar vi nämligen de fem bästa Harry Potter-karaktärerna. Jag tror knappast att själva ämnet behöver någon längre introduktion, så vi sätter igång med listandet direkt.



5. Horace Slughorn. Lite otippat att Professor Slughorn kvalar in på min lista kan tyckas, men hear me out. Eftersom man får uppleva hela bokserien vinklat ur Harrys perspektiv, eller i bästa fall från något av de andra Gryffindorelevernas perspektiv, så blir alla Slytherinare särdeles smutskastade då de, som vi ju alla vet, är Gryffindors ärkerivaler. Man blir hela tiden införstådd med att Slytherin-elever är sluga, fega och onda och alla dessa egenskaper förkroppsligas i tidernas ondaste trollkarl och tillika forna Slytherin-elev Lord Voldemort. Man kan alltså konstatera att det är lite si och så med Slytherin-elevernas rykte i trollkarlsvärlden. Alla ens förutfattade meningar om Slytherin kullkastas givetvis i upplösningen av bokserien då det visar sig att Snape i själva verket är den mest uppoffrande och modiga karaktären av alla, men mer om det senare. Det jag vill komma fram till är att Horace Slughorn, lärare i trolldryckskonst i den sjätte boken, uppvisar en betydligt mer nyanserad bild av en Slyhterin-elev. Trots att Slughorn tidigare tillhört detta "onda" elevhem och trots att han, efter att Snape lämnat Horgwarts, även blir elevhemsföreståndare för det så är han en ganska sympatisk karaktär. Visst är han ganska elitistisk då han väljer in speciellt talangfulla elever till sin "Slug Club" och visst visar det sig att det var han som avslöjade för Voldemort hur man splittar sin själ, men han uppvisar en väldig ånger och skam över att han gjort detta. Och påtryckningar från Voldemorts anhängare till trots så är han den goda sidan lojal. Jag vill mena att Slughorn förtjänar en femteplats då han uppvisar en mångfacetterad bild av Slytherinare och därtill är en ganska underhållande karaktär.

4. Fred och George Weasley. Jag vet att det är två karaktärer, men inte fan kan man sära på de här två. Det vill säga om man inte är J.K. Rowling och väljer att döda en av dem! Douchefuck. Hursomhaver, Fred och George är, som ni kanske vet, comic relief-duon nummer ett i Harry Potter-serien. J.K. Rowling är en väldigt komisk författare både när det kommer till karaktärsporträtt (spana bara in familjen Dursley) och dialog. Fred och George tillför alltid något underhållande med sina synkroniserade anmärkningar. Dessutom är de väldigt tilltalande om man, som jag när femte boken begav sig, är en skoltrött gymnasieelev och läser om tvillingarnas beslut att på högljuddast sätt möjligt lämna stuielivet bakom sig och istället ägna sig åt sin passion som i det här fallet är att tillverka skämtprodukter.

3. Hermione Granger. Den enda av de tre huvudkaraktärerna som är med på listan. När det i fiktion bara finns en kvinnlig karaktär i en grupp av män (i det här fallet en väldigt liten grupp, men ändå) får hon ofta en nominell roll som just den förnuftiga "tjejen" eller i värsta fall "kuttersmycket" och finns representerad enbart i egenskap av att vara kvinna, men det är inte Hermione. Visst introduceras hon som den lillgamla och snusförnuftiga plugghästen i början av Harry Potter-serien, en ganska tröttsam stereotyp, men hon utvecklas snart till att bli en mer rebellisk karaktär. Hermione är ofta den som räddar Ron och Harry ur knipa och den som kommer på smarta lösningar tack vare att hon lyckas hålla huvudet kallt. Jag vill dock göra det klart att jag skiljer mellan bok-Hermione och film-Hermione. Bok-Hermione är en relaterbar karaktär som känns igen på sitt stora burr till hår och sina lite för stora framtänder medan film-Hermione ser ut att vara direktimporterad från planet babe. Bok-Hermione är dessutom ganska hård och tenderar att bli arg snarare än ledsen (kan bara minnas att hon gråtit en gång i bokserien). Film-Hermione ser däremot ut att vara gråtmild i i princip varenda scen.

2. Minerva McGonagall. Vilken jävla järntant! McGonagall är elevhemsföreståndare för Gryffindor och vice rektor på Hogwarts. Hon är den där stränga men rättvisa läraren som jag inbillar mig att alla aspirerande lärare vill bli. Jag gillar att hon inte blint favoriserar sitt eget elevhem och heller inte skyr att straffa Gryffindor-elever när det behövs. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Hon känns som en typisk tant man önskar att man vore släkt med: gammal som gatan men hård som sten. Sen är det också ballt att hon är en animagus och att helt fantastiska Maggie Smith spelar henne i filmerna (Rowlings personliga val av skådespelare).

1. Severus Snape. Inte helt otippat val av förstaplatsare kanske, men Snape är en av de mest fantastiska litteraturkaraktärerna någonsin. Typ. Jag vet att han är ett svin mot Harry genom hela bokserien och att han fräckt favoriserar alla Slytherin-elever, men till syvende och sist är han ändå hjälten med stort H. Just Rowlings genidrag att hålla Snapes egentliga lojalitet hemlig till slutet i den sista boken gör bara att läsaren blir ännu mer bestört när hon inser att hon, liksom Harry, har missbedömt Snapes karaktär något kopiöst och att han kämpat för den goda sidan hela tiden. Han är den mest uppoffrande karaktären som aldrig fick någon upprättelse under sin livstid. Därjämte har han en tragisk bakgrundshistoria och är mer av en trovärdig produkt av sin svåra uppväxt än Harry (som ofta inte verkar ha tagit någon skada alls av att han behandlats som skit hos Dursley-familjen). Alan Rickmans gestaltning av Snape är dessutom helt makalöst bra. En mycket värdig vinnare av veckans förstaplats.

Nämnande av bubblare den här veckan uteblir då den listan hade blivit alldeles för lång.

Glöm inte att kolla in mina systrars listor här och här. Den här veckan skiljer sig våra åsikter dock inte särskilt markant åt, men några skillnader finns det allt!