förbannad; är det för varmt (över 27° C) är jag förbannad; blåser det för mycket är jag förbannad; är det för vindstilla är jag förbannad; regnar det är jag förbannad; snöar det är jag förbannad. Ja, för att jag ska vara helt nöjd måste det alltså vara runt 24° C, lätt brisigt och uppehåll. Emellertid kan jag stå ut med ovan beskrivna väderlekar så länge jag får förbereda mig mentalt och fysiskt på dem, det är när de tar mig på sängen och inte följer något logiskt mönster som jag tenderar att vilja gå bärsärkagång på allt och alla som kommer i min väg. Jag har en typ av väderasperger kan man säga.
Just nu är jag således särdeles förbannad eftersom det i två veckor har varit så pass varmt att både vårskor och vårjacka har åkt på och jag idag vaknar upp till vad som ser ut som en snöbeklädd lappländsk jävla tundra.
Och jag tänker: Förihelvete Sverige! Det finns en anledning till att du, tillsammans med Finland, ser ut som en stor jävla kuk. För idag är du verkligen det.
Jag vill därför få lov att presentera:
Fem nivåer av ilska jag har upplevt idag till följd av vädret
Nivå 1
När jag drog upp persiennerna och skådade det några cm tjocka snötäcket. Ja, låt gå för det, tänkte jag. Provocerande som fan, men det är trots allt snart april och aprilvädret är ju enligt utsago nyckfullt. Det är ju ändå soligt.
Nivå 2
Måste cykla till Svartbäcken för att gå ut med en hund vars matte har skadat benet (fo' cash alltså). Går ut genom porten och möts av en vägg av kyla trots att solen lyser. Näsan börjar rinna som på beställning.
Nivå 3
Motvind i uppförsbacke hela vägen till Svartbäcken på en alldeles för låg cykel med alldeles för lite luft i däcken. Möts bitvis av duster av uppblåst snöblandat grus när lastbilar kör förbi vilket lämnar mig temporärt halvförblindad.
Nivå 4
Cyklar vid en korsning nästan ihop med en douchbag som svänger in precis framför mig så att jag måste ställa mig på på pedalen för att bromsa i tid och glider fram och smäller i högerknät i cykelramen. Får så ont att jag tror att knäskålen är krossad (vilket den lyckligtvis inte är).
(Det jag förväntar mig blir) Nivå 5
Är försenad till hundtanten p.g.a. sent uppvaknande, motvind, cykeldouchebags och självömkan och är övertygad om att hon ska ha fixat någon annan hundrastare (som hon har gjort en gång innan) och att jag alltså ska ha genomlidit denna pre-lunchpers förgäves.
Men:
(Faktisk) Nivå 5
Tanten har inte fixat någon annan hundrastare. Jag går ut med hunden och trots att jag får traska i snålblåst och plocka upp hundskit framför en karl som står och vrålkontrollerar att jag tar upp varenda liten lort så känns det helt okej i jämförelse med krossade knäskålar och oändliga uppförsbackar på undermålig cykel.
Trots att denna historien alltså slutade lyckligt, eller ja, inte lyckligt direkt, men lite neutralt, så har jag fortfarande skitont i knät och jag hoppas verkligen att min amerikanska lägenhetskompis rastar hunden ikväll som han har lovat att göra. Annars kan det här mycket väl tänkas bli utgången:
 |
| Hulk-fucking-smash! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar