Om insufficiens och att måla fan på väggen

Jag vet att det är över en vecka sedan jag skrev något. Dåligt av mig, jag vet även det. Jag hade ju bestämt att det här skulle bli en blogg fylld av kreativa tankar och alternativa perspektiv på saker och ting. Det har inte riktigt blivit så. Kanske för att jag inte är så kreativ som jag trodde att jag var. Kanske för att mitt perspektiv inte skiljer sig ett dugg från någon annans.

En av mina absoluta hatkänslor har gnagt sig närmare och närmare min hjärnbalk. Känslan av otillräcklighet; känslan av att ingenting jag förmår uppbringa är bra nog. Den här misshagliga förnimmelsen ruvar konstant i mitt (och, antar jag, de flesta andras) bakhuvud. Men för det mesta ligger den bara där och petar till självkänslan lite lätt då och då för att jag liksom ska bli påmind om att jag inte är all that jazz. En hälsosam dos av good ol' Jante skulle man kunna säga: intas två till tre gånger dagligen för att motverka uppblåsthet av ego och förstoppning av ödmjukhet. Vid överkonsumtion kan biverkningar dessvärre inkludera nedvärdering av likväl sina egna som andras prestationer och, i undantagsfall, en oförmåga att stiga ur sängen på morgonen till följd av av en fuck-this-shit-jag-kommer-ändå-inte-åstadkomma-något-av-värde-idag-attityd.

Nej, deprimerad är jag inte, fastän det kanske så låter. Mest arg. Arg på mig själv för att jag jämför mig med andra så till den grad att jag inte ens försöker åstadkomma något av rädsla för att det kommer se ut som skit i jämförelse. Jag får såna här perioder då och då. Inte ofta och för det mesta inte särskilt ihållande, men när de väl kommer blir min självkänsla inte bara tillpetad lite halvt kärleksfullt av den där otillräckligheten, utan snarare bitchslappad till oigenkännlighet. Detta är jobbigt inte enbart därför att min förmåga att prestera tar stryk, utan även därför att jag som sagt finner det svårt att hitta en god anledning till att stiga upp på morgonen och därför att jag beklagligtvis tenderar att bli ganska otrevlig mot folk i min omgivning. Som en jävla högstadiemobbare. Tillåt mig därför att inflika ett förlåt till alla som fått ta konsekvenserna av detta: det är sannerligen inte ni, det är jag.

Men, tänker jag, att få artikulera den här otillräckligheten gör förhoppningsvis att jag kan komma över besattheten av att jämföra mina prestationer med andras. Kanske. Hoppas det i alla fall.

Jaja, nu vet ni i alla fall varför jag känt mig oinspirerad till att blogga på sistone. Ska försöka bättra mig.


Peace out, mother lovers!

Katarsis?

Om någon mot förmodan undrar vart jag har hållit hus så kan jag ju låta den här bilden tala för ungefär hur mitt liv känns just nu:

Jag är just inget under av självförtroende och självtillit, men sällan har jag väl tvivlat så på mina förmågor som jag gör just nu. Men jag kommer nog igen. Efter ett par dagar i fosterställning och patetiskt läpphängeri. Det gör jag alltid. Tills det händer ville jag bara ge en heads up på att jag fortfarande lever. För det gör jag. Jag frodas bara bra mycket mindre än vad jag brukar göra.

För att inte bajsa ner även hela er tillvaro med detta pissiga inlägg kan jag ju dela med mig av en affisch som jag gjort till psykologprogrammets utsparksfest. Blev klar idag efter att en snäll vän hjälpt mig redigera in bakgrunden då det visat sig att jag är totalt jävla dunderinkompetent gällande allt vad bildbehandlingsprogram heter:

Ganska bra ändå. Är lite halvmissnöjd med färgen på loggan, men skit samma. Lite kudos känner jag att jag kan ge mig själv ändå, särskilt när jag suger i så många andra avseenden just nu.

Om ändå det här fosterställningsmaratonet kunde resultera i någon slags katarsis för mig.

Ta-taa

Kvalborgsdepp och Valborgspepp

Så vad hittar vi på idag? Jo, vi tjurar för att alla, precis ALLA, har kul på Kvalborg utom jag som måste sitta inne och jobba på min magisteruppsats. Vi prokrastinerar. Och vi tänker att imorgon, imorgon, då jävlar är det även vår tur!

Mina tidigare års Valborgspepplåtar:

2009

Våren dansas in i Lund med världens bästa John. Jag blir stupfull, som sig bör, däckar runt klockan sex och inleder maj med en penicillinkur till följd av infekterat skavsår från skor jag tvunget skulle ha på mig p.g.a. fåfänga. Good times!

2010

Första valborg jag firar i Uppsala då jag hälsar på min syster. Var egentligen inte så mycket mer än salongsberusad under hela dagen. Minns att det blev mycket fnissande åt och med andra, samt Disneysångs-singalong inpå småtimmarna. 

2011

Lyssnar tvångsmässigt på Nyan Cat flera dagar i sträck. Ganska kallt i parken. Snorig näsa. Men med många bra vänner (dock inte Frida som hade fått hjärnskakning dagen innan).

Och årets pepplåt:

2012

(Obs! Sämst liveversion, lyssna på Spotify istället.
Då kan ni även passa på att lyssna på den här som väl få bli årets bubblare.
Allt med basen i botten såklart!)

Kommer förhoppningsvis bli bästa valborg sen mannaminne och, om jag inte kommer in på utbildningen jag sökt till nästa termin, kanske också min sista valborg i Uppsala. Kommer att firas med alla bra människor och framför allt Frida som jag inte träffat på över en vecka och av någon märklig anledning knappt kan vänta tills jag får fyllehänga med igen. 

Som ni förstår är valborg en av mina favorithögtider (kallar man det ens en högtid?). Mest därför att jag får hänga med alla mina favoriter på en filt och vara hjärndöd för ett dygn, men också därför att vinterdepressionen äntligen lossnar efter sex månader som default mode. 

Nu ska jag återuppta mitt helhjärtade tjurande och halvhjärtade pluggande en stund till.

Ha en fin valborg, mina kissekatter!

If you were to ask me on a Sunday, I'd say "hell to the no"

Om veckodagar kunde diagnostiseras skulle söndag ha kronisk depression. Idag har den varit särdeles överjävlig. Finns inte mycket annat att göra än att dra täcket över huvudet och vänta på måndag (patologisk likgiltighet, tackar som frågar). Ny vecka, nya fucking jävla tag...äh, orka...

Här är förresten en bild som jag gjort till nya numret av Liberal Debatt som ska handla om republik; en gråskalig Obama med platt huvud.

Regn på min parad eller: Evolution of rage

Det finns få saker som påverkar mitt humör så mycket som vädret; är det för kallt (under 15° C) är jag 
förbannad; är det för varmt (över 27° C) är jag förbannad; blåser det för mycket är jag förbannad; är det för vindstilla är jag förbannad; regnar det är jag förbannad; snöar det är jag förbannad. Ja, för att jag ska vara helt nöjd måste det alltså vara runt 24° C, lätt brisigt och uppehåll. Emellertid kan jag stå ut med ovan beskrivna väderlekar så länge jag får förbereda mig mentalt och fysiskt på dem, det är när de tar mig på sängen och inte följer något logiskt mönster som jag tenderar att vilja gå bärsärkagång på allt och alla som kommer i min väg. Jag har en typ av väderasperger kan man säga.

Just nu är jag således särdeles förbannad eftersom det i två veckor har varit så pass varmt att både vårskor och vårjacka har åkt på och jag idag vaknar upp till vad som ser ut som en snöbeklädd lappländsk jävla tundra.

Och jag tänker: Förihelvete Sverige! Det finns en anledning till att du, tillsammans med Finland, ser ut som en stor jävla kuk. För idag är du verkligen det.

Jag vill därför få lov att presentera:

Fem nivåer av ilska jag har upplevt idag till följd av vädret

Nivå 1

När jag drog upp persiennerna och skådade det några cm tjocka snötäcket. Ja, låt gå för det, tänkte jag. Provocerande som fan, men det är trots allt snart april och aprilvädret är ju enligt utsago nyckfullt. Det är ju ändå soligt.

Nivå 2

Måste cykla till Svartbäcken för att gå ut med en hund vars matte har skadat benet (fo' cash alltså). Går ut genom porten och möts av en vägg av kyla trots att solen lyser. Näsan börjar rinna som på beställning.

Nivå 3

Motvind i uppförsbacke hela vägen till Svartbäcken på en alldeles för låg cykel med alldeles för lite luft i däcken. Möts bitvis av duster av uppblåst snöblandat grus när lastbilar kör förbi vilket lämnar mig temporärt halvförblindad.

Nivå 4

Cyklar vid en korsning nästan ihop med en douchbag som svänger in precis framför mig så att jag måste ställa mig på på pedalen för att bromsa i tid och glider fram och smäller i högerknät i cykelramen. Får så ont att jag tror att knäskålen är krossad (vilket den lyckligtvis inte är).

(Det jag förväntar mig blir) Nivå 5

Är försenad till hundtanten p.g.a. sent uppvaknande, motvind, cykeldouchebags och självömkan och är övertygad om att hon ska ha fixat någon annan hundrastare (som hon har gjort en gång innan) och att jag alltså ska ha genomlidit denna pre-lunchpers förgäves.

Men:

(Faktisk) Nivå 5

Tanten har inte fixat någon annan hundrastare. Jag går ut med hunden och trots att jag får traska i snålblåst och plocka upp hundskit framför en karl som står och vrålkontrollerar att jag tar upp varenda liten lort så känns det helt okej i jämförelse med krossade knäskålar och oändliga uppförsbackar på undermålig cykel.

Trots att denna historien alltså slutade lyckligt, eller ja, inte lyckligt direkt, men lite neutralt, så har jag fortfarande skitont i knät och jag hoppas verkligen att min amerikanska lägenhetskompis rastar hunden ikväll som han har lovat att göra. Annars kan det här mycket väl tänkas bli utgången:

Hulk-fucking-smash!

Post-dagsverkeinvalido

Jag är så fantastisktinihelvetesjävla trött. Kroppen bah "Ööuehöö! Vill inte!" Jag känner mig som en daggmask i en vattenpöl. Eller som jag tänker mig att de känner sig: "Fan, det är kallt och äckligt här, men jag orkar fan inte åla mig ur och lägga mig någon annanstans, jag får helt enkelt bli kvar här som ett invalido och hoppas att någon barmhärtigar sig över mig och kanske petar mig till ett bättre ställe. Tills det händer får jag väl bah chillaxa och se lite sådär glansig och äcklig ut." Ja, alltså, jag ligger ju i min säng och inte i någon vattenpöl, men ni får väl tänka lite metaforiskt.

Men nu när jag tänker efter trivs nog daggmaskar med att ligga och åla i vattenpölar. Jävligt dålig metafor med andra ord. Jag kanske snarare känner mig som en daggmask på torr asfalt. Talesättet "like a fish out of water" borde ändras till "like a daggworm out of puddle."

Jag har helt tappat tråden bakom flötet, så jag ska nog lägga ner nu. Dags att sluta se sådär glansig och äcklig ut och svida om till något mindre trashigt. I afton blir det nämligen karaoke på Gotlands nation. Det kan bli något.

Hua! Livet vissa dagar alltså.

(Ja, jag vet att jag sa att jag skulle fixa ett mer substantiellt inlägg, men jag tyade jävlariatt inte)

Bad blogger!

Åh, sporadisk uppdatering John-Allan! Så jävla sämst att jag inte hunnit med att blogga alls under helgen. En snabb uppdatering hinns med:

Bästa fröken Uddbäck kom till mig i torsdags kväll och stannade hela helgen = fantastiska kakor, snittar och bruncher, för att inte tala om fantastiskt umgänge.

Lägenhetsfest i lördags. Mycket trevligt och lyckat. Tänk att jag fick ställa till med en fest där folk faktiskt kom. Vem hade trott?

Söndags-/bakis-filmmaraton i mjukisbyxor + läsk-, pizza-, chips-, glass-och Kevin Bacon-overload.

Idag, måndag - landskapsmöte på Smålands nation där vi blev officiellt valda till fikavärdar. Har även lyckats färdigställa affischen till torsdagsfikat, eller Bullebyn som det numera heter:

Sämst kvalitet, men bilden var för stor för min scanner så var tvungen att fota den istället

Jättetråkig uppdatering, jag vet. Och nu måste jag dessutom plugga. Fifan, mer tid hade inte suttit helt fel, även om jag med största sannolikhet hade använt majoriteten av den tiden till att pilla mig i naveln och stirra in i väggen. Men det är också viktigt; kvalitetstid för själen!

Imorgon ska jag försöka styra upp ett bättre inlägg.

Ha det gott!

Buzy bee!

Jag vet att det har varit lite tomt på uppdateringsfronten på sistone, men jag har faktiskt varit upptagen. Ja, ni läste rätt: UPPTAGEN. Aldrig trodde jag väl att något i mitt liv skulle vara så distraherande att jag inte ens har haft tid att glo på dataskärmen merparten av dygnet som ett psykotiskt jävla freak, men jorå. Det är alltså nationsfiket som jag och Frida-san startar imorgon som tagit tid. Efter sex timmar av, inte bulldeg, men likförbannat cheesecakesmet, bageldeg och köttbulleos upp till armhålorna och däröver känner jag mig minst sagt mör. Och imorgon sätter vi alltså igång på riktigt: torsdagsfika på smålands nation i Uppsala. Kom dit om du vill och kan!

Jag återkommer med om hur det gick en annan dag. Men nu ska här banne mig sovas!