Katarsis?

Om någon mot förmodan undrar vart jag har hållit hus så kan jag ju låta den här bilden tala för ungefär hur mitt liv känns just nu:

Jag är just inget under av självförtroende och självtillit, men sällan har jag väl tvivlat så på mina förmågor som jag gör just nu. Men jag kommer nog igen. Efter ett par dagar i fosterställning och patetiskt läpphängeri. Det gör jag alltid. Tills det händer ville jag bara ge en heads up på att jag fortfarande lever. För det gör jag. Jag frodas bara bra mycket mindre än vad jag brukar göra.

För att inte bajsa ner även hela er tillvaro med detta pissiga inlägg kan jag ju dela med mig av en affisch som jag gjort till psykologprogrammets utsparksfest. Blev klar idag efter att en snäll vän hjälpt mig redigera in bakgrunden då det visat sig att jag är totalt jävla dunderinkompetent gällande allt vad bildbehandlingsprogram heter:

Ganska bra ändå. Är lite halvmissnöjd med färgen på loggan, men skit samma. Lite kudos känner jag att jag kan ge mig själv ändå, särskilt när jag suger i så många andra avseenden just nu.

Om ändå det här fosterställningsmaratonet kunde resultera i någon slags katarsis för mig.

Ta-taa