Jag vet att det är över en vecka sedan jag skrev något. Dåligt av mig, jag vet även det. Jag hade ju bestämt att det här skulle bli en blogg fylld av kreativa tankar och alternativa perspektiv på saker och ting. Det har inte riktigt blivit så. Kanske för att jag inte är så kreativ som jag trodde att jag var. Kanske för att mitt perspektiv inte skiljer sig ett dugg från någon annans.
En av mina absoluta hatkänslor har gnagt sig närmare och närmare min hjärnbalk. Känslan av otillräcklighet; känslan av att ingenting jag förmår uppbringa är bra nog. Den här misshagliga förnimmelsen ruvar konstant i mitt (och, antar jag, de flesta andras) bakhuvud. Men för det mesta ligger den bara där och petar till självkänslan lite lätt då och då för att jag liksom ska bli påmind om att jag inte är all that jazz. En hälsosam dos av good ol' Jante skulle man kunna säga: intas två till tre gånger dagligen för att motverka uppblåsthet av ego och förstoppning av ödmjukhet. Vid överkonsumtion kan biverkningar dessvärre inkludera nedvärdering av likväl sina egna som andras prestationer och, i undantagsfall, en oförmåga att stiga ur sängen på morgonen till följd av av en fuck-this-shit-jag-kommer-ändå-inte-åstadkomma-något-av-värde-idag-attityd.
Nej, deprimerad är jag inte, fastän det kanske så låter. Mest arg. Arg på mig själv för att jag jämför mig med andra så till den grad att jag inte ens försöker åstadkomma något av rädsla för att det kommer se ut som skit i jämförelse. Jag får såna här perioder då och då. Inte ofta och för det mesta inte särskilt ihållande, men när de väl kommer blir min självkänsla inte bara tillpetad lite halvt kärleksfullt av den där otillräckligheten, utan snarare bitchslappad till oigenkännlighet. Detta är jobbigt inte enbart därför att min förmåga att prestera tar stryk, utan även därför att jag som sagt finner det svårt att hitta en god anledning till att stiga upp på morgonen och därför att jag beklagligtvis tenderar att bli ganska otrevlig mot folk i min omgivning. Som en jävla högstadiemobbare. Tillåt mig därför att inflika ett förlåt till alla som fått ta konsekvenserna av detta: det är sannerligen inte ni, det är jag.
Men, tänker jag, att få artikulera den här otillräckligheten gör förhoppningsvis att jag kan komma över besattheten av att jämföra mina prestationer med andras. Kanske. Hoppas det i alla fall.
Jaja, nu vet ni i alla fall varför jag känt mig oinspirerad till att blogga på sistone. Ska försöka bättra mig.
Peace out, mother lovers!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar