Men nu jävlar är det dags att ta tag i saker igen och vi börjar lite smått med en bloggidé jag pitchade till min yngre syster (jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Splat) när jag var hemma och hälsade på i V-town förra månaden; nämligen att vi varje torsdag gör varsin topp 5-lista på samma tema för att sedan jämföra våra tycken och smak. Kul för er, då jag vet att många älskar listande, men framför allt kul för mig och Splat som får nörda loss lite. Tjuvkikade på hennes blogg nyss och såg att hon pungat ut den första listan redan klockan 01:21 idag på "morgonen" eller vad man nu ska kalla det. Excited much? Såg också att hon har valt att kalla listan för det något mesiga ToppTorsdag istället för mitt lite mera laidback och världsvana Torsdagstoppen. Jag menar, lägg till ett Tipp framför ToppTorsdag och det låter som GBs nya glasstrutssatsning (jag tänker mig att den smakar asfalt och ångest). Men to each her own som di brukar säga. Slut på trashtalk.
Hennes lista är det däremot inget fel på, även om den skiljer sig markant från min egen. Det ska dock tilläggas att jag inte på något sätt är någon spelfanatiker och att mycket av det jag uppskattar i soundtrackväg, kanske till skillnad från Splat, bygger på nostalgi. Vilken lista som är bäst får ni avgöra själva (men det är min). Så utan vidare spisning kommer här min topp 5-lista över de bästa TV- och dataspelssoundtracken.
5. The Great Giana Sisters. Ett gammalt Commodore 64-spel som många avfärdade som en krass ripoff på Super Mario Bros med den egentliga enda skillnaden att de rörmockande bröderna här var utbytta till två systrar (skillnaden var tydligen så pass liten att Rainbow Arts som gav ut spelet var tvungna att dra tillbaka det nästan omgående efter att det släpptes till följd av juridisk påtryckning från Nintendo). Jag och mina egna systrar, eller framför allt jag och min äldre syster (Splat är nog lite för ung för att ha några starkare minnen kopplade till detta), ägde aldrig något NES som alla de coolare kidsen gjorde på vår gata, istället hade vi en gammal Amiga-dator som vi spelade på. Och som vi spelade! Mina starkaste minnen är kopplat till just The Great Giana Sisters och jag kan inte minnas det som något annat än ren awesomeness. Men saken är den att mina positiva minnen är kopplade just till den fantastiska musiken och jag minns egentligen väldigt lite av själva spelandet (mer än att jag vägrade vara med och spela om jag inte fick ha den bästa joysticken). Detta ledde till att jag blev närapå lyrisk när jag fick reda på att en ny version skulle släppas till Nintendo DS för ett antal år sedan. Nu skulle jag äntligen få veta om själva spelet var lika bra som den musik som ännu gick på repeat i min hjärna. Och jävlar vad den nya utgåvan levererade! Inte. Musiken i DS-versionen är förvisso helt okej, men själva spelet saknar helt den charmen jag vill minnas att originalversionen besatt och är så simpelt att en femåring hade breezat genom banorna. I slutändan vill jag nog aldrig prova att spela om varken Giana Sisters till DS eller till Amiga, jag vill hellre nostalgitrippa till tonerna det fantastiska soundtracket och inte låtsas om existensen av varken den nya utgåvans sugighet eller den äldre versionens ripoffighet.
4. Gremlins II. Jo, visst var det så att vi själva aldrig ägde något NES, men det gjorde däremot min bästa barndomsvän och granne. Det som var udda var att de inte ägde något av de mest självklara spelen, d.v.s. något av Super Mario-spelen eller The Legend of Zelda. Som ung kanalje var detta dock inget jag reflekterade över och jag hade som närmst kommit i kontakt med Super Mario Bros som idog observatör från soffan hemma hos min äldre kusin. Aldrig fick jag spela. Det var först flera år senare som jag fick uppleva Super Mario first hand och förstod dess tjusning. Därför levde jag lyckligt ovetandes om att bättre spel fanns att tillgå när vi bland annat gick loss på spelversionen av Gremlins II: en extremt medioker film som resulterat ett minst lika mediokert spel. Tråkiga miljöer i ett standardiserat snett-uppifrån-vinklat spel. Enda anledningen till att jag stod ut med att spela det så pass mycket som vi faktiskt gjorde var tack vare soundtracket. Visst är mycket av det en direktadaptation av filmmusiken, men den gör ju sig så mycket bättre i chiptune! Hör efter själva. Den bästa låten är den som startar knappt en minut in.
3. Fable II. Första nyare spelet på listan och enda soundtracket där jag och Splat tycks sammanfalla. Egentligen är musiken till alla Fable-spel helt genialisk men just introt till Fable II, komponerat av den alltid lika lysande Danny Elfman, är något i särklass. Sällan har jag jizzat så passens i TV-spelsbrallan som när jag och systern första gången såg introt till Fable II. Ett av de absolut bästa fantasyspelen någonsin ackompanjerat till tonerna av ett av TV-spelsvärldens bästa soundtrack. Ren och skär spelglädje. Och så inihelvetes snyggt!
2. Red Dead Redemption. Rockstar Games är spelföretaget som nu för tiden levererar de absolut bästa plot-drivna spelen med de absolut bästa soundtracken. Mest kända har de kanske blivit för Grand Theft Auto-serien som även den har briljanta soundtrack, särskilt då man, till skillnad från de flest andra spel, ges möjligheten att bestämma musiken själv genom de radiostationer man kan byta mellan medan man kör bil (vilket man ju gör större delen av speltiden). Men det Rockstarspel som jag anser har absolut bäst soundtrack är western-spelet Red Dead Redemption från 2010. Musiken i spelet anpassas efter hur man spelar och alla låtval är nästintill fulländade. Den del i spelet som jag gillar allra mest är då man efter en helvetesflottfärd äntligen tar sig in till strandkanten i Mexico för att sedan lugnt få rida genom ökenlandskapet mot sin nästa destination till tonerna av José González specialskrivna "Far Away." Hua, så fint.
1. The Neverhood. Spelet som konfunderat och förföljt mig sedan jag spelade det första gången som osnuten tioåring är DreamWorks pek och klick-spel från 1996 The Neverhood. Anledningarna till att det förföljt mig i över ett decennium är (1) att jag aldrig lyckades spela ut det och (2) att musiken utgör det absolut bästa TV-/dataspelssoundtracket någonsin. För de av er som inte känner till spelet, vilket jag antar är de flesta då det aldrig nådde någon större kommersiell framgång, kan jag avslöja att utgångspremisserna är ungefär som följer: du spelar som Klayman, en något surrealistisk man av lera (vem kunde ana?) som vaknar upp i ett tämligen surrealistiskt och kusligt lerlandskap helt ensam och utan någon som helst aning om vad det är tänkt att han ska göra. Allteftersom du lotsar Klayman genom lerlandskapet får du lösa stundom relativt enkla och stundom absurt svåra och långsökta pusselspel samtidigt som du samlar disketter som ger dig ledtrådar om vad det egentligen är som har hänt innan du vaknade och vad ditt uppdrag är. Det har väldigt länge irriterat mig att jag aldrig lyckades spela ut spelet och få reda på vad det egentligen gick ut på, men svårighetsgraden var helt enkelt för hög för en fjärdeklassare som knappt lärt sig skilja sin röv från sitt ansikte. Och länge trodde jag att jag aldrig skulle få chansen att spela ut det heller. Men! För ungefär en vecka sedan fick jag återigen chansen tack vare en förträfflig person som, till skillnad från datorrelaterat retarderade moi, kom på att det ju faktiskt går att ladda ner skiten. Äntligen fick jag chansen att spela ut det och till skillnad från min missräknade rendezvous med Giana Sisters så var det precis så lysande som jag minns det. Jag fick inte enbart veta vad som hänt innan Klayman vaknade, utan fick även återuppleva det mästerliga soundtracket hoptotat av Terry Scott Taylor. Videon nedan visar bara själva introt, men är ni sugna på att höra hela soundtracket, vilket ni borde vilja göra, kan ni göra det här.
Slutligen, eftersom det finns så oerhört många fantastiskt bra TV-och dataspelssoundtrack som tyvärr inte fick plats i listan måste jag bara länka till lite bubblare:
- NES-spelet Shadowgates musik fick mig och min grannkompis att formligen tjuta av skräckblandad förtjusning samtidigt som vi förmodligen både figurativt och bokstavligt talat pissade ner oss av rädsla. Satan vad otäckt det var!
- Ännu ett NES-spel som var oerhört medelmåttigt var Fester's Quest. Men tack vare det sköna soundtracket var jag övertygad om att det faktiskt var ett ganska bra spel fram tills jag nyligen såg ett gameplay av den på youtube som påminde mig om att det sög ganska mycket röv.
- Musiken till Segas Sonic the Hedgehog gör mig bara genuint glad när jag hör den.
- Temamusiken till alla Halospel för bara med sig bra minnen. Helvetiskt bra spel med ett av de bästa multiplayer mode:en till X-Box jag har varit med om.
Glöm nu inte att även spana in Splats lista på hennes blogg Kultimera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar