Mikrovärldar

I min bokhylla har jag två coffetableböcker som representerar två av mina största fascinationer: (1) dokumentation av medicinska abnormaliteter och (2) saker som är oproportionerligt små.

Den förstnämnda fascinationen känns inte helt och hållet socialt accepterad, så jag nöjer mig med att säga att den representeras av den förföriskt frånstötande boken Mütter Museum som består av en samling historiska medicinska fotografier som dokumenterar allt från Dipygus tripus till Cancrum oris (googla om ni törs). Läs-/titt-tips till de av er som delar denna smått prekära tjusning.

Men låtom oss nu lämna denna besatthet innan jag på riktigt trampar i icke-P.K.-klaveret.

Den andra fascinationen representeras av den underbara lilla boken Microworlds. Den består av konstfotografier från 27 olika konstnärer som byggt upp scenarion där antingen de interagerande är oproportionerligt små i förhållande till världen de bor i eller där världen är oproportionerligt liten till de som interagerar i den. Här är några av mina favoritkonstnärer från boken:

Vincent Bousserez

Också Bousserez

Audrey Heller

Julia Fullerton

Minimiam (Akiko Ida och Pierre Javelle)

Jag blir på riktigt glad in i själen av att se dem! Jag tror att min besatthet av det oproportionerligt småttiga kommer från min och mina systrars pyssling- och jättelekar när vi var mindre. Lyckan var ju liksom gjord när man fick ett gigantiskt födelsedagskort eller de där pytteminiglasstrutarna som fanns ett tag och man kunde låtsas att man var antingen gigantisk eller minimal för ett tag. Därav föddes också den eviga debatten om huruvida pysslingar hörde oss människor sämre eftersom deras öron var mindre eller om de hörde oss bättre eftersom våra jämförelsevis stora stämband producerade ljud som måste tett sig öronbedövande för de små liven. Fan vilken onödig debatt.

Jag blev också överlycklig när jag såg att någon hade lagt ut hela Peter och Petra-filmen på youtube. Hur fenomenalt bra är inte det? Jag drömde konstant om att jag också skulle få pysslingkompisar och att jag skulle tillverka saker i miniformat till dem så att de slapp känna sig så onormala. Och de skulle bli så jävla tacksamma! Ja, jag inser också hur tragiskt det låter att min högsta dröm som barn var att erhålla en pysslings tacksamhet, men så var det i alla fall.

Men nu till min huvudtanke bakom det här inlägget. Jag har länge tänkt att jag ska införskaffa såna där små modellgubbar som syns i flera av bilderna ovan och placera ut dem i olika scenarion runtom i stan, typ på toaletterna på institutionerna och sådär. Tänk sen när någon sitter där och slentrianskiter på morgonen, utledsen på att man har ännu en dag av oinspirerande föreläsningar och seminarium framför sig, och så helt plötsligt: "vafan, där står ju en liten man och putsar spegeln!" Jag hade i alla fall blivit skitglad.

Nu när det här står skrivet i ett relativt offentligt forum kanske jag känner mig mer manad att göra något av det än när det bara var en av miljontals idéer som flöt omkring i mitt alltmer förfallande medvetande. Nu återstår bara problemet att jag inte vet var man får tag i såna där små modellgubbar. Någon som vet?