Den självutnämnda panelhönan

Jag har snöat in lite på det här med att det skulle vara så negativt att titulera sig panelhöna. Det negativa ligger kanske just i att det sällan är ett epitet man anammar själv, det är snarare något man erhåller av omgivningen. Ett skällsord. Eller ja, nu är det väl så att just ordet panelhöna kanske inte är så vanligt förekommande i dagligt tal över huvud taget, det är ingen term som är speciellt "down with the kids" så att säga, men själva konceptet, någon som stryker längs med väggarna och inte kan (eller vill) påkalla omgivningens uppmärksamhet, finns icke desto mindre.

När jag växte upp fick jag konstant höra av lärare och andra vuxna att jag var "tyst men flitig." Detta späddes på med åren och till slut blev det en självuppfyllande profetia. Det var som att dessa två attribut var det enda som definierade mig. Ordknapp men duktig: Utvecklingsamtalsklyschornas radarpar. Efter hand började jag dock upptäcka en falsk kausal relation mellan dessa som mina lärare tycktes vara blinda för. Denna insikt kom i samband med att det gick upp för mig att jag inte var så förbannat flitig och duktig som folk ville få det till; jag är nämligen obotligt lat och har en närmast tvångsmässig tendens att skjuta upp exakt allt jag måste göra. Jag prokrastinerar för prokrastinerandets skull. Med denna kännedom kom rädslan att "Fan, om jag nu inte ens är duktig, innebär det att min enda skill är att vara tyst?" Men det jag upptäckte var att så länge jag höll käft och presterade havldant fortsatte folk att se mig som flitig. Det var som att ingen i min omgivning förväntade sig att jag, denna gråa fåmälda mus, skulle kunna uppbringa något erkännansvärt över huvud taget, så därför lovordades varenda medioker insats jag lyckades klämma ur mig. Tyst (och inte helt bakom flötet) = duktig. Helt utan ansträngning insåg jag att jag hade blivit the underdog.

Missförstå mig rätt nu, jag är inte dum. Ingen har kommit någon vart i livet genom att vara "tyst men dum" (gapig men dum går dessvärre alldeles utmärkt, vilket det finns alltför många exempel på idag). Jag är normalbegåvad men påhittig och med en helt okej analytisk förmåga, utan dessa fallenheter hade min position som tyst och lat underdog varit helt värdelös. Ändock är inte min ljudlöshet och relativa intelligens det enda jag har att tacka för denna position, utan även den gudagåvan att jag är född i Jantesverige där anspråkslöshet anses vara en dygdernas dygd. Och jag har anammat devisen "du ska inte tro att du när bättre än någon annan." Få "någon annan" att tro det istället.

Således tänker jag fortsätta titulera mig Panelhöna med stort P. Jag kommer nämligen aldrig att bli den som skriker högst och vill ha allas blickar på sig, det ligger inte för mig, men jag tänker mjölka den här underdogpositionen på allt vad den är värd och visa omgivningen att en panelhöna inte bara är "tyst men flitig." Jag är tyst och smart och kreativ och rolig och fakking jävla awesome! Jag är tyst och dödlig. Ja, jag är typ som en ninja tamejfan. I fjäderskrud.


Piss Aut, Muthafuckas!