Vafan är det som händer liksom?! Joakim von Anka blir surprise butt sexad av Oppfinnar-Jocke. I rymden. På en get.
Me no gets.
Men kul är det!
måndag 6 augusti 2012
Retroflinet
Idag småflinar jag åt omslaget till ett Kalle Ankas Pocket som jag såg inne på Hemköp för lite drygt ett år sedan:
Vafan är det som händer liksom?! Joakim von Anka blir surprise butt sexad av Oppfinnar-Jocke. I rymden. På en get.
Me no gets.
Men kul är det!
Vafan är det som händer liksom?! Joakim von Anka blir surprise butt sexad av Oppfinnar-Jocke. I rymden. På en get.
Me no gets.
Men kul är det!
torsdag 2 augusti 2012
Torsdagstoppen: TV- och datorspelssoundtrack
Yoyoyo, kolla vem som är tillbaka på banan igen! Har tagit lite bloggtimeout parallellt med min livstimeout. Är liksom i någon typ av twilightzone gällande bostad, studier och engagemang. Trevligt på något vis, men dock inte särskilt karaktärsdanande. Låtom oss kalla det sommarlov.
Men nu jävlar är det dags att ta tag i saker igen och vi börjar lite smått med en bloggidé jag pitchade till min yngre syster (jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Splat) när jag var hemma och hälsade på i V-town förra månaden; nämligen att vi varje torsdag gör varsin topp 5-lista på samma tema för att sedan jämföra våra tycken och smak. Kul för er, då jag vet att många älskar listande, men framför allt kul för mig och Splat som får nörda loss lite. Tjuvkikade på hennes blogg nyss och såg att hon pungat ut den första listan redan klockan 01:21 idag på "morgonen" eller vad man nu ska kalla det. Excited much? Såg också att hon har valt att kalla listan för det något mesiga ToppTorsdag istället för mitt lite mera laidback och världsvana Torsdagstoppen. Jag menar, lägg till ett Tipp framför ToppTorsdag och det låter som GBs nya glasstrutssatsning (jag tänker mig att den smakar asfalt och ångest). Men to each her own som di brukar säga. Slut på trashtalk.
Hennes lista är det däremot inget fel på, även om den skiljer sig markant från min egen. Det ska dock tilläggas att jag inte på något sätt är någon spelfanatiker och att mycket av det jag uppskattar i soundtrackväg, kanske till skillnad från Splat, bygger på nostalgi. Vilken lista som är bäst får ni avgöra själva (men det är min). Så utan vidare spisning kommer här min topp 5-lista över de bästa TV- och dataspelssoundtracken.
5. The Great Giana Sisters. Ett gammalt Commodore 64-spel som många avfärdade som en krass ripoff på Super Mario Bros med den egentliga enda skillnaden att de rörmockande bröderna här var utbytta till två systrar (skillnaden var tydligen så pass liten att Rainbow Arts som gav ut spelet var tvungna att dra tillbaka det nästan omgående efter att det släpptes till följd av juridisk påtryckning från Nintendo). Jag och mina egna systrar, eller framför allt jag och min äldre syster (Splat är nog lite för ung för att ha några starkare minnen kopplade till detta), ägde aldrig något NES som alla de coolare kidsen gjorde på vår gata, istället hade vi en gammal Amiga-dator som vi spelade på. Och som vi spelade! Mina starkaste minnen är kopplat till just The Great Giana Sisters och jag kan inte minnas det som något annat än ren awesomeness. Men saken är den att mina positiva minnen är kopplade just till den fantastiska musiken och jag minns egentligen väldigt lite av själva spelandet (mer än att jag vägrade vara med och spela om jag inte fick ha den bästa joysticken). Detta ledde till att jag blev närapå lyrisk när jag fick reda på att en ny version skulle släppas till Nintendo DS för ett antal år sedan. Nu skulle jag äntligen få veta om själva spelet var lika bra som den musik som ännu gick på repeat i min hjärna. Och jävlar vad den nya utgåvan levererade! Inte. Musiken i DS-versionen är förvisso helt okej, men själva spelet saknar helt den charmen jag vill minnas att originalversionen besatt och är så simpelt att en femåring hade breezat genom banorna. I slutändan vill jag nog aldrig prova att spela om varken Giana Sisters till DS eller till Amiga, jag vill hellre nostalgitrippa till tonerna det fantastiska soundtracket och inte låtsas om existensen av varken den nya utgåvans sugighet eller den äldre versionens ripoffighet.
4. Gremlins II. Jo, visst var det så att vi själva aldrig ägde något NES, men det gjorde däremot min bästa barndomsvän och granne. Det som var udda var att de inte ägde något av de mest självklara spelen, d.v.s. något av Super Mario-spelen eller The Legend of Zelda. Som ung kanalje var detta dock inget jag reflekterade över och jag hade som närmst kommit i kontakt med Super Mario Bros som idog observatör från soffan hemma hos min äldre kusin. Aldrig fick jag spela. Det var först flera år senare som jag fick uppleva Super Mario first hand och förstod dess tjusning. Därför levde jag lyckligt ovetandes om att bättre spel fanns att tillgå när vi bland annat gick loss på spelversionen av Gremlins II: en extremt medioker film som resulterat ett minst lika mediokert spel. Tråkiga miljöer i ett standardiserat snett-uppifrån-vinklat spel. Enda anledningen till att jag stod ut med att spela det så pass mycket som vi faktiskt gjorde var tack vare soundtracket. Visst är mycket av det en direktadaptation av filmmusiken, men den gör ju sig så mycket bättre i chiptune! Hör efter själva. Den bästa låten är den som startar knappt en minut in.
3. Fable II. Första nyare spelet på listan och enda soundtracket där jag och Splat tycks sammanfalla. Egentligen är musiken till alla Fable-spel helt genialisk men just introt till Fable II, komponerat av den alltid lika lysande Danny Elfman, är något i särklass. Sällan har jag jizzat så passens i TV-spelsbrallan som när jag och systern första gången såg introt till Fable II. Ett av de absolut bästa fantasyspelen någonsin ackompanjerat till tonerna av ett av TV-spelsvärldens bästa soundtrack. Ren och skär spelglädje. Och så inihelvetes snyggt!
2. Red Dead Redemption. Rockstar Games är spelföretaget som nu för tiden levererar de absolut bästa plot-drivna spelen med de absolut bästa soundtracken. Mest kända har de kanske blivit för Grand Theft Auto-serien som även den har briljanta soundtrack, särskilt då man, till skillnad från de flest andra spel, ges möjligheten att bestämma musiken själv genom de radiostationer man kan byta mellan medan man kör bil (vilket man ju gör större delen av speltiden). Men det Rockstarspel som jag anser har absolut bäst soundtrack är western-spelet Red Dead Redemption från 2010. Musiken i spelet anpassas efter hur man spelar och alla låtval är nästintill fulländade. Den del i spelet som jag gillar allra mest är då man efter en helvetesflottfärd äntligen tar sig in till strandkanten i Mexico för att sedan lugnt få rida genom ökenlandskapet mot sin nästa destination till tonerna av José González specialskrivna "Far Away." Hua, så fint.
1. The Neverhood. Spelet som konfunderat och förföljt mig sedan jag spelade det första gången som osnuten tioåring är DreamWorks pek och klick-spel från 1996 The Neverhood. Anledningarna till att det förföljt mig i över ett decennium är (1) att jag aldrig lyckades spela ut det och (2) att musiken utgör det absolut bästa TV-/dataspelssoundtracket någonsin. För de av er som inte känner till spelet, vilket jag antar är de flesta då det aldrig nådde någon större kommersiell framgång, kan jag avslöja att utgångspremisserna är ungefär som följer: du spelar som Klayman, en något surrealistisk man av lera (vem kunde ana?) som vaknar upp i ett tämligen surrealistiskt och kusligt lerlandskap helt ensam och utan någon som helst aning om vad det är tänkt att han ska göra. Allteftersom du lotsar Klayman genom lerlandskapet får du lösa stundom relativt enkla och stundom absurt svåra och långsökta pusselspel samtidigt som du samlar disketter som ger dig ledtrådar om vad det egentligen är som har hänt innan du vaknade och vad ditt uppdrag är. Det har väldigt länge irriterat mig att jag aldrig lyckades spela ut spelet och få reda på vad det egentligen gick ut på, men svårighetsgraden var helt enkelt för hög för en fjärdeklassare som knappt lärt sig skilja sin röv från sitt ansikte. Och länge trodde jag att jag aldrig skulle få chansen att spela ut det heller. Men! För ungefär en vecka sedan fick jag återigen chansen tack vare en förträfflig person som, till skillnad från datorrelaterat retarderade moi, kom på att det ju faktiskt går att ladda ner skiten. Äntligen fick jag chansen att spela ut det och till skillnad från min missräknade rendezvous med Giana Sisters så var det precis så lysande som jag minns det. Jag fick inte enbart veta vad som hänt innan Klayman vaknade, utan fick även återuppleva det mästerliga soundtracket hoptotat av Terry Scott Taylor. Videon nedan visar bara själva introt, men är ni sugna på att höra hela soundtracket, vilket ni borde vilja göra, kan ni göra det här.
Slutligen, eftersom det finns så oerhört många fantastiskt bra TV-och dataspelssoundtrack som tyvärr inte fick plats i listan måste jag bara länka till lite bubblare:
Glöm nu inte att även spana in Splats lista på hennes blogg Kultimera!
Men nu jävlar är det dags att ta tag i saker igen och vi börjar lite smått med en bloggidé jag pitchade till min yngre syster (jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Splat) när jag var hemma och hälsade på i V-town förra månaden; nämligen att vi varje torsdag gör varsin topp 5-lista på samma tema för att sedan jämföra våra tycken och smak. Kul för er, då jag vet att många älskar listande, men framför allt kul för mig och Splat som får nörda loss lite. Tjuvkikade på hennes blogg nyss och såg att hon pungat ut den första listan redan klockan 01:21 idag på "morgonen" eller vad man nu ska kalla det. Excited much? Såg också att hon har valt att kalla listan för det något mesiga ToppTorsdag istället för mitt lite mera laidback och världsvana Torsdagstoppen. Jag menar, lägg till ett Tipp framför ToppTorsdag och det låter som GBs nya glasstrutssatsning (jag tänker mig att den smakar asfalt och ångest). Men to each her own som di brukar säga. Slut på trashtalk.
Hennes lista är det däremot inget fel på, även om den skiljer sig markant från min egen. Det ska dock tilläggas att jag inte på något sätt är någon spelfanatiker och att mycket av det jag uppskattar i soundtrackväg, kanske till skillnad från Splat, bygger på nostalgi. Vilken lista som är bäst får ni avgöra själva (men det är min). Så utan vidare spisning kommer här min topp 5-lista över de bästa TV- och dataspelssoundtracken.
5. The Great Giana Sisters. Ett gammalt Commodore 64-spel som många avfärdade som en krass ripoff på Super Mario Bros med den egentliga enda skillnaden att de rörmockande bröderna här var utbytta till två systrar (skillnaden var tydligen så pass liten att Rainbow Arts som gav ut spelet var tvungna att dra tillbaka det nästan omgående efter att det släpptes till följd av juridisk påtryckning från Nintendo). Jag och mina egna systrar, eller framför allt jag och min äldre syster (Splat är nog lite för ung för att ha några starkare minnen kopplade till detta), ägde aldrig något NES som alla de coolare kidsen gjorde på vår gata, istället hade vi en gammal Amiga-dator som vi spelade på. Och som vi spelade! Mina starkaste minnen är kopplat till just The Great Giana Sisters och jag kan inte minnas det som något annat än ren awesomeness. Men saken är den att mina positiva minnen är kopplade just till den fantastiska musiken och jag minns egentligen väldigt lite av själva spelandet (mer än att jag vägrade vara med och spela om jag inte fick ha den bästa joysticken). Detta ledde till att jag blev närapå lyrisk när jag fick reda på att en ny version skulle släppas till Nintendo DS för ett antal år sedan. Nu skulle jag äntligen få veta om själva spelet var lika bra som den musik som ännu gick på repeat i min hjärna. Och jävlar vad den nya utgåvan levererade! Inte. Musiken i DS-versionen är förvisso helt okej, men själva spelet saknar helt den charmen jag vill minnas att originalversionen besatt och är så simpelt att en femåring hade breezat genom banorna. I slutändan vill jag nog aldrig prova att spela om varken Giana Sisters till DS eller till Amiga, jag vill hellre nostalgitrippa till tonerna det fantastiska soundtracket och inte låtsas om existensen av varken den nya utgåvans sugighet eller den äldre versionens ripoffighet.
4. Gremlins II. Jo, visst var det så att vi själva aldrig ägde något NES, men det gjorde däremot min bästa barndomsvän och granne. Det som var udda var att de inte ägde något av de mest självklara spelen, d.v.s. något av Super Mario-spelen eller The Legend of Zelda. Som ung kanalje var detta dock inget jag reflekterade över och jag hade som närmst kommit i kontakt med Super Mario Bros som idog observatör från soffan hemma hos min äldre kusin. Aldrig fick jag spela. Det var först flera år senare som jag fick uppleva Super Mario first hand och förstod dess tjusning. Därför levde jag lyckligt ovetandes om att bättre spel fanns att tillgå när vi bland annat gick loss på spelversionen av Gremlins II: en extremt medioker film som resulterat ett minst lika mediokert spel. Tråkiga miljöer i ett standardiserat snett-uppifrån-vinklat spel. Enda anledningen till att jag stod ut med att spela det så pass mycket som vi faktiskt gjorde var tack vare soundtracket. Visst är mycket av det en direktadaptation av filmmusiken, men den gör ju sig så mycket bättre i chiptune! Hör efter själva. Den bästa låten är den som startar knappt en minut in.
3. Fable II. Första nyare spelet på listan och enda soundtracket där jag och Splat tycks sammanfalla. Egentligen är musiken till alla Fable-spel helt genialisk men just introt till Fable II, komponerat av den alltid lika lysande Danny Elfman, är något i särklass. Sällan har jag jizzat så passens i TV-spelsbrallan som när jag och systern första gången såg introt till Fable II. Ett av de absolut bästa fantasyspelen någonsin ackompanjerat till tonerna av ett av TV-spelsvärldens bästa soundtrack. Ren och skär spelglädje. Och så inihelvetes snyggt!
2. Red Dead Redemption. Rockstar Games är spelföretaget som nu för tiden levererar de absolut bästa plot-drivna spelen med de absolut bästa soundtracken. Mest kända har de kanske blivit för Grand Theft Auto-serien som även den har briljanta soundtrack, särskilt då man, till skillnad från de flest andra spel, ges möjligheten att bestämma musiken själv genom de radiostationer man kan byta mellan medan man kör bil (vilket man ju gör större delen av speltiden). Men det Rockstarspel som jag anser har absolut bäst soundtrack är western-spelet Red Dead Redemption från 2010. Musiken i spelet anpassas efter hur man spelar och alla låtval är nästintill fulländade. Den del i spelet som jag gillar allra mest är då man efter en helvetesflottfärd äntligen tar sig in till strandkanten i Mexico för att sedan lugnt få rida genom ökenlandskapet mot sin nästa destination till tonerna av José González specialskrivna "Far Away." Hua, så fint.
1. The Neverhood. Spelet som konfunderat och förföljt mig sedan jag spelade det första gången som osnuten tioåring är DreamWorks pek och klick-spel från 1996 The Neverhood. Anledningarna till att det förföljt mig i över ett decennium är (1) att jag aldrig lyckades spela ut det och (2) att musiken utgör det absolut bästa TV-/dataspelssoundtracket någonsin. För de av er som inte känner till spelet, vilket jag antar är de flesta då det aldrig nådde någon större kommersiell framgång, kan jag avslöja att utgångspremisserna är ungefär som följer: du spelar som Klayman, en något surrealistisk man av lera (vem kunde ana?) som vaknar upp i ett tämligen surrealistiskt och kusligt lerlandskap helt ensam och utan någon som helst aning om vad det är tänkt att han ska göra. Allteftersom du lotsar Klayman genom lerlandskapet får du lösa stundom relativt enkla och stundom absurt svåra och långsökta pusselspel samtidigt som du samlar disketter som ger dig ledtrådar om vad det egentligen är som har hänt innan du vaknade och vad ditt uppdrag är. Det har väldigt länge irriterat mig att jag aldrig lyckades spela ut spelet och få reda på vad det egentligen gick ut på, men svårighetsgraden var helt enkelt för hög för en fjärdeklassare som knappt lärt sig skilja sin röv från sitt ansikte. Och länge trodde jag att jag aldrig skulle få chansen att spela ut det heller. Men! För ungefär en vecka sedan fick jag återigen chansen tack vare en förträfflig person som, till skillnad från datorrelaterat retarderade moi, kom på att det ju faktiskt går att ladda ner skiten. Äntligen fick jag chansen att spela ut det och till skillnad från min missräknade rendezvous med Giana Sisters så var det precis så lysande som jag minns det. Jag fick inte enbart veta vad som hänt innan Klayman vaknade, utan fick även återuppleva det mästerliga soundtracket hoptotat av Terry Scott Taylor. Videon nedan visar bara själva introt, men är ni sugna på att höra hela soundtracket, vilket ni borde vilja göra, kan ni göra det här.
Slutligen, eftersom det finns så oerhört många fantastiskt bra TV-och dataspelssoundtrack som tyvärr inte fick plats i listan måste jag bara länka till lite bubblare:
- NES-spelet Shadowgates musik fick mig och min grannkompis att formligen tjuta av skräckblandad förtjusning samtidigt som vi förmodligen både figurativt och bokstavligt talat pissade ner oss av rädsla. Satan vad otäckt det var!
- Ännu ett NES-spel som var oerhört medelmåttigt var Fester's Quest. Men tack vare det sköna soundtracket var jag övertygad om att det faktiskt var ett ganska bra spel fram tills jag nyligen såg ett gameplay av den på youtube som påminde mig om att det sög ganska mycket röv.
- Musiken till Segas Sonic the Hedgehog gör mig bara genuint glad när jag hör den.
- Temamusiken till alla Halospel för bara med sig bra minnen. Helvetiskt bra spel med ett av de bästa multiplayer mode:en till X-Box jag har varit med om.
Glöm nu inte att även spana in Splats lista på hennes blogg Kultimera!
onsdag 11 juli 2012
Mikrovärldar
I min bokhylla har jag två coffetableböcker som representerar två av mina största fascinationer: (1) dokumentation av medicinska abnormaliteter och (2) saker som är oproportionerligt små.
Den förstnämnda fascinationen känns inte helt och hållet socialt accepterad, så jag nöjer mig med att säga att den representeras av den förföriskt frånstötande boken Mütter Museum som består av en samling historiska medicinska fotografier som dokumenterar allt från Dipygus tripus till Cancrum oris (googla om ni törs). Läs-/titt-tips till de av er som delar denna smått prekära tjusning.
Men låtom oss nu lämna denna besatthet innan jag på riktigt trampar i icke-P.K.-klaveret.
Den andra fascinationen representeras av den underbara lilla boken Microworlds. Den består av konstfotografier från 27 olika konstnärer som byggt upp scenarion där antingen de interagerande är oproportionerligt små i förhållande till världen de bor i eller där världen är oproportionerligt liten till de som interagerar i den. Här är några av mina favoritkonstnärer från boken:
Jag blir på riktigt glad in i själen av att se dem! Jag tror att min besatthet av det oproportionerligt småttiga kommer från min och mina systrars pyssling- och jättelekar när vi var mindre. Lyckan var ju liksom gjord när man fick ett gigantiskt födelsedagskort eller de där pytteminiglasstrutarna som fanns ett tag och man kunde låtsas att man var antingen gigantisk eller minimal för ett tag. Därav föddes också den eviga debatten om huruvida pysslingar hörde oss människor sämre eftersom deras öron var mindre eller om de hörde oss bättre eftersom våra jämförelsevis stora stämband producerade ljud som måste tett sig öronbedövande för de små liven. Fan vilken onödig debatt.
Jag blev också överlycklig när jag såg att någon hade lagt ut hela Peter och Petra-filmen på youtube. Hur fenomenalt bra är inte det? Jag drömde konstant om att jag också skulle få pysslingkompisar och att jag skulle tillverka saker i miniformat till dem så att de slapp känna sig så onormala. Och de skulle bli så jävla tacksamma! Ja, jag inser också hur tragiskt det låter att min högsta dröm som barn var att erhålla en pysslings tacksamhet, men så var det i alla fall.
Men nu till min huvudtanke bakom det här inlägget. Jag har länge tänkt att jag ska införskaffa såna där små modellgubbar som syns i flera av bilderna ovan och placera ut dem i olika scenarion runtom i stan, typ på toaletterna på institutionerna och sådär. Tänk sen när någon sitter där och slentrianskiter på morgonen, utledsen på att man har ännu en dag av oinspirerande föreläsningar och seminarium framför sig, och så helt plötsligt: "vafan, där står ju en liten man och putsar spegeln!" Jag hade i alla fall blivit skitglad.
Nu när det här står skrivet i ett relativt offentligt forum kanske jag känner mig mer manad att göra något av det än när det bara var en av miljontals idéer som flöt omkring i mitt alltmer förfallande medvetande. Nu återstår bara problemet att jag inte vet var man får tag i såna där små modellgubbar. Någon som vet?
Den förstnämnda fascinationen känns inte helt och hållet socialt accepterad, så jag nöjer mig med att säga att den representeras av den förföriskt frånstötande boken Mütter Museum som består av en samling historiska medicinska fotografier som dokumenterar allt från Dipygus tripus till Cancrum oris (googla om ni törs). Läs-/titt-tips till de av er som delar denna smått prekära tjusning.
Men låtom oss nu lämna denna besatthet innan jag på riktigt trampar i icke-P.K.-klaveret.
Den andra fascinationen representeras av den underbara lilla boken Microworlds. Den består av konstfotografier från 27 olika konstnärer som byggt upp scenarion där antingen de interagerande är oproportionerligt små i förhållande till världen de bor i eller där världen är oproportionerligt liten till de som interagerar i den. Här är några av mina favoritkonstnärer från boken:
 |
| Vincent Bousserez |
 |
| Också Bousserez |
 |
| Audrey Heller |
 |
| Julia Fullerton |
 |
| Minimiam (Akiko Ida och Pierre Javelle) |
Jag blir på riktigt glad in i själen av att se dem! Jag tror att min besatthet av det oproportionerligt småttiga kommer från min och mina systrars pyssling- och jättelekar när vi var mindre. Lyckan var ju liksom gjord när man fick ett gigantiskt födelsedagskort eller de där pytteminiglasstrutarna som fanns ett tag och man kunde låtsas att man var antingen gigantisk eller minimal för ett tag. Därav föddes också den eviga debatten om huruvida pysslingar hörde oss människor sämre eftersom deras öron var mindre eller om de hörde oss bättre eftersom våra jämförelsevis stora stämband producerade ljud som måste tett sig öronbedövande för de små liven. Fan vilken onödig debatt.
Jag blev också överlycklig när jag såg att någon hade lagt ut hela Peter och Petra-filmen på youtube. Hur fenomenalt bra är inte det? Jag drömde konstant om att jag också skulle få pysslingkompisar och att jag skulle tillverka saker i miniformat till dem så att de slapp känna sig så onormala. Och de skulle bli så jävla tacksamma! Ja, jag inser också hur tragiskt det låter att min högsta dröm som barn var att erhålla en pysslings tacksamhet, men så var det i alla fall.
Men nu till min huvudtanke bakom det här inlägget. Jag har länge tänkt att jag ska införskaffa såna där små modellgubbar som syns i flera av bilderna ovan och placera ut dem i olika scenarion runtom i stan, typ på toaletterna på institutionerna och sådär. Tänk sen när någon sitter där och slentrianskiter på morgonen, utledsen på att man har ännu en dag av oinspirerande föreläsningar och seminarium framför sig, och så helt plötsligt: "vafan, där står ju en liten man och putsar spegeln!" Jag hade i alla fall blivit skitglad.
Nu när det här står skrivet i ett relativt offentligt forum kanske jag känner mig mer manad att göra något av det än när det bara var en av miljontals idéer som flöt omkring i mitt alltmer förfallande medvetande. Nu återstår bara problemet att jag inte vet var man får tag i såna där små modellgubbar. Någon som vet?
måndag 9 juli 2012
Kultimera
Min lillasyster har en blogg där hon skriver om båd fin- och fulkultur och jag har, utan att fråga (cheeky!), illustrerat en header till denna blogg. Den består av olika delar som ska representera hennes smak gällande musik, spel, litteratur och annat sånt därnt tjafs:
Inscanningen blev kass som tusan och när jag skulle fixa till kontrasterna blev dessvärre färgerna lite övemättade, men jag ska göra ett nytt försök att scanna in den så småningom. Hur som haver, vill ni spana in headern i sin fulla prakt och/eller få en dos kulturanalys såhär mitt i semestern tycker jag ni ska klicka in er på söstramis blogg: http://kultimera.blogspot.se/
Simma lugnt!
 |
| Klicka för att se större |
Inscanningen blev kass som tusan och när jag skulle fixa till kontrasterna blev dessvärre färgerna lite övemättade, men jag ska göra ett nytt försök att scanna in den så småningom. Hur som haver, vill ni spana in headern i sin fulla prakt och/eller få en dos kulturanalys såhär mitt i semestern tycker jag ni ska klicka in er på söstramis blogg: http://kultimera.blogspot.se/
Simma lugnt!
lördag 7 juli 2012
Dasslektyrsoverhaul
Det första jag gjorde när jag kom hem till mina föräldrar var att klaga på att dasslektyrsutbudet inte hade uppdaterats över huvud taget sen jag var hemma i julas. Då detta möttes med en total avsaknad av reaktion sånär som på ett "Ja?" såg jag det som min uppgift att uppdatera den själv. Såhär omoget kul kan man ha med en Bamsetidning och en bläckpenna:
Tänk vad en överkryssad bokstav kan göra mycket för tolkningen av en text! Helt plötsligt blir det som att Lille Skutt i själva verket skryter om sina eskapader snarare än att han är rädd. Och Skalman har liksom tröttnat på Lille Skutts skroderande och ber honom veva ner några kilon, "vi har alla hört om dina bravader både en och två gånger, pysen."
Dock är jag lite besviken på att min modifiering skapar fler frågetecken än vad den rätar ut: Varför åker pökets skidor till skogs? Är Bamse bara med i egenskap av ryggdunkarhejduk åt Lille Skutt? Hur kommer det sig att Skalman ifrågasätter hotellägarens flyktplaner? Och framför allt, vad är det egentligen för nasty shit Lille Skutt håller på med som är så vidrigt att hotellägaren helt sonika kastar in handduken och överger sitt egenhändigt uppbyggda semesterparadis?
Vinnare i kategorin uttryck jag avskyr: Fredagsmys
"Och på den femte dagen skapade Gud myset..."
Slutet på arbetsveckan. Klockan slår fem. Tjuvrusning till parkeringen. Gasen i motherfucking botten. NU JÄVLAR SKA HÄR MYSAS!
Denna nationella massrörelse som en gång i veckan punktligt bryter ut i alla svennebananhem förenar oss från Jukkasjärvibornas Tex Mexade renskavsaftnar i norr till Malmöiternas kebabsåsade pizzafredagar i söder i den kollektiva kärnfamiljspsykos som vi alla lärt känna som "fredagsmys". Efter en hastigt hoplagad/hemhämtad och lika hastigt förtärd kvällsmiddag masar familjen sina tacostinna rövar till gillestugan där det är dags för veckans dos av kvalitetstid med barn och fruga/man. D.v.s. tanklöst bligande på Mello/Let's Dance/Something's got Talent/annat skit. Allt detta naturligtvis ackompanjerat av, trumvirvel, mera socker och fett!
Då tänker ni: sluta låta så förbannat neggo! Du spenderar ju minst 50 procent av din vakna tid framför datorn/TVn käkandes allt som kommer i din väg!
Men då tänker jag såhär: Socker-, TV- och flottinferno i all ära, men sluta sätta sån jävla press på att det ska vara mysigt. Kan vi inte bara återgå till det lite mer neutralt klingande "fredagskväll"? Alla vet att höga förväntningar, som i det här fallet är explicit åsyftade i och med suffixet -mys, bara kan resulterar i besvikelse.
Så ligger man där på lördagsmorgonen, nyvaken, post-psykos, med ostbågsflott upp till armbågarna, cheddardipsstinkande andedräkt, ena benet utanför soffkanten på väg för att bestiga diskberget som solkat ner det pre-psykos fläckfria köket men som givetvis fått duka under för det andra benet som allierats med jag-ska-bara-blunda-i-två-sekunder-ögat. På den ännu icke avstängda TVn diskuterar Malou von Sivers och Alexander Schulman gårdagens mid-psykos-sända Let's Dance-troschock i TV4 Nyhetsmorgon och du riktar ena ögat, det som inte ännu är igenklistrat av ögonbajs och/eller smink, mot soffbordet. Halvtömda OLW-påsar samsas med heltömda Mariestad 3.5:or och en nerbajsad tvååring som däckat runt midnatt efter ett coca-colaberusat raserianfall. Långsamt vänder fredagsmyset sitt motbjudande dagen efter-plyte, som kvällen innan tett sig så inbjudande, åt ditt håll: Kändes det bra för dig?
Jag säger inte att fredagsmyset ÄR ditt one-night-stand från Mallis anno '95, men så långt som man kan klassa icke-(primärt)-alkoholbaserade svennebananupplevelser på coyote ugly-skalan, så är nog fredagsmyset ett av de coyote ugliest.
Nu är det här scenariot kanske en smula överdrivet, men ni fattar: förväntningar på småputtrighet resulterar nästan alltid i besvikelse.
Ja, där har ni alltså anledningen till att jag avskyr uttrycket fredagsmys. Det och att det låter jävligt töntigt.
(Any resemblance to actual Fredagsmys, living or dead, is purely coincidental)
 |
| Om det så är det sista jag gör... |
onsdag 4 juli 2012
Semester
Åhå och tamejfan och drapåtrissor (etc) vad dålig jag är på att uppdatera! Men ni som oroar er kan ta det lugnt, jag ligger inte död och uppstyckad i ett dike, jag är hemma på permis från verkligheten. Vid närmare eftertanke är det förmodligen bara mor och far (framför allt mor) som möjligtvis skulle kunna tänkas oroas över det där med eventuell uppstyckning och dike och eftersom det ju faktiskt är just deras hem som avses när jag säger "hemma" och innefattar deras närvaro i sagda hem så känns det en smula överflödigt att be er att inte oroa er över min uteblivna uppdatering den senaste veckan. Scusi. My mistake. (Hej mamma!)
Hursomhaver, lillesemestern har tillåtit mig att rita en hel del, men då jag inte har haft tillgång till scanner kan jag inte publicera dem riktigt ännu. Men det kommer. Snart.
Lillesemestern har även lämnat utrymme för mig att tänka på saker. Här är ett axplock av saker jag har tänkt den senaste veckan:
Nu ska jag sova. Förhoppningsvis i minst 10 timmar.
Godnatt!
Hursomhaver, lillesemestern har tillåtit mig att rita en hel del, men då jag inte har haft tillgång till scanner kan jag inte publicera dem riktigt ännu. Men det kommer. Snart.
Lillesemestern har även lämnat utrymme för mig att tänka på saker. Här är ett axplock av saker jag har tänkt den senaste veckan:
- Nanna Johansson, alltså. Rövbra.
- Jimmie Åkesson, alltså. Att klockorna inte stannar varje gång han öppnar käften är ju ett under.
- Ordvitsar är bara kul om man själv kommer på dem. I annat fall förtjänar de på sin höjd ett stramt leende och ett "heh." Exempel från helgens utflykt till Sandhammaren: "Man skulle kunna säga att tång-(låter som "thong," d.v.s. stringtrosa, uttalat på kass engelska)-loppor är havets flatlöss!" Förnöjt uttalat av en självgod Panelhöna, kyligt mottaget av Panelhönans syster med ett "teh" och ett obekvämt flackande med blicken.
- Douchebags går att finna inom alla artfamiljer och alla ekosystem. Ny illustrationsserie för att påvisa detta följer inom kort.
- Fotboll generellt, men EM-finaler i synnerhet, är fantastiskt dundertråkiga att titta på när utgången är given redan efter första halvlek.
- Åskoväder och midnattliga monsunregn är bra för nedtryckning i skor och perspektivskapande.
- Det räcker med en veckas ledighet för att ens sömnvanor ska regrediera till de hos en tonåring.
Nu ska jag sova. Förhoppningsvis i minst 10 timmar.
Godnatt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)