Torsdagstoppen: Ljud

Jaa! Äntligen ett tema som jag har fått bestämma. Idag blir det totalt utan pretentioner och kulturell förankring, för idag listar vi nämligen våra absoluta favoritljud. Och nu snackar vi inte musik och sånt tjafs, utan riktiga livsljud. Ljud som på något sätt väcker positiva associationer hos dig. Et voilà:


5. Katt som spinner. Jag är ingen direkt kattmänniska, men ljudet av min numera bortgångna hund som stånkade som en pervers gammal gubbe varje gång man kliade hans öron håller inte riktigt måttet när det kommer till ljud som djur producerar när de njuter (obs! på ett icke-sexuellt sätt! Jag är inget jävla äckel). Men spinnandet hos en katt som bara är allmänt skitnöjd har en lugnande effekt på mig och, antar jag, många andra. Så en femteplats är på sin plats.

4. Isbitar som knäpper till när de spricker i ett glas med läsk. Av någon anledning för det här ljudet mina tankar till Italien. Jag har varit där två eller tre gånger på familjesemester och det jag vill minnas var det bästa med de resorna var inte det otal gånger min familj jäktandes mellan spanska trappan och forum romanum gick bananas på varandra, 40-gradig värme, allergiångestfyllda minstadöttrar och megapubertala äldstadöttrar (jag själv var självklart en ängel), det vill säga inget av det som typiskt sätt utmärker en hederlig Svensson-semester. Nej, det jag vill minnas var det allra bästa med de semestrarna var de gånger vi efter timlånga tvister och hungerinducerade raseriutbrott äntligen lyckades samsas om vilken restaurang vi skulle förtära aftonens måltid på (pizza/pasta-restaurang i 99% av fallen) och kunde sitta ner för en liten stund och bara ta det lugnt och njuta med familjen. Jag vet att det låter som sensmoralen i ett töntigt 7th Heaven-avsnitt, men jag tycker det är otroligt skönt och trevligt att sitta ner och äta med folk jag tycker om. Mat + bra folk = good shit. För att komma till saken, min fäbless för Coca-Cola manifesteras ofta när jag är ute och äter på restaurang och i synnerhet när jag är i varmare länder och just ljudet av isbitar som knäpper till när det svarta guldet dränker dem har därför kommit att få väldigt positiva associationer hos mig. Hittar ingen ljudfil, men antar att de flesta vet vad för ljud jag syftar på.


3. Det dämpade ljudet av folk i rummet bredvid. Jag tycker det är väldigt betryggande att höra folk i rummet bredvid. Inte så att jag kan urskilja vad de säger, det är mest distraherande, men bara att veta att det är någon där. Framför allt att sova och att plugga blir mycket enklare om man anar en musslad konversation från väggen. Vet inte exakt varför jag känner så, men antar att det har att göra med att jag är uppvuxen med att höra mina föräldrars mumlanden genom väggen vid läggdags varje kväll och att det liksom blev som en försäkran om att världen fortsätter snurra trots att du stängt ögonen och allt blir svart. Hittade inge bra ljudfil på den här heller, men är ni väldigt nyfikna på hur det låter och mot förmodan aldrig har hört det innan kan ni väl be någon gå in i rummet bredvid och improvisera en monolog eller enmansdialog.


2. Åska. Som jag tror jag nämnt i något tidigare inlägg är jag väldigt svag för ljudet av åska och kan gärna ägna min totala uppmärksamhet åt att bara titta och lyssna på blixtar och muller. Grejen med åskan är att den får mig att känna mig så förbannat liten. Det är som att naturen ber mig att "shut the fuck up" för mina problem är ändå bara världsliga. Lite som att vädergudarna, om man vill uttrycka sig skitnödigt, decentraliserar min självcentrering. Och det behövs, tro mig.

1. Is som sjunger. För er som inte riktigt vet vad det innebär så är "issången" det ljud som uppstår när isen på stora sjöar spricker och sprickan letar sig tvärs över hela sjön så att ett eko uppstår. Jag har bara hört det här ljudet en gång live hemma i V-town, men det är otroligt häftigt. Man kan liksom höra hur sprickan börjar långt in på sjön och snabbt letar sig fram till strankanten. Jag kan bara beskriva det som oerhört mäktigt och både lite förhistoriskt och framtidsaktigt om ni förstår vad jag menar. Jag hittade ingen video eller ljudfil som så väl illustrerar hur det låter, det är väl något som helst ska upplevas live, men den här killen är väl den som mest lyckats fånga hur jag vill mena att det låter:

Jag vet att listan kommer en dag för sent, men det har liksom blivit lite av en tradition nu. Mina systrar föreslog att vi skulle skjuta på listandet till fredagar istället, men jag förklarade att jag bara kommer göra klart listan på lördagar då istället. Det är helt enkelt så jag funkar när det gäller saker som inte har några direkta konsekvenser om de kommer in lite för sent.

Hursomhaver, glöm inte kolla in de lite mer samvetsgranna systrarna Splats och Es listor också.



Ha en fin helg mina kattungar!

Just nu

Jag lovade ju att jag skulle ta tag i bloggandet efter att ledigheten var slut och idag är den officiellt slut för idag började jag skolan. Och jag vet att många motsätter sig att kalla universitetet för "skolan" men jag kollade upp definitionen och jag tycker fan att det passar in så jag tänker fortsätta kalla det för det. Dessvärre är jag ganska trött för tillfället så kör en latvariant och snor en liten lista av Konstgreppskarin.


Vad har du på dig?
Rutig flanellskjorta och mukisbrallor med dålig passform (jo, det finns såna! Om man är ett cheap-ass som jag).

Hur mår du?
Trött efter koffeinkollaps, men ganska nöjd.

Vad önskar du dig just nu?
Cash.

Vad har du ätit idag?
Frulle och lite korv. Jävligt god korv. Och ska snart äta soppa.

Vad ska du göra ikväll?
Plugga är det tänkt.

Vad ska du göra imorrn?
Gå i skolan.

Vem saknar du?
Clare lite och min gamla hund, Chubby.

Senaste köp?
Kalender och kurslitteratur. Good times.

Vad skrattade du senast åt?
Hot om att bli fist i ansiktet. Panikskratt.

Vad grät du senast åt?
Att jag har så oförtjänt fina föräldrar.

Vem sov du senast med?
Johan.

Vad läser du just nu?
An Artist of the Floating World av Kazuo Ishiguro. Lite långtråkig tyvärr.

Senast sedda film?
Take This Waltz. Ganska kass.

Vilken svordom använder du mest?
Är inte så originell på den fronten tyvärr, så blir mest fan och jävla(r). Men även fitta slinker in relativt frekvent.

Vem var den senaste som ringde dig?
Frida.

Har du dejtat någon av en annan religion?
Nä.

Senast 3 inkomna sms?
"Lycka till idag!"
"Här är din aktiveringskod för Mina Sidor på telia.se [dassigt shit samt nämnda kod]"
"Kom ut nu!"

Vad stod det i ditt senast skickade sms?
"Jau."

Vilken är din favoritlukt?
Munkar, höstdoft och nytvättade kläder. Har för övrigt för vana att dra in lukten från människor som går förbi så snabbt att de skapar ett vinddrag. Folk luktar förvånansvärt gott i allmänhet.

Vad är du rädd för?
Att folk jag bryr mig om ska råka illa ut, konflikter och misslyckanden.

En person du tycker är snygg?
Säger väl Michelle Williams då eftersom jag såg henne i den ganska kassa filmen igår.

Blir du lätt svartsjuk?
Nä, nästan aldrig, men avundsjuk blir jag däremot väldigt ofta.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Liz Lemon i 30 Rock.

Vem skrev senast till dig på facebookchatten?
Storasyster E.

Vilket språk hade du velat lära dig?
Franska ordentligt. Men också ryska, finska och japanska.

Vilka sorts killar faller du för?
Smarta och roliga. Fast helst inte smartare och roligare än jag.

Vart vill du åka just nu?
Paris eller Östeuropa känns lockande.

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Fyllde år för exakt en vecka sen och fick väldigt fina presenter då så känns inte så aktuellt med nya önskningar just nu, men återigen är ju cash alltid gött att ha/få/se/lukta på.



Piss aut!

Torsdags(ehem)toppen: Harry Potter-karaktärer

Som ni märker så publicerade jag ingen lista igår. Det beror dels på att jag glömde bort det och dels på att när jag väl kom ihåg att det var listdags var klockan redan nio på kvällen och då orkade jag helt enkelt inte skriva någonting. Så en liten ursäkt är väl på plats till systrar och eventuella läsare som hade förväntat sig en lista när det inte fanns någon: Förlåt.

Veckans listtema är ett ämne som samtliga systrar går igång på och därmed är det ingen som har en fördel över de andra gällande varken kvalitet eller kvantitet. Idag (eller igår då för mina systrar) listar vi nämligen de fem bästa Harry Potter-karaktärerna. Jag tror knappast att själva ämnet behöver någon längre introduktion, så vi sätter igång med listandet direkt.



5. Horace Slughorn. Lite otippat att Professor Slughorn kvalar in på min lista kan tyckas, men hear me out. Eftersom man får uppleva hela bokserien vinklat ur Harrys perspektiv, eller i bästa fall från något av de andra Gryffindorelevernas perspektiv, så blir alla Slytherinare särdeles smutskastade då de, som vi ju alla vet, är Gryffindors ärkerivaler. Man blir hela tiden införstådd med att Slytherin-elever är sluga, fega och onda och alla dessa egenskaper förkroppsligas i tidernas ondaste trollkarl och tillika forna Slytherin-elev Lord Voldemort. Man kan alltså konstatera att det är lite si och så med Slytherin-elevernas rykte i trollkarlsvärlden. Alla ens förutfattade meningar om Slytherin kullkastas givetvis i upplösningen av bokserien då det visar sig att Snape i själva verket är den mest uppoffrande och modiga karaktären av alla, men mer om det senare. Det jag vill komma fram till är att Horace Slughorn, lärare i trolldryckskonst i den sjätte boken, uppvisar en betydligt mer nyanserad bild av en Slyhterin-elev. Trots att Slughorn tidigare tillhört detta "onda" elevhem och trots att han, efter att Snape lämnat Horgwarts, även blir elevhemsföreståndare för det så är han en ganska sympatisk karaktär. Visst är han ganska elitistisk då han väljer in speciellt talangfulla elever till sin "Slug Club" och visst visar det sig att det var han som avslöjade för Voldemort hur man splittar sin själ, men han uppvisar en väldig ånger och skam över att han gjort detta. Och påtryckningar från Voldemorts anhängare till trots så är han den goda sidan lojal. Jag vill mena att Slughorn förtjänar en femteplats då han uppvisar en mångfacetterad bild av Slytherinare och därtill är en ganska underhållande karaktär.

4. Fred och George Weasley. Jag vet att det är två karaktärer, men inte fan kan man sära på de här två. Det vill säga om man inte är J.K. Rowling och väljer att döda en av dem! Douchefuck. Hursomhaver, Fred och George är, som ni kanske vet, comic relief-duon nummer ett i Harry Potter-serien. J.K. Rowling är en väldigt komisk författare både när det kommer till karaktärsporträtt (spana bara in familjen Dursley) och dialog. Fred och George tillför alltid något underhållande med sina synkroniserade anmärkningar. Dessutom är de väldigt tilltalande om man, som jag när femte boken begav sig, är en skoltrött gymnasieelev och läser om tvillingarnas beslut att på högljuddast sätt möjligt lämna stuielivet bakom sig och istället ägna sig åt sin passion som i det här fallet är att tillverka skämtprodukter.

3. Hermione Granger. Den enda av de tre huvudkaraktärerna som är med på listan. När det i fiktion bara finns en kvinnlig karaktär i en grupp av män (i det här fallet en väldigt liten grupp, men ändå) får hon ofta en nominell roll som just den förnuftiga "tjejen" eller i värsta fall "kuttersmycket" och finns representerad enbart i egenskap av att vara kvinna, men det är inte Hermione. Visst introduceras hon som den lillgamla och snusförnuftiga plugghästen i början av Harry Potter-serien, en ganska tröttsam stereotyp, men hon utvecklas snart till att bli en mer rebellisk karaktär. Hermione är ofta den som räddar Ron och Harry ur knipa och den som kommer på smarta lösningar tack vare att hon lyckas hålla huvudet kallt. Jag vill dock göra det klart att jag skiljer mellan bok-Hermione och film-Hermione. Bok-Hermione är en relaterbar karaktär som känns igen på sitt stora burr till hår och sina lite för stora framtänder medan film-Hermione ser ut att vara direktimporterad från planet babe. Bok-Hermione är dessutom ganska hård och tenderar att bli arg snarare än ledsen (kan bara minnas att hon gråtit en gång i bokserien). Film-Hermione ser däremot ut att vara gråtmild i i princip varenda scen.

2. Minerva McGonagall. Vilken jävla järntant! McGonagall är elevhemsföreståndare för Gryffindor och vice rektor på Hogwarts. Hon är den där stränga men rättvisa läraren som jag inbillar mig att alla aspirerande lärare vill bli. Jag gillar att hon inte blint favoriserar sitt eget elevhem och heller inte skyr att straffa Gryffindor-elever när det behövs. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Hon känns som en typisk tant man önskar att man vore släkt med: gammal som gatan men hård som sten. Sen är det också ballt att hon är en animagus och att helt fantastiska Maggie Smith spelar henne i filmerna (Rowlings personliga val av skådespelare).

1. Severus Snape. Inte helt otippat val av förstaplatsare kanske, men Snape är en av de mest fantastiska litteraturkaraktärerna någonsin. Typ. Jag vet att han är ett svin mot Harry genom hela bokserien och att han fräckt favoriserar alla Slytherin-elever, men till syvende och sist är han ändå hjälten med stort H. Just Rowlings genidrag att hålla Snapes egentliga lojalitet hemlig till slutet i den sista boken gör bara att läsaren blir ännu mer bestört när hon inser att hon, liksom Harry, har missbedömt Snapes karaktär något kopiöst och att han kämpat för den goda sidan hela tiden. Han är den mest uppoffrande karaktären som aldrig fick någon upprättelse under sin livstid. Därjämte har han en tragisk bakgrundshistoria och är mer av en trovärdig produkt av sin svåra uppväxt än Harry (som ofta inte verkar ha tagit någon skada alls av att han behandlats som skit hos Dursley-familjen). Alan Rickmans gestaltning av Snape är dessutom helt makalöst bra. En mycket värdig vinnare av veckans förstaplats.

Nämnande av bubblare den här veckan uteblir då den listan hade blivit alldeles för lång.

Glöm inte att kolla in mina systrars listor här och här. Den här veckan skiljer sig våra åsikter dock inte särskilt markant åt, men några skillnader finns det allt!

Torsdagstoppen: Vampyrer

Ett skepp kommer lastat med: ännu ett tema jag är totalt obevandrad i. Förslaget på veckans tema kommer från syster E och då hon innan varit tvungen att duka under för spelteman (något som jag och Splat har mycket mer koll på än vad hon har) så är det väl inte mer än rätt att hon fick välja den här veckan. Temat är, liksom inläggets titel förtäljer, vampyrer. Eftersom syster E går igång på allt vad vampyrer, trollkarlar, fantasy och fan och hans moster heter så antar jag att hennes lista kommer vara både nogräknad och uttömmande. Det kommer inte min vara.

Men vafan, vi gör väl ett försök:


5. Blade. Ja, alltså karaktären Wesley Snipes spelar i filmen med samma namn. En egentligen ganska kass film som det är en evighet sen jag såg, men Blade är ganska ball så han får vara med. Blade är en halvvampyr som blir människorasens beskyddare. En cool kille med brillor som sparkar röv. Finns egentligen inte så mycket mer att säga. Men han är dock bara halvvampyr så han förtjänar inte mer än en femteplats.

Lite krass passform på den där handsken, månne?

4. Count Chocula. Killen på flingpaketet. Har aldrig provat flingan och jag tror inte att den existerar i Sverige, men i gemen gillar jag chokladflingor och alltså gillar jag även killen som inställsamt försöker sälja in dem. Man skulle kunna tro att en chokladgreve skulle hamna högre upp på min lista då jag lider av något av ett sockerberoende light, men jag tycker det är så provocerande att Chocula har kanintänder istället för vampyrtänder så han halkar ner ett par placeringar.

3. Vampyrfarsan i Twilight. Som jag har lärt mig heter Dr. Carlisle Cullen. "Jävlar, vad är du för tönt som har med Twilight på din lista?" tänker kanske en del av er nu, men då tänker jag såhär: det har hatats oförtjänt mycket på Twilight-filmerna. Det har liksom blivit ballt bland framför allt kids av den manliga sorten att smäda Twilight så mycket som möjligt på minst fantasifulla sätt; det vill säga, ris i form av någon variant på "Fan va gäy med glittrande vampyrer. Höhö!". Jag håller med om att det är ganska lamt att Meyers helt har valt att förkasta allt det som gör vampyrer till vampyrer (själlöshet, blodsugande och smältande i solen) och dessutom kastat in megadouchen John-Allan som den menlösa hjältinnans kärleksintresse, men förutom detta är det som vilken annan kass ungdomsfilm som helst. De är till och med bitvis ganska underhållande om man som jag tycker det är lite spexigt med halvnakna karlar som springer runt i skogen och vampyr-DILFs -  kategorin till vilken Dr. Cullen hör. För det är ändå en ovanligt fager karl och sympatisk verkar han vara dessutom. Därtill kan jag liksom inte komma på någon annan vampyr så han får norpa tredjeplatsen goddammit. Om än oförtjänt.

2. Greve Dracula. Ja, vad tusan, inte kan man ha en vampyrlista utan killen som satte fart på hela trenden i vår populärkultur. Visst fanns vampyrmyten innan Bram Stoker skrev Dracula i slutet på 1800-talet, men det var liksom då de fick den skepnad vi ser i dagens vampyravbildningar. Jag har dock inte läst romanen och är inget större fan av gotisk litteratur över huvud taget, men bara det faktum att Dracula är urvampyren gör att han lätt förtjänar en andraplats ändå.

Jag tyade inte leta upp en bättre bild...

1. Eli i Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvists debutroman från 2004 är en fin berättelse om den mobbade Oskar som blir vän med vampyrflickan Eli (eller det visar ju sig senare att det inte är en tjej direkt, men jag vill inte förstöra för er om ni inte har läst boken eller sett filmen). Samtidigt som romanen bitvis är förbannat obehaglig så känns den också lite småputtrig. Eli känns som den där kompisen alla som någon gång känt sig mobbade vill ha. Det är inget pjoskeri om att vända andra kinden till. Istället uppmanar hon Oskar att slå tillbaka. Bokstavligt talat. Med en hockeyklubba. Hon är dessutom en tvättäkta vampyr utan vare sig kanintänder, glittrande hud eller balla solbrillor. Hon är otroligt älskvärd samtidigt som hon är jävligt obehaglig. Lätt värdig en första plats.

Ganska lam lista, men vampyrer är som sagt inte riktigt mitt forte. Som plåster på eventuella jävlar-vad-din-lista-sög-sår kan jag bjussa på en finfin men kortkort vampyrfilm:

Mina systrars listor hittar ni som vanligt här och här.

Veckans span

...som jag inser kanske inte är så mycket mitt span som det är ett span då flera andra verkar ha upptäckt det också. Så till saken: är inte Jason Isaacs som spelar Lucius Malfoy i Harry Potter-filmerna extremt lik Jon Hamm som spelar Don Draper i Mad Men?

Fast Jon Hamm är fan snäppet stiligare.

Torsdagstoppen: TV-serieintron

Ny vecka, ny lista. Märker att jag inte har publicerat något inlägg sen förra torsdagstoppen. Pinsamt. Jag ska skärpa till mig när "sommarlovet" är över.

Hursomhaver, den här veckan har listan som utlovat absolut ingenting med TV- och datorspel att göra, utan något som jag är desto mer bevandrad i, nämligen TV-serier. Att totalfastna i en TV-serie är något av det bästa som finns. Att i princip planera sitt veckoschema utifrån TV-tablån och känna hur hela ens tillvaro nästan raseras när man får reda på att veckans avsnitt blivit inställt till förmån för fotbollsuppesittarkväll. Att lära känna karaktärerna så väl att man nästan blir förnärmad när någon oinvigd förolämpar dem. Ja jävlar vad fattigt mitt liv skulle vara utan alla mina serier. Sorgligt men sant. Listan ska dock inte behandla mina favoritserier, de som jag försummar stora delar av mina förpliktelser för (även om några av de finns med på listan också), nej, den här veckan avhandlar vi, d.v.s. jag, storasyster E och lillasyster Splat, de allra bästa TV-serieintrona.

5. Thundercats. Eftersom jag som vanligt är sist med att publicera min lista kunde jag inte avstå från att tjuvkika lite på mina systrars listor och såg då att även de båda har teman till barnserier på sina listor. Vilka deras är får ni spana in själva på deras bloggar, men på min lista har Thundercats lyckats knipa femteplatsen. Jag minns otroligt lite från den här serien och jag är väl egentligen lite för ung för att jag ska ha kunnat uppskatta den när den var i sin prime här i Sverige någon gång i början på 90-talet, men musiken har etsat sig fast i mitt minne. Lyssna bara, den är ju svinball! Och så enkel. Den består egentligen bara av en ordentlig textrad, resten är elgitarrsolon och "Thunder, thunder, thunder, thundercats!". Men det räcker gott och väl. Jag såg även att det finns en remake av serien som går på Cartoon Network sedan ett år tillbaka. Själva serien ser ut att vara ganska mycket sunkigare än originalet, men värt att notera är att de har valt att behålla originallåten i introt. Inte ett jota har de ändrat på den sedan den spelades in 26 år tidigare. Smart drag. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom?

4. True Blood. HBO brukar göra fantastiska serier med fantastiska intron, men när det kommer till True Blood har de verkligen överträffat sig själva. Det är rått, skitigt och sexigt och lyckas liksom fånga den där obehagskänslan man har inför inskränkta sydstatshålor. "Åhå och fytehelvete. Bring it on!" gormar pöbeln från sofforna när Jace Everetts "Bad Things" blastar ur surroundsystemet med basen i botten. Det vill säga fram tills själva serien sätter igång, sen blir det annat ljud i skällan. Åtminstone i min soffa. Jag ska inte totalsåga serien för jag vet att väldigt många tycker att den är otroligt bra och själv har jag bara sett lite drygt ett avsnitt, men jag kan inte känna mig annat än dragen vid näsan när introt är så förbaskat snyggt och serien bara osar trash i jämförelse. Ett scusi till er som gillar serien, men jag går helt enkelt inte igång på ostig mjukporr i lätt dimmade vinterlandskap och överprissatta såpopera-plotlines. Det är alltså anledningen till att jag inte kan låta det ehuru snygga True Blood-introt hamna högre upp än plats nummer fyra på min lista.

3. Futurama. Även känd som en av de absolut bästa komediserierna någonsin. Ända sen min kompis John introducerade mig för Futurama för ungefär fyra år sedan har jag varit totalhooked. Innan dess hade jag bara sett några enstaka avsnitt då och då och aldrig riktigt fastnat för det, men när jag fick se serien i kronologisk ordning från allra första avsnittet kunde jag inte få nog. Helt makalöst bra. Dessvärre måste jag säga att jag är besviken på den nya säsongen som inte verkar ta någon som helst hänsyn till anakronism, logik eller samstämmighet med tidigare avsnitt och säsonger, vilket de varit relativt noga med innan. Hur som helst är jag fortfarande mycket förtjust i introt som, trots att det inte är något mästerverk, alltid gör mig glad när jag ser det. Videon nedan är en lite förkortad version, men det beror på att jag inte kunde hitta något bättre på youtube.

2. Game of Thrones. Introt som jag för några månader sedan på min stora TV- och filmlista utnämnde till det bästa introt någonsin har nu halkat ner på plats två därför att jag helt enkelt tycker att säsong två är så förbannat dålig. För min del anser jag att det har introducerats alltför många karaktärer och nya plotlines för att jag ska orka hålla uppe intresset för alla, den enda som jag fortfarande tycker är spännande är Khaleesi och hennes drakar. Men med det sagt måste man fortfarande medge att introt är förbannat bombastiskt, om än lite långt kanske.

1. Mad Men. Jo, så får det bli. Mad Men är den absolut bästa dramaserien jag någonsin sett med det absolut snyggaste introt. Perfektion! Det är så rent och avskalat, koncist och medryckande. Mad Men-skaparna har inte lämnat någonting åt slumpen och så inte heller gällande introt. Jag såg att även syster E och syster Splat har detta intro högt upp på listan och därför kan jag inte annat än dra slutsatsen att Mad Men-introt är ett av de objektivt absolut snyggaste TV-serieintrona någonsin. 'Nuff said.

Så var det med den listan, men jag vill även langa in ett par bubblare då jag egentligen känner att den här listan hade behövt vara dubbelt så lång för att alla mina favoritintron skulle fått plats:

• Arkiv X: Sjukt obehagligt intro som jag brukade höra avlägset från vardagsrummet om kvällarna när jag var yngre och det egentligen var tänkt att jag skulle sova. Att höra det där kusliga "visslandet" gjorde inte insomnandet enklare FYI.
• Familjen Addams: Gammalt, men otroligt klämmigt intro.
• Ducktales: Johans förslag som jag väl kan hålla med om till viss del. Ah, the memories!
• The Office: Brittiska versionen såklart. Det amerikanska introt är också helt okej, men eftersom serien är mycket sämre än det brittiska originalet så bestämmer jag att den inte får vara med.
• Downton Abbey: Hade förmodligen knipit sjätteplatsen på listan om det fanns en sådan. En av mina absoluta favoritserier för tillfället. Brittiska kostymdramer är lite av en soft spot för min del.
• The Sopranos: Bara skitballt.
• Twin Peaks: Syster Splat påminde mig om att det här introt åtminstone förtjänar ett omnämnande, vilket jag helt håller med om trots att jag inte har någon personlig relation till serien. Makalöst fin låt, men Power-Point-presentationen som pågår i bakgrunden känns bara som en samling slumpade stock photos man hittar om man söker på "natur" och typsnittet är, precis som syster E påpekade, "fruktansvärt fugly". Bara snäppet bättre än Comic Sans. En dödssynd enligt samtliga systrar.

Glöm inte att spana in systrarnas listor också!

Torsdagstoppen: TV- och datorspelskaraktärer

Jaha, så var det då återigen dags för en topplista. Som ni kanske har sett om ni läser minstasysterns blogg, Kultimera, så har även min äldre syster E tagit upp sitt bloggande igen och är numera också med på torsdagstopperiet. Kul jul. Ingen jättegenerationsklyfta mellan någon av oss, men vi har ändå utvecklat ganska olika åsikter och smak gällande det mesta.

Hursomhaver, denna veckan röstade jag för ett icke-spelrelaterat tema, men då jag misslyckats med att uppbringa ett förslag själv (hejhej, lättja!) så landade alltså listtemat på just ännu ett av denna sort. Men denna torsdag blir det till att välja och vraka bland sina favoritspelkaraktärer, för sådana har vi ju alla absurda mängder av på lager. Not! Som jag nämnde i förra torsdagsinlägget så är jag egentligen ingen jättegamer, även om jag tycker det är oerhört kul. Sålunda har jag heller inte stött på jättemånga minnesvärda spelkaraktärer. Som att inte min brist på spelerfarenhet skulle göra det här listande svårt nog så har min syster (eller, jag antar att det är minstasysterns påfund) även dikterat ett antal regler kring hur man får välja favoritkaraktärer:

1. Endast EN karaktär per spel.
2. Inga karaktärer man själva har möjlighet att modifiera. D.v.s. man får exempelvis inte välja egenskapade Sims-karaktärer eller din hjälte i Fable.
3. Karaktären måste driva handlingen åtminstone lite framåt.
4. Inga karaktärer från spel baserade på filmer.

Jahaja, med det sagt kommer här min topp fem-lista över TV- och datorspelskaraktärer.


5. Robert Newbie från The Sims I. Ja, regeln var "inga karaktärer man modifierat själv", men Robert är faktiskt en default-karaktär som är skapad för att man ska lära sig spelets kontroller. Robert bor ihop med Bettan (som för övrigt är typ en exakt replika av grannmatriarken i familjen som bor mitt emot oss hemma i V-town) i ett sunkigt hus och är ungefär urtypen för förortsslusken. Inte nog med att han konstant går klädd i en skitig blekspygrön T-shirt (ty i The Sims I-universumet kunde karaktärerna aldrig byta kläder och inte heller åldras. Jag vet inte hur många The Sims-barn vi eldat upp, dränkt och skickat iväg till militärskola till följd av att de fötts med partyhatt och trollkarlscape), han hade även, som jag minns det, en tendens att rapa och släppa väder oftare än de andra karaktärer och hade dessutom inte en tillstymmelse till skills på något område över huvud taget. Jag har heller aldrig gjort någon ansats till att förbättra honom på något område. Han är faktiskt, trots sina brister, en mycket älskvärd karaktär. Och här har ni honom i all sin glans. Fakking badass:

4. Little Jacob från GTA 4. Valet stod mellan huvudkaraktären Niko Bellic och den betydligt mindre relevanta Jamaicanska drug dealern Little Jacob, men till slut landade jag på den sistnämnde. Grejen med de flesta GTA-karaktärer, och så även med Niko och Little Jacob, är att de är baserade på väldigt tröttsamma kulturella och etniska stereotyper, men de är skapade väldigt självmedvetet och är uppskruvade så in absurdum att de blir till en typ av karikatyr. Snarare än att spä på dessa stereotyper, vilket många har kritiserat Rock Star för att göra, vill jag mena att de lyckas påvisa hur idiotiska de faktiskt är och de gör det dessutom med glimten i ögat. Att jag valde just Little Jacob har mest att göra med att jag tycker väldigt mycket om Jamaicansk dialekt och gillar hur extremt laid-back han är.

3. Guybrush Threepwood från Monkey Island-serien. Jag har bara spelat Escape from Monkey Island från år 2000 och lite på Monkey Island 2: LeChuck's Revenge från 1991 och är alltså inget jätteivrig spelare av denna serie, men huvudkaraktären Guybrush lyckades ändå göra ett bestående intryck på mig. Guybrush är en lite tafatt och pratglad låtsaspirat (eller vad man nu ska kalla det). Det finns egentligen inte så mycket att säga mer än att det är en extremt väl utarbetad karaktär som är otroligt älskvärd och verkligen lyfter hela spelet.

2. Master Chief från Halo-serien. Master Chief skiljer sig ganska markant från alla andra karaktärer jag har på listan och jag har ingen utdragen motivation till varför jag valt honom, mer än att han är jävligt badass. Jag menar, allt från Clint Eastwood-rösten till det faktum att han är typ två meter lång och aldrig tar av sig sin, antar jag, sinnessjukt tunga pansaruniform eller hjälm som någon jävla the Stig bara oozar ju ballhet. Här finns inte tillstymmelse till runda karaktärsdrag. Han är bara hjälten med stort H.

1. Cole Phelps från L.A. Noire. Ännu en Rock Star-karaktär. Detektiv Phelps karaktär är helt och hållet utvecklad från skådespelaren Aaron Staton som spelar Ken Cosgrove i den fantastiska AMC-serien Mad Men. Både utseende och röst har Staton lånat ut till L.A. Noire, och han gör det extremt väl. Det jag över lag tycker väldigt mycket om med L.A. Noire-karaktärerna är att i princip samtliga är väldigt dynamiska och skiljer sig därför mycket från den uppsjö av platta karaktärer som finns i TV-spelsvärlden. Dessutom är väldigt många av dem utvecklade från Mad Men-skådisar. Bra skit. Just Cole Phelps är väldigt spännande därför att man som spelare får reda på väldigt lite om honom när man börjar spela. Att han är en karaktär som vill skilja strängt på privat- och arbetsliv blir kännbart även för spelaren. Allteftersom storyn utvecklas får man reda på mer och mer om Phelps och det blir tydligt att han inte enbart är den rättskaffens polismannen som han i början presenterades som. Förbannat bra karaktär från ett förbannat bra spel.

Ja, det var den listan. Som ni märkt har jag inte med en enda kvinnlig karaktär och det är helt enkelt för att jag inte känner till någon som jag menar platsar på en lista över de bästa TV- och datorspelskaraktärerna. Jag övervägde att ha med Peach i Super Mario Bros 2, eftersom hon är den karaktär som jag använt överlägset mest där tack vare att hon är absolut bäst på att hoppa, men sen tänkte jag att jag fan inte kan kvotera in någon enbart på merit att hon hoppar bra. Så det fick vara. Trist.

Som ni säkert också märker är listan publicerad en dag för sent. Detta därför att jag tyckte att temat var oerhört svårt (det och att jag var ute på öleri igårkväll). Då jag anförtrodde min oispiration till Herr Johan erbjöd han sig att skriva listan åt mig. Det här fick jag i ett facebookmeddelande:

Hej, här är listan du ville ha!

kefka är som sagt galen i huvudet
glottis i grim fandango ä r rolig
guybrush threepwood är också rolig och lite häftig
waluigi är också med på lgtan
den där bruden i mirrirs edge

jag har dubbelkollat så det borde inte vara några stavfel

Joråsåatteee.....



Smell all y'all laterz

P.S. Nästa lista kommer inte ha något med TV-/datorspel att göra. Lovar.