Get money, fuck bitches!

Tänkte bara publicera en teckning också eftersom jag är lite halvkass på att göra just det. Den här föreställer min syster och när jag frågade henne vad hennes tagline var svarade hon just nedanstående citat. Har dock aldrig hört henne yttra dessa ord, men kan ju ha varit frånvarande vid samtliga tillfällen då hon gjort det.

Nu ska jag bege mig till sagda syster för lördagshäng.

Ha en fin kväll, Kissekatter!

Regn på min parad eller: Evolution of rage

Det finns få saker som påverkar mitt humör så mycket som vädret; är det för kallt (under 15° C) är jag 
förbannad; är det för varmt (över 27° C) är jag förbannad; blåser det för mycket är jag förbannad; är det för vindstilla är jag förbannad; regnar det är jag förbannad; snöar det är jag förbannad. Ja, för att jag ska vara helt nöjd måste det alltså vara runt 24° C, lätt brisigt och uppehåll. Emellertid kan jag stå ut med ovan beskrivna väderlekar så länge jag får förbereda mig mentalt och fysiskt på dem, det är när de tar mig på sängen och inte följer något logiskt mönster som jag tenderar att vilja gå bärsärkagång på allt och alla som kommer i min väg. Jag har en typ av väderasperger kan man säga.

Just nu är jag således särdeles förbannad eftersom det i två veckor har varit så pass varmt att både vårskor och vårjacka har åkt på och jag idag vaknar upp till vad som ser ut som en snöbeklädd lappländsk jävla tundra.

Och jag tänker: Förihelvete Sverige! Det finns en anledning till att du, tillsammans med Finland, ser ut som en stor jävla kuk. För idag är du verkligen det.

Jag vill därför få lov att presentera:

Fem nivåer av ilska jag har upplevt idag till följd av vädret

Nivå 1

När jag drog upp persiennerna och skådade det några cm tjocka snötäcket. Ja, låt gå för det, tänkte jag. Provocerande som fan, men det är trots allt snart april och aprilvädret är ju enligt utsago nyckfullt. Det är ju ändå soligt.

Nivå 2

Måste cykla till Svartbäcken för att gå ut med en hund vars matte har skadat benet (fo' cash alltså). Går ut genom porten och möts av en vägg av kyla trots att solen lyser. Näsan börjar rinna som på beställning.

Nivå 3

Motvind i uppförsbacke hela vägen till Svartbäcken på en alldeles för låg cykel med alldeles för lite luft i däcken. Möts bitvis av duster av uppblåst snöblandat grus när lastbilar kör förbi vilket lämnar mig temporärt halvförblindad.

Nivå 4

Cyklar vid en korsning nästan ihop med en douchbag som svänger in precis framför mig så att jag måste ställa mig på på pedalen för att bromsa i tid och glider fram och smäller i högerknät i cykelramen. Får så ont att jag tror att knäskålen är krossad (vilket den lyckligtvis inte är).

(Det jag förväntar mig blir) Nivå 5

Är försenad till hundtanten p.g.a. sent uppvaknande, motvind, cykeldouchebags och självömkan och är övertygad om att hon ska ha fixat någon annan hundrastare (som hon har gjort en gång innan) och att jag alltså ska ha genomlidit denna pre-lunchpers förgäves.

Men:

(Faktisk) Nivå 5

Tanten har inte fixat någon annan hundrastare. Jag går ut med hunden och trots att jag får traska i snålblåst och plocka upp hundskit framför en karl som står och vrålkontrollerar att jag tar upp varenda liten lort så känns det helt okej i jämförelse med krossade knäskålar och oändliga uppförsbackar på undermålig cykel.

Trots att denna historien alltså slutade lyckligt, eller ja, inte lyckligt direkt, men lite neutralt, så har jag fortfarande skitont i knät och jag hoppas verkligen att min amerikanska lägenhetskompis rastar hunden ikväll som han har lovat att göra. Annars kan det här mycket väl tänkas bli utgången:

Hulk-fucking-smash!

Kaka på Kaka

Jag sitter, i skrivandets stund, och tittar på Kaka på Kaka på SVT play. Ett program som jag tidigare hatade, men som jag nu älskar. Det är en 20-minuterstalkshow som varje vecka gästas av en mer eller mindre känd gäst, och som hostas av en alltid mer förträffligt bra Karin "Kakan" Hermansson och hennes sidekick Julia Frej. Värdinnorna för showen är egentligen hela anledningen till att man (läs: jag) kollar på programmet över huvud taget. Har ni sett showen vet ni vad jag menar. Det är inget sketet daltande med gästerna och rövslickeri; Kakan säger vad hon tycker och är mer om att framhäva sig själv än att låta gästerna ta plats (yessum, även en panelhöna kan uppskatta dessa egenskaper). Antingen hatar man detta manér, som jag gjorde innan jag insåg att jag var dum i huvudet, eller så älskar man det.

Bra brudar! Bild från SVT (om man nu måste annonsera sånt)

Dock är ibland gästerna extremt tråkiga och/eller intelligensbefriade. Som den här veckan, när programmet gästas av Superstylisten(!) Jonas Hallberg, känd från Sveriges mest intelligensbefriade program Top Model Sverige på Sveriges mest intelligensbefriade kanal TV3.

Jag har kollat på knappt fem minuter av programmet innan jag inser att den här karlen är helt jävla totalblåst. Borta med vinden his brains are. På knappt fem minuter hinner den här mannen befästa sin enfaldighet på inte bara ett, utan två sätt.

För det första: Trots att de flesta tävlande i Top Model är borderline anorektiska måste han påpeka att han bah lööööövs curvy women! Och räknar sedan upp Beyoncé och J-Lo som exempel på just sådana, varpå Kakan replikerar "Asså, baby, curvy? Det här är curvy!" och pekar på sig själv. Hon fortsätter att rättmätigt påpeka att dessa 54-kiloskvinnor bara är låtsaskurviga och jag kan inte låta blir att brofista dataskärmen.

Jag avskyr dessutom det typ av beteende han uppvisar där det är som att "kurviga kvinnor" ska känna sig lättade över att SUPERstylisten Jonas Hallberg ger sin Approved By-stämpel på att de har röv och bröst till skillnad från sina snudd på konkava medsystrar i Top Model. Är det meningen att de ska känna typ "Puh! Jag har ett existensberättigande! Tack Jonas, jag var orolig där ett tag"? Näeh, det går inte jag med på. Ät skit, din jävel.

För det andra: Han menar att det är patetiskt när folk kallar sig stylister då de bara "har stylat en kompis" (han borde ju veta, han är trots allt SUPERstylist). Därför att det krävs, enligt Jonas Hallberg, erfarenhet för att få kalla sig stylist.

Bitch, puh-lease! Jag har klätt på mig själv sedan jag började lekis, det är nästan 20 års erfarenhet!

För ärligt talat, hur mycket jag än älskar att guilty pleasure-kolla på gör-om-mig-program, så tycker jag att just stylist är något av det mest befängda som finns i yrkesväg. Kul för dig, att du lyckas få betalt för att säga till vuxna människor vad de ska ha på sig, men något yrke vill jag knappast kalla det. Säkerligen har stylister god "stil" (vad fan det nu betyder), men man kan inte bara ta en färdighet man besitter, sätta -ist efter och bah "Tadaa! Nu är jag obstinatist, jag är bra på att lägga näsan i andras affärer och ventilera åsikter där de inte är önskade. Ge mig pengar!" I såna fall hade jag tjänat multum på att bara vara mitt eget viktigpettriga jag.

Många är säkert av annan åsikt och tycker att stylist visst är ett riktigt yrke, men det får ni skriva om i er egen blogg i såna fall.

Nu ska jag med spänning titta vidare på Kaka på Kaka för att se vad för tokerier Jonas Hallberg mer kan tänkas häva ur sig.

Då jag inte hittar någon bild på den i inlägget
nämnda Jonas Hallberg som jag står ut med att
ha publicerad i min blogg får ni hålla till godo med en annan
Jonas Hallberg. En med ett riktigt yrke.

Ta taa!

It's alive!

Johorå, visst lever jag! Typiskt dålig på att blogga. Det är vad man får när man kombinerar kronisk lathet med någon typ av ambition. Jag har haft för avsikt att skriva ett inlägg flera gånger under veckan, men alltid kommer riktig eller påhittad upptagenhet i vägen. Här kommer i alla fall ett inte särskilt likt självporträtt av mig som jag gjorde för ungefär ett halvår sedan. Ganska ful, men lite kul ändå (mig i ett nötskal).

När jag senare (kanske imorgon) får tid och ork tänkte jag göra ett inlägg om TV-serier som jag gillar, alternativt inte gillar. Det blir kult! Kanske....

Så stay tuned!

Också: måste bara tillägga att två av mina läsare den senaste månade har hittat hit genom att söka på "Simons fitta". Dagens lol för min del!

Amerikansk Got (milk?)

Jag kan sträcka mig till att publicera en bild idag, allt annat är jag för less för att göra.

Återigen en illustration gjord till Liberal debatts nummer om stad/landsbygd. Det är en personlig tolkning av målningen American Gothic av Grant Wood. Det som jag blev nöjd med i den här teckningen är att jag inte använde någon förlaga till kvinnan på bilden. För det mesta brukar jag göra det när jag ritar människor och djur bara för att det är så svårt att få till proportionerna rätt annars. Som ni ser är kvinnans arm lite kort och fingrarna lite korviga, men i övrigt är proportionerna hyfsade. Jag lär mig så smått!

Ha't så kult i era liv! Själv ska jag höka över en uppsatsoutline som jag hoppas ska spontanuppstå ur tomma intet. Inte helt omotiverat att intala sig själv att det skulle kunna ske. The big bang var väl i såna fall mindre troligt att inträffa? Aaah...FML...

En av brudarna

En sak som får mig att lacka är när någon, företrädesvis en man/kille/pojkspoling, säger att en kvinna/tjej/flickspoling är som "en av grabbarna".

Liksom: Mutha-fucking-scusi?!

Har man fitta istället för kuk så är man väl, per definition, "en av brudarna"?*

Bara för att en tjej är grov i käften, tar plats, rapar högt, är rolig, är bra på sport, etc. så innebär inte det att hon är "en av grabbarna". Det kan störa mig järnet att kvinnor som besitter dessa typer av attribut, som av väldigt många anses vara imperativa för att man ska tillåtas få utrymme i samhället (ja, kanske inte rapandet och diverse andra sorters väderspänningar, men de får väl ändå räknas som high five-och garvkatalysatorer i privata grabbgängskretsar), inte "enbart" kan vara roliga, högljudda, flatulenta, sportiga kvinnor, utan ofta sällas till karlaskaran istället. Det är som att det för många är helt otänkbart att en kvinna skulle kunna besitta "traditionellt manliga" egenskaper utan att samtidigt vilja vara en av grabbarna. Dessutom är det ett pinsamt uppenbart bevis på att vi tenderar att associera positiva egenskaper med män.

Märk dock väl att en brud endast får vara "one of the guys" till en viss grad. Nog är det fnissigt, coolt, ja till och med lite sexigt när en tjej äger röven av Modern Warfare 3, slår samtliga manliga motspelare i beer pong eller högt och tydligt deklarerar sin sexuella frigjordhet: bro-fists laget runt! Men om hon dessutom offentligt kliar sig på muffen eller, Gud förbjude(!), odlar hår på ställen där odlas kan utan att skämmas för det, liksom sina fellow bros, möts hon med största sannolikhet av ett rungande anti-kudos av samma grabbgäng. Budskapet lyder alltså ungefär: du får gärna vara som en av grabbarna så länge det inte innebär att du kompromissar med din kvinnlighet. Jag vågar påstå att detta är ett typiskt bra exempel på ett typiskt dåligt budskap.

För att undvika missförstånd: Jag säger inte att alla män tänker på det här sättet och slänger sig med uttrycket "hon är som en av grabbarna". Vissa gör det. Jag säger inte heller att män som faktiskt använder sig av ovan rantade om uttryck är rövhål; i många fall används det slentrianmässigt utan att man funderar över uttryckets konnotationer. Och genom att säga "man" vill jag dessutom understryka att även kvinnor alltför ofta påstår sig vara en av grabbarna; en pojkflicka, eller en tomboy om du så vill.

Det jag däremot säger är att uttrycket "hon är som en av grabbarna" använt om en kvinna som besitter traditionellt och positivt betraktade manliga kvaliteter förordar ett synsätt där det "manliga" är eftersträvansvärt i en större utsträckning än det "kvinnliga". Det här gör mig förbannad dels då personliga egenskaper godtyckligt har delats in i manligt och kvinnligt, och dels därför att dessa godtyckligt indelade egenskaper rankar det manliga högre än det kvinnliga.

Kontentan av mitt svammel är: lägg ner det här med att dela in egenskaper i manligt och kvinnligt. Självklart ser väl även jag att majoriteten av alla sportintresserade och offentliga skrevkliare är män,** men det betyder inte att de kvinnor som delar dessa intressen (ja, att klassa skrevklieri som ett intresse är kanske att gå lite långt, men ni fattar) är "en av grabbarna" eller mindre av en kvinna, inte heller att dessa intressen är manliga. Du behöver inte rättfärdiga ett beteende eller ett intresse med att du vill vara "en av grabbarna" och detta uttryck använt om en kvinna är heller ingen komplimang. Attribut och intressen varierar från individ till individ. Deal with it.

Det är fan inget dåligt att vara en av brudarna. Du får vara precis lika rolig, talangfull, vulgär, sportintresserad, hårig, väderspänd och rå som grabbarna utan att för den sakens skull behöva sälla dig till den besnoppade delen av befolkningen. Att ha fitta är precis lika bra!

Jag lovar.

Tack återigen Nanna för att du är så jävla bra!

* alltså med undantag för vissa intersexuella och transexuella.
** här vill jag dock understryka att sportintresse och skrevklieri har med inlärda preferenser och betingning att göra, och inte att man som man föds med bollsinne och extra kliande grenarea. Men där kommer vi in på en annan debatt.

Post-dagsverkeinvalido

Jag är så fantastisktinihelvetesjävla trött. Kroppen bah "Ööuehöö! Vill inte!" Jag känner mig som en daggmask i en vattenpöl. Eller som jag tänker mig att de känner sig: "Fan, det är kallt och äckligt här, men jag orkar fan inte åla mig ur och lägga mig någon annanstans, jag får helt enkelt bli kvar här som ett invalido och hoppas att någon barmhärtigar sig över mig och kanske petar mig till ett bättre ställe. Tills det händer får jag väl bah chillaxa och se lite sådär glansig och äcklig ut." Ja, alltså, jag ligger ju i min säng och inte i någon vattenpöl, men ni får väl tänka lite metaforiskt.

Men nu när jag tänker efter trivs nog daggmaskar med att ligga och åla i vattenpölar. Jävligt dålig metafor med andra ord. Jag kanske snarare känner mig som en daggmask på torr asfalt. Talesättet "like a fish out of water" borde ändras till "like a daggworm out of puddle."

Jag har helt tappat tråden bakom flötet, så jag ska nog lägga ner nu. Dags att sluta se sådär glansig och äcklig ut och svida om till något mindre trashigt. I afton blir det nämligen karaoke på Gotlands nation. Det kan bli något.

Hua! Livet vissa dagar alltså.

(Ja, jag vet att jag sa att jag skulle fixa ett mer substantiellt inlägg, men jag tyade jävlariatt inte)