I väntan på praktik

I mitt program ingår en praktikperiod på sex veckor men min praktik är bara fyra veckor. Så ni som har era huvuden med er räknar snabbt ut att det blir två veckor till övers. Två "lediga" veckor som jag avnjuter just nu. Jag vet, jag vet - det är otroligt oortodoxt att som 80-talist inte konstant vara karriärshungrande och använda varenda minut av sin lediga tid till att bygga upp något slags yrkesethos, men jag tycker det är otroligt skönt att ha de här två veckorna där jag får göra lite vad jag vill. Och jag vägrar ha dåligt samvete över det. Jag har tid att äntligen fixa i ordning i mitt nya rum, att måla de möbler jag länge gått och tänkt att jag ska måla, ta itu med junk som hängt över mig, rita och måla, läsa och blogga. Vi tar väl och slår ihop två av de grejerna och checkar av på listan nu med detsamma: rita + blogga. Här kommer en bild jag ritat på han den där killen jag brukar umgås med om dagarna. Fin kille.

Skelögd som vanligt när jag ritar av honom. Men det är väl nåt fel på hans ögon misstänker jag.

Män som näthatar kvinnor

Jag vet inte hur många som idag har bloggat, Facebookat och Twittrat om Uppdrag gransknings senaste sändning om Män som näthatar kvinnor, men varenda ord som skrivs om detta är befogat. Det handlar alltså om kvinnliga journalister, skribenter och bloggare som dagligen får utstå hot och trakasserier från, framför allt, manliga näthatare. Näthatare som kan gömma sig bakom en anonymitet eller en "men alla andra gjorde ju samma sak och förresten menade jag inte allvar"-mentalitet. Och det äcklar mig något enormt. Det här är ett symtom på ett utbrett underliggande kvinnoförakt som framför allt ges utrymme på nätet.

En av tjejerna i Uppdrag granskning, Julia, hade skrivit ett inlägg på HMs Facebooksida där hon kritiserar dem för att sälja tröjor med tryck av Tupac då hon inte finner det försvarligt att ett så stort företag marknadsför en dömd våldtäktsman. Tupac blev då han levde dömd för vad vi i Sverige skulle definiera som sexuellt ofredande och avtjänade även ett fängelsestraff för detta. Rent faktamässigt hade alltså Julia fel i det hon kritiserade HM för, men hon har ändock rätt att uttrycka ett ogillande inför att HM massproducerar tröjor med en dömd sexualförbrytare på. Är man av en annan åsikt kan jag, off the top of my head, komma på tre argument som man kan bemöta Julias kritik mot HM med: (1) den som syns på HMs tröjor är artisten Tupac som associeras främst med sin musik och inte med sexualbrott. Genom att trycka hans bild på tröjorna stödjer inte HM hans brott utan snarare hans musik; (2) Tupac avtjänade juridiskt sett sitt straff och att bojkotta honom efter det att han rentvått sig bör vara en åsiktsyttring som får stå för var och en. Du behöver faktiskt inte köpa tröjan; (3) I Sverige får man, tack och lov, trycka nästan vad man vill på en tröja så länge det inte utgör hets mot folkgrupp, hot, etc. vilket Tupacs ansikte inte kan anses göra. Tre basic jävla argument kan jag komma på på rak arm utan att ens vara insatt i fallet. Av alla de tusentals personer som kommenterade Julias inlägg vågar jag påstå att knappt en promille gav ett rationellt och faktabaserat motargument av den typen jag listat här ovan. En överväldigande majoritet bestod av rent hat, förakt och hot: "Jag ska våldta dig din jävla slyna". "Du är ett fett jävla äckel och du borde dö". "Jag önskar att du tog livet av dig, ditt äckliga lilla fittluder". Det gick till och med så långt att någon la ut Julias adress så att vem som helst kunde mörda/våldta/pissa på Julia i verkligheten om de ville. Nu vet både du och jag att ingen hade vågat så göra, men det är inte främst rädslan för att någon ska göra slag i saken och agera ut ett hot som är det oroväckande i den här debatten, utan den utsträckta misogynin som det här ger uttryck för. Och fallet med Julia handlade om en fakking tröja! De kommentarer som kvinnliga skribenter får utstå då de skriver om immigrationspolitik eller feminism ska vi inte ens tala om.

Det är helt i sin ordning att du ska få uttrycka vilken åsikt du vill i Sverige. Både i verkligheten och på nätet. Men när standardreaktionen på att en kvinna uttrycker en åsikt som inte riktigt är din kopp te blir att skriva en kommentar om att hon är ett jävla luder som fått för lite kuk (något som för övrigt verkar vara förklaringen till de flesta kvinnliga åsiktsyttringar) då handlar det inte längre om att uttrycka en åsikt och att argumentera för sin ståndpunkt, utan om rent och skärt förakt. Manliga journalister och skribenter får också utstå mothugg, men aldrig har jag läst kommentarer av typen "du tycker bara att Jimmie Åkesson är en idiot för att du har fått för lite fitta" eller "nästa gång du går utanför din dörr kommer jag att våldta dig. Jag menar allvar" på en blogg som drivs av en man.

I Uppdrag granskning intervjuas även några av de män som skrivit de här kommentarerna. Till sitt försvar säger de att "det är sånt man säger i stridens hetta. Jag menade det ju inte ordagrant". Och då kommer vi tillbaka till det jag skrivit om i tidigare inlägg: varför, varför, VARFÖR är "jag ska våldta dig ditt jävla luder" en sak man säger i stridens hetta? Bakom det där uttrycket du inte menar ordagrant vilar decennier, för att inte säga sekel av kvinnoförakt och ett samhällsklimat där det är en självklarhet att kvinnan är undantaget till mannen som norm. Detta förakt är så djupt rotat i oss alla att många inte ens reflekterar över att de just kallat en tjej för hora och hotat med att våldta henne eftersom det ju "bara" är sånt man säger. Att dessa uttryck inte luftas lika flitigt i verkligheten som de görs på nätet är väl förhoppningsvis ett tecken på att man inser att det inte är något helt rumsrent, men att de växer och frodas på nätet där man kan gömma sig bakom anonymitet är ändock ett vidrigt bevis på att det här kvinnoföraktet i allra högsta grad existerar.

Och jag blir fan mörkrädd.




Brasklapp för de som gillar att feltolka: jag vet att vissa kvinnor också skriver såna här kommentarer och att de i sällsynta fall riktas mot män med samma typ av förakt och hot vilket givetvis är lika illa, men den överväldigande majoriteten av alla näthatare är män och det är de som utgör det stora problemet i det här fallet.

Klasskamp

Det kommande numret av Liberal Debatt har tema klass och jag fick som vanligt den stora äran att illustrera detta tema. Två blev ganska bra och två blev mindre bra. Det schyssta med att ha en egen blogg är att man får självcensurera hur mycket man vill så därför tänker jag bara lägga upp de två jag blev hyfsat nöjd med. Wäh. Så det så!

Nobody loves me

Ahaha! Jag älskar den här!

Snapsbilder

Nu var det sådär hiskeligt längesen jag publicerade något på bloggen igen. Men det får vara okej har jag bestämt mig för. Den ska vara kul för mig och något slags tvång.

Men nu kommer här lite bilder i alla fall. Liksom bilden i förra inlägget är de här tecknade för Smålands nations sångbok. De är av lite varierande kvalitet och teknik. Vissa är ritade med pennan i högsta hugg och engagemang och andra under självtillfogat psykiskt pistolhot. Ni kan väl se om ni kan lista ut vilken (dryckesrelaterad) visa de är tänkta att tillhöra. Rätt svar hittar ni längst ner.

Rätt svar är:
1. Helan går
2. What shall we do with the drunken sailor. Är väl ingen given snapsvisa direkt, men den är i vilket fall med i sångboken.
3. Måsen
4. Om cykling
5. O gamla klang och jubeltid. Räds ej om ni inte känner till denna visa. Studentikost dravel.


Jag lägger kanske ut resten av bilderna en annan gång.


Ha det fint!

Skålordning

Här får ni en liten tjuvkik på det jag håller på med just nu. En liten illustration till Smålands nations sångbok.

Så nu vet ni hur man skålar korrekt och sådär också. Jupp.

2012

Om året som gått.

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?
Massor. Jag började illustrera för Liberal Debatt, jag startade den här bloggen (mindre uppseendeväckande), jag var aktiv i nationslivet, jag vågade ta för mig mer och tro mer på att jag faktiskt duger i vissa avseenden. Jag sökte till en utbildning jag aldrig trodde jag skulle komma in på - och kom in. Och en massa annat småpryttel säkerligen, men som är desto mindre relevanta.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Näh.

Dog någon som stod dig nära?
Tyvärr min familjehund Chubby. Världens bästa hund.

Vilka länder besökte du?
Ööh, räknas Danmark? Sämst år resmässigt.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Mer självdisciplin, även om det infann sig mer mot slutet av året, mer aktivitet på bloggen, mer utlandsresor och ett riktigt jobb.

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
Alltid och alltid, jag har sämst sifferminne, men än så länge minns jag i alla fall 14 april. Då jag träffade Johan (eller rättare sagt introducerades för honom första gången). Minns det därför att jag var på damsupé den kvällen och skrev om det i bloggen dagen innan. Därför minns jag dessvärre också 15 april, då Chubby avlivades. Bra skit och dålig skit.

Vad var din största framgång 2012?
Att jag kom in på journalistprogrammet och att jag fått fortsätta illustrera Liberal Debatt under hela året.

Största misstaget?
Vet inte. Försöker att inte tänka på sådant efter att det hänt. Har säkerligen begått några mindre misstag men inget värt att nämna.

Bästa köpet?
Har inte köpt så förbannat möe. Varit relativt pank större delen av året, men jag är nöjd med den knallorangea 60-talskappan jag köpte i en ladugård ute på vischan i höstas och soffan jag och Splat köpte till vår nya lägenhet. Och glow sticksen jag köpte på mig inför nyår. Jag gillar saker som lyser. Ledsamt att de bleknar så snabbt bara.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Återigen att jag kom in på journalistutbildningen och att jag träffade Johan.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?
Shake it out med Florence + The Machine, sjungit mig hes till den på karaoke, The Youth med MGMT, som förvisso är från 2007 men som jag inte upptäckte förrän förra året. Dessutom den här och den här, för att inte tala om den här. 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare över lag, men haft en hel del depp-dippar också.

Vad önskar du att du gjort mer?
Läst. Skönlitterärt framför allt, har varit alltför lite av den varan. Gjort mer lunchlådor som jag totalt snöat in på att jag ska göra under 2013. Och vågat säga både ja och nej mer. 

Vad önskar du att du gjort mindre?
Slackat.

Blev du kär i år?
Ja!

Favoritprogram på TV?
Downton Abbey. Även om jag hatar Julian Fellowes från och till som verkar gå igång på att ta död på karaktärerna. Och 30 Rock, som förvisso har funnits väldigt länge men som jag inte tittat på förrän i år.

Bästa boken du läste i år?
Läste ju som sagt väldigt lite, men Enduring Love får jag väl säga. Återupptäckte dessutom Mrs Dalloway.

Största musikaliska upptäckten?
Johan introducerade mig för Dr. John och låten Revolution som jag tycker väldigt mycket om. Generellt är jag väldigt dålig på att lyssna på ny musik och 2012 var inget undantagsår.

Något du önskade dig och fick?
Surprise surprise: att komma in på journalistutbildningen.

Något du önskade dig och inte fick?
Näh, inte om man inte räknar ekonomiskt oberoende som jag alltid önskar mig.

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?
Minns inte exakt, var nog ute på nation. Dagen efter åt jag i alla fall på restaurang.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
En utlandsresa.

Vad fick dig att må bra?
Johan och att hänga med Frida på gräsplätten utanför min lägenhet varje dag i maj då det var soligt väder. Förbannat skönt att bara prata skit och skita i allt för ett tag (kommer sakna dig som fan, snäckan!).

Vilken kändis var du mest sugen på?
Kan inte komma på någon på rak arm. Måste nog suga på den karamellen ett litet tag. Uppdatering: Michael Fassbender blire nog bestämt.

Vem saknade du?
Chubby...och John konstigt nog. Ja, John är ju inte död (tack och lov!) och han bor till och med bara en timme bort med tåg, men vi har inte alls träffats så ofta som jag skulle önskat. Måste åtgärdas under det nya året!

De bästa nya människorna du träffade?
Johan såklart, men träffade även en massa annat bra folk. Såg på min fartbook att jag lagt till över 60 nya vänner under 2012, vilket är mycket med mina mått mätt (5 m på raken, bäm!). Har nog varit mer social än vad jag brukar, vilket ju verkar ha gett avkastning. 

Mest stolt över?
Att jag vågat mycket mer än vanligt och rört mig långt utanför min säkerhetszon.

Högsta önskan just nu?

Att jag ska bli en vinnare på alla plan 2013! 

...och världsfred.

Listan hittade jag hos http://rodeo.net/niotillfem/

Önske-önskelista

I vår familj har vi bestämt oss för att bara köpa fem julklappar under 50 spänn per person som vi sedan lottar ut till samtliga familjemedlemmar. Skönt som fan att slippa presentpressen och ränna runt som en jävla idiot i varenda affär på stan (då får man ju dessutom vinterkräksjukan som en inte jätteauktoritär sjuksköterska upplyste mig om. Jo tjena, för den kan ju inte spridas i någon annan lokal än en där folk svettas klappångest och habegär?). Men ändå, eftersom så många andra bloggare har publicerat önskelistor på sina bloggar nu när det närmar sig jul och så, så tänkte jag att jag drar till med en också. Det blir mer som en önske-önskelista och sådant som jag kan tänka mig att köpa själv om pengarna och andan skulle infinna sig.

Den här printen av Jonathan Burton

Den här Casio-klockan

Den här ryggsäcken

Ny frisyr, eller rättare sagt en frisyr över huvud taget, förslagsvis denna (och jag räknar givetvis med att benstrukturen i ansiktet kommer på köpet)

Road trip genom USA. Typ som Thelma och Louise, fast lite mindre död och lite mer skräpmat.

Blygsam önskelista, ja?

Torsdagstoppen: Värsta skräckupplevelserna

Jag hintade väl lite om att det inte skulle bli någon torsdagstopp för min del den här (läs: förra) veckan, men jag vill ogärna anklagas för att vara osolidarisk mot mina systrar så jag bränner av en, om än inte så utvecklad lista. Den här veckan handlar det om de värsta populärkulturella skräckupplevelserna.


5. Lillebror i "Riget". "Riget" var alltså en dansk-svensk miniserie regisserad av Lars von Trier som utspelade sig på Rigshospitalet i Köpenhamn. Serien gick i två säsonger, den första 1994 och den andra 1997. Den första omgången var jag nog för liten för att tillåtas se och den andra omgången borde jag ha varit för liten för att tillåtas se. Det obehagligaste med serien är den fruktansvärt missbildade karaktären Lillebror. Det är meningen att han bara ska vara ett barn, men han är dubbelt så lång som alla vuxna. Hans missbildning gör att han bara kan stå upprätt genom att hållas upp av en sele och remmar och de är också det enda som håller ihop hans hemska, gröna, utmärglade kropp. Men det värsta var ändå att det inte gick en scen där han var med utan att han upprepade sitt avskyvärda mantra "Döda mig mor!". Jag blev traumatiserad för livet. Nu när jag återigen får se scenerna ter de sig mest absurda och jag kan inte låta bli att undra: när mor slutligen går med på att döda Lillebror, varför gör hon det på smärtsammast möjliga sätt?

4. The Blair Witch Project. Som jag har förstått det delas folk upp i två läger gällande den här filmen: de som tycker att den är skitlöjlig och inte blir ett dugg skrämda på grund av dess lågbudgetighet och de som skiter ner sig av rädsla tack vare dess lågbudgetighet. Jag behöver väl knappast säga att jag tillhör den senare kategorin. Jag tyckte det var det värsta jag någonsin sett när jag såg den första gången, det var ju som att det hade kunna vara på riktigt! Jag har länge funderat på hur det skulle vara att se om The Blair Witch Project, men kommit fram till att det nog är bäst att låta den förbli ett minne.

3. The Pact. En film jag såg häromdagen. Den började sämst som tusan med överdrivna spökerier och skit som flög i luften. Totalt lame-o. Men mot slutet blev den fruktansvärt obehaglig och jag borrade naglarna längre och längre in i Johans nacke. Jag ska inte berätta hur den slutade om någon skulle vara sugen på att se den, men jag kan säga så mycket som att spinkiga karlar kommer jag aldrig ha mycket till övers för.

2. Melancholia. Ja, herr von Trier har lyckats knipa två platser på den här listan, men han är väl bara bra på att sätta fingret på saker folk är rädda för. Melancholia är verkligen ingen hoppa-till-i-soffan-rulle, utan snarare en dödsångest-och-panikattacker-fo-life-rulle. För er som inte vet är det inte för mycket att avslöja att Melancholia handlar om att jorden går under då den kraschar in i en planet, för det avslöjas redan i filmens början. Rymden och framför allt saker i rymden är en av de saker som skrämmer mig mest. Tanken på att faktiskt se en himlakropp krascha mot jorden och veta att det inte finns ett jota man kan göra åt det är ett av de absolut obehagligaste sätten att dö på som jag kan tänka mig och just den totala ångesten och melankolin har von Trier tagit fasta på i den här filmen. Hua. Snyggast öppningsscen förresten:

1. Slender game. Slender man är en urban legend som spridits via internet som jag förstår det. Han är en lång, smal man iklädd kostym och utan ansiktsdrag som följer efter folk tills de blir galna och tar livet av sig. Själva legenden berör inte mig nämnvärt, men spelet baserat på karaktären, Slender game, är en helt annan femma. Det är ett tekniskt och handlingsmässigt väldigt simpelt spel som kan laddas ner på slendergame.com för den som kan och vågar. Spelet går ut på att man, i första person, ska gå runt i en inhägnad skogsdunge och leta efter åtta papperslappar med meddelanden på. That's it. Enkelt och tråkigt hade det varit om det inte var för att det är natt i spelet och det enda som gör att man kan se knappt tio meter framför dig är en halvkass ficklampa samt att du har kondis som en 72-årig lungcancerpatient och klarar av att springa knappt fem meter innan du blir andfådd och måste sakta ner igen. För varje sida du plockar upp blir musiken med intensiv och om du är för långsam och vänder dig om så står han där, Slender man. Jag har aldrig vågat mig på att spela spelet själv, men jävlar vad rädd jag har blivit när jag sett andra människor spela.

Sådärja. Hafsigt skriven lista fyra dagar för sent. Men ser det ändå som en vinst. Efter att i en vecka ha skrivit ett PM på 6000 ord känner jag mig helt slutskriven för att inte tala om slut i huvudet så jag är glad om jag kan uppbringa något läsbart i textformat över huvud taget just nu. Kolla på tvångstankesmedjan och kultimera nu också. De publicerade dessutom varsin lista på temat bästa kärlekslåtar förrförra veckan, vilket jag inte gjorde av olika anledningar.

Huge Bird

Bloggen har inte uppdaterats på vad som känns som en månad och det beror väl mest på att jag känner mig ganska oinspirerad för tillfället och brottas med en del orosmoln och stressmoment. Studier och mastodontuppgifter gör mig helt lamslagen gällande det mesta. Således publicerade inte jag någon torsdagstopp förra veckan när mina systrar gjorde det och hinner inte fixa någon just nu heller. Men för att göra ett avbrott bland stäpplöpare och spindelväv som hopats här på bloggen under senare tid kör vi en liten bild. Den här bilden fick Killen med stort K i kortformat när han fyllde år igår. Tanken är väl att den ska vara lite vitsig, men blir inte så förbannat vitsigt om man ska förklara vad den går ut på så jag skiter nog i att ens försöka mig på att förklara det fnissiga. Antingen kan ni någonstans klura ut vari det som är menat att vara roligt ligger, eller så kan ni bara uppskatta det som en kul bild. Eller nåt.

Friducha

Mitt såhär i höstångesten tar vi och dunkar på med en illustration igen. Den här gången föreställande min fina vän Frida.

Och det var väl ungefär det jag hade att visa upp idag.

Less is more och Bad bake day

Yows!

Det verkar tyvärr som att torsdagstoppen uteblir den här veckan då vi inte kan enas om något tema. Förslag är därför väldigt välkomna.

Men som plåster på eventuella sår bjuder jag på en bild jag ritat idag föreställande Ida som jag illustrerade en bloggheader åt för snart ett år sedan(?). Det är nämligen så att läsare dagligen klickar sig in på min blogg från länken på bad bake day, och eftersom Idas blogg är avsevärt mycket större än vad min är har jag håvat in ganska många läsare via den kanalen. Så här har ni lite skamlös reklam för bad bake day.

Det blev slutversionen, men jag anser själv att jag borde slutat med skugga och skit på texten lite tidigare. Har svårt att tygla mig själv ibland. Så här såg den ut innan jag gick bananas på skuggningen:

Bättre?

När jag får fatt i mina vattenfärger kanske jag skvätter på lite sådan med.

I alla fall, glöm inte gå in på Idas blogg nu.

Dagens span

Är jag den enda som lagt märke till den nya Dr Who-skådisen Matt Smiths påtagliga likhet med Mask-karaktären "Rocky"?

Kissa nu inte i brallan av ilska över att jag jämför den relativt välskapte Smith med den missformade Rocky, jag tyckte nämligen att Rocky var lite gullig när jag var liten och såg "Mask" för första gången så det är ingen direkt pik, mer en observation. 

Men kolla liksom, de är tamejtusan lite lika runt ögonen och sådär, aight?

Torsdagstoppen: Magiska djur

Så ska jag väl äntligen lyckas publicera en torsdagstopp på rätt dag då. Idag är temat magiska, eller snarare påhittade, djur i fiktion. Det vi kom överens om är att djuret inte får föra sig som en människa eller interagera med människor på lika villkor. Det vill säga, varulvar, fauner, sjöfolk och kentaurer göre sig icke besvär,och inte heller några fabeldjur. Därtill måste det vara ett specifikt djur. Det räcker alltså inte med att skriva enhörning, det måste vara en specifik enhörning. Så. Tror det var allt. Då sätter vi igång!


5. Katla från Bröderna Lejonhjärta. Det är inte så att jag tycker att Katla verkar vara en skön typ som jag skulle vilja hänga med, tvärtom; hon satte djupa skräcksår i mig som barn och någon som lyckas påverka mig så mycket förtjänar en plats på listan. För er som mot förmodan inte vet vem Katla är kan jag upplysa er om att det är den uråldriga och extremt dåligt specialeffektade drakhonan som sprider skräck i Nangijalaborna dag och natt. Ful trickfilming eller ej, mig lyckades de skrämma i alla fall.

4. Kerberos från grekisk mytologi. Den flerhövdade (för det mesta trehövdade) hunden som vaktar ingången till dödsriket. Inte heller något djur jag är superpepp på att möta, men jävlar vad ballt att ha som vakthund.

3. Morph från Skattkammarplaneten. En liten rosa blobb som kan ändra form och som trofast följer sin husse vart han än går. Har bara sett Skattkammarplaneten någon enstaka gång, men vet att jag då tänkte att det skulle vara väldigt schysst att ha den där blobben som husdjur. Inget djupare än så. Söt sak.

2. Gizmo från Gremlins. Den lurviga lilla Mogwain som skapar nya Mogwais när han blir blöt och vars "avkomma" skapar de slemmiga och otrevliga Gremlins. Ett otroligt gulligt litet djur som jag inte skulle ha något emot att ha i min ägo om man kunde kringgå den där förökningsprocessen på något sätt.

1. Vingfåle från Harry Potter. Hippogriffen som Hagrid tar hand om och som döms till döden i tredje boken efter att ha scratchat Malfoy, men som sen räddas av Harry och Hermione. Den är mest jävligt ball och fin. Sjukt gött att ha en hippogriff att rida på till föreläsningarna med tänker jag.

Bäm! Lista inne i tid. Spana också in Splats och Es listor.


Nu är det baske mig sängsängsäng sovasovasova som gäller.

Nattis!

Anabola asteroider

Så här kul kan man ha det när man är sjuk och inte kan sova:

Trist bara att skämtet går halvt förlorat i och med att asteroiden ser ut som George Bushs och Jan Björklunds svårt akneärrade love child snarare än Arnold Schwarzenegger som det är tänkt.

Första bilden jag publicerar på ett bra tag och det har en enkel förklaring: jag har inte haft tillgång till min scanner på hela sommaren och hösten. Nu jävlar kommer bilderna stå som spön i backen! Eller inte. Men de kommer i alla fall vara mer frekventa än de varit på senaste tiden.

Torsdagstoppen: Svenska filmer

Vad var det jag sa? Visst tusan publiceras listan ett antal dagar för sent som vanligt. Idag är jag dessutom extra trött och lite halvgrinig så listan är mindre än halvhjärtat gjord. Typ en-tredjedel-hjärtat. Temat är svenska filmer.


5. En kärlekshistoria. Roy Anderssons debutfilm om det unga kärleksparet Annika och Pär. Bitvis är filmen lite långtråkig, men jag tycker verkligen att skådespelarinsatserna av de unga huvudrollsinnehavarna (och deras familjer för den delen) är skitbra. Berättelsen är skitbra och musiken är skitbra. Bra skit helt enkelt. Istället för en bild får ni musiken som ackompanjerar introtexten bara för att den är så förbannat fin.

4. Så vit som en snö. Film från 2001 om Elsa Andersson som är aviatris och hoppar fallskärm och flyger och whatnot. Den fick väl egentligen inte något varmare mottagande när den kom, den blev nominera till några guldbaggar, men det beror väl mest på att det var en av typ tre svenska filmer som gick upp på bio det året kan tänkas. Dessutom är den förbannat lång, nästan tre timmar. Men den har något visst som har etsat sig fast, så den får vara med på listelilistan.

3. Fucking Åmål. Tror detta var en av de första "vuxenfilmerna" jag såg. Jag var väl runt 12 år och jag tyckte att filmen var helt fantastisk även om jag kanske inte fullt ut förstod dess innebörd. Även om den idag kanske känns lite daterad tycker jag ändå att den håller i kvalitet fortfarande.

This one's for you, Johnny-Boy!

2. Låt den rätte komma in. Riktigt bra för att vara en svensk skräckis. Den slår absolut inte boken, men det är ändå en hyfsat solid rulle med stämningsfull scenografi och bra skådisar.

1. Tillsammans. En till Lukas Moodysson-film. Men han är, eller har i alla fall varit, Sveriges bästa samtida regissör. Jag gillar stämningen i Tillsammans, den är precis sådär sunkig och mysig som jag inbillar mig att Sverige var på 70-talet och många av Sveriges bästa skådespelare är med. Jag vet att vissa vill påstå att vi inte har några såna, men det har vi faktiskt. Äeh, jag gillar den som tusan.

Då var den listan avklarad, bara fyra dagar för sent. Lillasyster Splat har också publicerat en lista på svenska filmer, dock inte storasyster E, men hon har publicerat det vi hade som tisdagslista förra veckan så den kan ni ju spana in om ni vill.



Smellz all y'all!

Tisdagstoppen: tecknade TV-serier

Hejhopp Alles. Som ni väl har märkt så blev det ingen torsdagstopp förra veckan. Jag har dessvärre haft fullt upp och genomlevt diverse sammanbrott då jag läser en rolig men ack så intensiv kurs i radiojournalistik för tillfället. Just nu har jag dock lite andrum och därför dunkar vi på med en tisdagstopp på det tema det var tänkt att vi skulle avverka förra veckan, nämligen tecknade TV-serier.

5. Regular Show. En serie som Johan har introducerat mig till. Har inte sett mer än ett par avsnitt, men kan från dessa deducera att det är en förbannat bra serie. Den handlar om kompisarna Mordecai och Rigby som jobbar i en park. Vad de gör mer exakt har jag ännu inte lyckats lista ut, men de är väl någon typ av parkvakter kan tänkas. Serien tar ofta avstamp i någon uppgift det är tänkt att Mordecai och Rigby ska genomföra, vilket leder till allsköns äventyr. Kul för stora och små. Serien har dessutom vunnit en Emmy för "outstanding short-format animated program" två år i rad. Väl unnat.

4. De tre vännerna och Jerry. Serien gjord av en av Sveriges i utlandet mest välkända illustratörer och animatörer Magnus Carlsson. De tre vännerna och Jerry är egentligen inte jättesnyggt animerad, då är i såna fall Magnus Carlssons DaMöb snyggare, men jag tycker att den är väldigt välskriven och underhållande. Den lyckas fånga kids i typ 12-årsåldern som de är - naiva och störiga som fan. Det finns också en behållning i serien även för en äldre publik, vilket gör att jag fortfarande kan uppskatta den om jag råkar snubbla över något avsnitt när jag zappar förbi barnkanalen där den titt som tätt går i repris. Magnus Carlsson animerade också Mtv-serien Robin som gick sent om natta när jag var yngre. Kan vara värd att spana in för den som inte sett, alternativt glömt bort den.

3. Snobben. Eller "Peanuts" som det heter på sitt originalspråk. En mycket bättre titel om du frågar mig då serien egentligen inte kretsar kring Snobben utan snarare hans ägare Charlie Brown och hans misslyckanden. Anledningarna till att Snobben får vara med på listan är trenne: (1) att Charlie Brown är helt fantastisk i all sin cynism och misantropiska inställning (han misslyckas dessutom med nästan allt han företar sig = relaterbar), (2) att musiken är sjukt catchy och (3) att jag varje gång jag ser det får en enorm nostalgiboost. Det är någon typ av barndomslycka förpackat i snygg 60-talsestetik.

2. Ducktales. Av alla Disneyserier var det här den absolut bästa. Det var en lagom blandning av fniss, äventyr och magi. När jag bodde i London införskaffade jag Ducktales-DVD-boxen från HMV för en billig penning, och det grämer mig som tusan att jag inte har en aning om vart den tog vägen. Förmodligen snodde någon av mina norrländska rumskompisar den. Hursomhaver, den enda aspekten av Ducktales som jag inte gillar är nog tamejfan Bubba. Så jävla sämst karaktär. Jag önskar att han hade blivit kvar i förhistoriska Ankeborg, för han förstör verkligen flowet i en annars enastående bra serie.

1. Futurama. Jag har redan avhandlat Futurama två gånger på den här bloggen tror jag. Finns inte så mycket mer att säga än att det är (eller borde kanske dessvärre säga var) den absolut bästa animerade serien någonsin. Skitkul och ofta väldigt välskriven. Se förtusan om ni inte redan gjort det!

Sådärja. Om allt vill sig väl kommer ytterligare en topp upp på torsdag (eller med största sannolikhet fredag för min del). Glöm inte att som vanligt spana in syster Splats och syster Es listor.

Torsdagstoppen: Skurkar

Idag orkar jag inte med någon utförligare introduktion av torsdagstoppens tema, så vi nöjer oss med att konstatera att vi denna vecka listar de fem bästa skurkarna. Håll till godo.

5. Taurus Bulba från Darkwing Duck. Lätt ondaste boven i Darkwing Duck-serien. När serien börjar håller Bulba på att avtjäna ett fängelsestraff på 99 år, något som inte bekymrar honom nämnvärt. Istället ser han det som den perfekta täckmanteln, bakom vilken han kan dölja att han fortfarande smider onda planer och drar i trådar hos sina St Canards-hejdukar. Stentung kille. I ett senare avsnitt bygger han dessutom om sig till en cyborg med en hel arsenal av vapen inbyggd i sig själv. Badass. Sen att det är kul att Bulba rimmar på vulva är bara en fet bonus.

4. The Joker från Batman. Nu syftar jag inte enbart på Heath Ledgers hyllade tolkning av Batmanskurken, utan på Joker-karaktären över lag. I många Batmanversioner, särskilt i serietidningarna, beskrivs han som en komplex karaktär med ett ganska sorgligt förflutet och ändå är han så förbannat obehaglig. En tvättäkta psykopat och sadist. Visst är Ledgers tolkning fenomenal, men även Jack Nickolson gör en riktigt bra Joker. Men den bästa Joker-berättelsen jag har läst måste jag nog säga att Alan Moores The Killing Joke är. Jag tycker vanligtvis inte så mycket om serietidningar från förlag som Marvel och DC då jag har svårt för själva ritstilen och (dare I say som litteraturstudent) att det är för mycket text i varje ruta. I serietidningar vill jag att bilden ska vara i fokus och att bilden inte ska försöka likna verkligheten så mycket som möjligt utan vara mer fantasifull, vilket jag tycker att Alan Moore och tecknaren Brian Bolland har tagit fasta på. Spana in det här liksom:

3. Cruella De Vil från Pongo och de 101 dalmatinerna. En heltigenom ond pälsgalen tant. Skitball dessutom. Cruella är den där katiga, kedjerökande och helt klart undernärda överklasstanten som kallar alla för "darling" men som egentligen hatar allt och alla. Jag är dessutom väldigt förtjust i den tidstypiska 60-talsstilen som Pongo och de 101 dalmatinerna är ritad i.

2. Voldemort från Harry Potter. Vad vore jag för Harry Potter-fan om jag inte hade med Lord Voldemort på listan? Han är ren ondska förkroppsligad. Jag gillar faktiskt att J.K. Rowling inte har gett Voldemort några som helst förmildrande karaktärsdrag; redan som barn var han ondskefull och ondska och makt tycks vara det enda som driver honom. En sak har jag dock länge funderat på: Voldemort splittar ju som bekant sin själ genom att döda människor, så hur kommer det sig att inte alla i Harry Potter-världen som dödat någon splittar sin själ? Det har ju liksom även de tre huvudkaraktärerna gjort under slutstriderna på Hogwarts. Finns det någon detalj jag har missat eller är det helt enkelt en miss av författarinnan?

1. Moriarty från Sherlock Holmes. Ja, nu är det så att minstasystern har valt exakt samma förstaplatsare som jag, men det är väl helt enkelt för att han är bäst då. Moriarty är något av urantagonisten i deckarromaner: han är den enda som (vad det verkar) kan outsmarta Sherlock och det som är så spännande med honom är att man aldrig riktigt får det svart på vitt huruvida Moriarty bara är ett fragment av Sherlocks fantasi eller om han faktiskt existerar. I deckaren får läsaren aldrig "se" honom, det vill säga berättaren Dr Watson får aldrig se honom, och i den nyproducerade serien med Andrew Scott som modern Moriarty leker med idén att Sherlock i själva verket har anlitat en skådespelare som agerar hans ärkefiende därför att Sherlock inte tycker att hans vanliga fall ger honom tillräckligt stora utmaningar. Det visar sig senare att så inte är fallet, men det är ändå ett spännande grepp. Jag tycker dessutom väldigt mycket om Andrew Scotts version av den moderna Moriarty, så hans nuna får runda av denna veckas lista:

Sådärja. Universums balans är återställd till det normala och min lista publiceras som vanligt på en fredag istället för en torsdag. Glöm inte kolla in Splats och Syster Es listor också.


Tjarå!

Ritar...

...och målar lite åt Liberal Debatt. Som den här gången har tema USA med anledning av presidentvalet. Så det blir en republikansk elefant som dessvärre råkades bli på väg åt vänster. Höger ska den givetvis vara vänd åt egentligen, men jag litar på att de på LD klarar av att vända på den innan bilden ska publiceras.

Torsdagstoppen: Musikvideor

Ny torsdag, ny topp. Idag listar vi de fem bästa musikvideorna. Eller för min del blir det snarare "fem musikvideor jag kan komma på för tillfället som är hyfsat bra". Det är nämligen väldigt längesedan jag gjorde en sport av att hålla koll på nya musikvideor. Inte sedan Voxpop-, MTV- och ZTV-eran kan jag stoltsera med att jag har något hum över huvud taget om vad som är värt att titta på så länge det inte är videor som blivit virala via youtube eller som har blivit en "snackis" (jävlar vad jag hatar uttrycket "snackis", liksom jag har svårt för de flesta ord som lägger till suffixet -is för att det ska låta hippt, alternativt gulligt, men just här känns det ändå befogat). Med det i åtanke låter jag er härmed åtnjuta en brokig musikvideokavalkad som med största sannolikhet kommer lämna era minds anti-blown.


5. Fatboy Slim - Right here right now

Evolutionsvideor är alltid underhållande och den här hör till en av de bästa. Jag gillar att den är så tafatt. Sen är det ju en fet bonus att alla Fatboy Slims låtar är så förbannat catchy, om än lite enehanda.

4. Rihanna ft. Calvin Harris - We found love

Normalt sett är jag inget stort Rihanna-fan; hennes musik är slätstruken och hennes röst lite gnällig. Men hennes samarbete med Calvin Harris (ni vet killen som gjorde bland annat hipsterlåten Acceptable in the 80s som alla 80-talister gick banans till och kände att "ja, visst fan är vi snäppet ballare än alla andra". Som att de...eller okej: vi behövde vatten på vår självgodhetskvarn.) är faktiskt riktigt lyckat. Låten är klatschig som tusan och framför allt videon är något alldeles extra. Den är lite som ett sammandrag av Trainspotting, fast mer sentimental. Dessutom gillar jag färgtonen i videon och hade det inte varit för att jag är en fattiglapp och ser vämjelig ut i 90-talskläder hade jag införskaffat hela britt-Rihannas garderob.

3. Slagsmålsklubben - Malmö beach night party

Jag är väldigt förtjust i elektronisk musik, speciellt småputtrig sådan, vilket man väl får säga att Slagsmålsklubbens musik är. Videon till låten Malmö beach night party är dock allt annat än småputtrig. Den är faktiskt lite smått obehaglig. Men jag älskar att den småsnuskiga animationen ser ut att kunna vara ritad av en tioårig kille och att jag antar att det är lite av en parodi på Eric Prydz video till Call on me.

2. OK Go - This too shall pass

OK Go är troligtvis mest kända för låten Here it goes again vars videon blev viral på youtube när de dansar fram och tillbaka på en massa löpband. Deras musik i sig är egentligen inte jättespännande, lite mysig, men inte mer, deras videor är däremot alltid något i särklass. Hade egentligen kunnat välja vilken som helst av deras videor, men jag landade på just den till This too shall pass eftersom jag är något av en sucker för Rube Goldberg-maskiner. Sjukt snyggt att den är filmad i en tagning och att den är så förbannat omständlig.


1. Daft Punk - Da Funk

Egentligen är det här inte så mycket en musikvideo som det är en kortfilm med Da Funk-slingan på repeat i bakgrunden, men den får ändå gillas tamejfan. Så förbannat fin och lite absurd video om hunden Charles som har lite svårt att anpassa sig till sitt nya kvarter. Lite sorgligt slut med. Vajjert!


Kablammo! Det var den listan. Publicerad på rätt dag och allt. Glöm nu inte att kolla in Splats och Syster Es listor också.


Vi ses, alla mina små kycklingar!