Om insufficiens och att måla fan på väggen

Jag vet att det är över en vecka sedan jag skrev något. Dåligt av mig, jag vet även det. Jag hade ju bestämt att det här skulle bli en blogg fylld av kreativa tankar och alternativa perspektiv på saker och ting. Det har inte riktigt blivit så. Kanske för att jag inte är så kreativ som jag trodde att jag var. Kanske för att mitt perspektiv inte skiljer sig ett dugg från någon annans.

En av mina absoluta hatkänslor har gnagt sig närmare och närmare min hjärnbalk. Känslan av otillräcklighet; känslan av att ingenting jag förmår uppbringa är bra nog. Den här misshagliga förnimmelsen ruvar konstant i mitt (och, antar jag, de flesta andras) bakhuvud. Men för det mesta ligger den bara där och petar till självkänslan lite lätt då och då för att jag liksom ska bli påmind om att jag inte är all that jazz. En hälsosam dos av good ol' Jante skulle man kunna säga: intas två till tre gånger dagligen för att motverka uppblåsthet av ego och förstoppning av ödmjukhet. Vid överkonsumtion kan biverkningar dessvärre inkludera nedvärdering av likväl sina egna som andras prestationer och, i undantagsfall, en oförmåga att stiga ur sängen på morgonen till följd av av en fuck-this-shit-jag-kommer-ändå-inte-åstadkomma-något-av-värde-idag-attityd.

Nej, deprimerad är jag inte, fastän det kanske så låter. Mest arg. Arg på mig själv för att jag jämför mig med andra så till den grad att jag inte ens försöker åstadkomma något av rädsla för att det kommer se ut som skit i jämförelse. Jag får såna här perioder då och då. Inte ofta och för det mesta inte särskilt ihållande, men när de väl kommer blir min självkänsla inte bara tillpetad lite halvt kärleksfullt av den där otillräckligheten, utan snarare bitchslappad till oigenkännlighet. Detta är jobbigt inte enbart därför att min förmåga att prestera tar stryk, utan även därför att jag som sagt finner det svårt att hitta en god anledning till att stiga upp på morgonen och därför att jag beklagligtvis tenderar att bli ganska otrevlig mot folk i min omgivning. Som en jävla högstadiemobbare. Tillåt mig därför att inflika ett förlåt till alla som fått ta konsekvenserna av detta: det är sannerligen inte ni, det är jag.

Men, tänker jag, att få artikulera den här otillräckligheten gör förhoppningsvis att jag kan komma över besattheten av att jämföra mina prestationer med andras. Kanske. Hoppas det i alla fall.

Jaja, nu vet ni i alla fall varför jag känt mig oinspirerad till att blogga på sistone. Ska försöka bättra mig.


Peace out, mother lovers!

Something something

Låten jag är absolut vrålbesatt av för tillfället:

Den har egentligen en video också, men den kändes så hipsteraktig och skitnödig att jag inte vill publicera den. Den passade inte alls in med känslan jag tycker låten förmedlar. Jag har inte direkt lyssnat jätteuppmärksamt på texten, men melodin är så fin i refrängen att jag nästan vill bryta ihop och gråta av någon anledning. Udda. Den är dessutom med i en av mina absoluta favoritfilmer någonsin, The Kids Are All Right.

Har ni inte sett den bör ni åtgärda detta snarast möjligt! Världsklass på skådespeleriet. När Julianne Moore är den sämsta skådespelaren i filmen vet man att den är bra.

Et, voilà! Le trailer:

En trailer som dessvärre är sjukt missvisande. Här ser det ut som att det ska vara någon lite halvfnissig tokig Rob Schneider-aktig film. Det är det alltså inte.

Bara se den, jag lovar att du kommer tycka om den!

When I sweat the technique

Igår hittade någon till min blogg genom att söka på "dog ena tvillingen i jarry [jävligt mycket sic] potter?"...nya nivåer av ignorans uppnådda...


Annars: på händelsefronten intet nytt, förutom att jag i trenne dagar har utkämpat ett postpone-krig med Windows Update, vilket väl fienden ser ut att vinna relativt snart. Jag avskyr att uppdatera program av alla dess slag på min dator. Dels för att jag är lat och dels för att jag har svårt för att hantera teknikrelaterade förändringar. Detta har lett till att (a) min dator är väldigt långsam i vissa avseenden, (b) vissa saker som borde fungera inte fungerar (jag vägrade exempelvis i flera månader att installera en nyare version av VLC media player, vilket gjorde att jag inte kunde spela upp några filer i MP4-format. Jag har dock nu dukat under för denna, enligt mig, smått irriterande men oundvikliga utveckling av multimediaformatet) och (c) att min IT-konsulterande faders reaktion varje gång jag ber honom se över min dators långsamhet blir denna:

tätt följt av denna:

Inte nog med att jag har 6571 uppdateringar som väntar, utan jag har även ofta "råkat" installera fem nya toolbars och ett antal mindre kännbara virus då jag glömt att uppdatera både virusskydd och brandvägg. Just nu är denna högst irriterande ovanan jag besitter dock ytterst påtagligt även för min del då en uppdatering av µTorrent kom med en kompletterande toolbar som täcker ungefär en centimeter av toppen på mitt internetfönster. Detta gör att jag bara ser ungefär en mm av rubriksfältet här på blogspot och alltså inte ser vad jag skriver i den rutan. Good times! 


Nej, nu ska jag erkänna mig besegrad av Windows Update och sedan återgå till mina studier.




Ha en fortsatt treflig helg, Kissekatter!

Katarsis?

Om någon mot förmodan undrar vart jag har hållit hus så kan jag ju låta den här bilden tala för ungefär hur mitt liv känns just nu:

Jag är just inget under av självförtroende och självtillit, men sällan har jag väl tvivlat så på mina förmågor som jag gör just nu. Men jag kommer nog igen. Efter ett par dagar i fosterställning och patetiskt läpphängeri. Det gör jag alltid. Tills det händer ville jag bara ge en heads up på att jag fortfarande lever. För det gör jag. Jag frodas bara bra mycket mindre än vad jag brukar göra.

För att inte bajsa ner även hela er tillvaro med detta pissiga inlägg kan jag ju dela med mig av en affisch som jag gjort till psykologprogrammets utsparksfest. Blev klar idag efter att en snäll vän hjälpt mig redigera in bakgrunden då det visat sig att jag är totalt jävla dunderinkompetent gällande allt vad bildbehandlingsprogram heter:

Ganska bra ändå. Är lite halvmissnöjd med färgen på loggan, men skit samma. Lite kudos känner jag att jag kan ge mig själv ändå, särskilt när jag suger i så många andra avseenden just nu.

Om ändå det här fosterställningsmaratonet kunde resultera i någon slags katarsis för mig.

Ta-taa

Kvalborgsdepp och Valborgspepp

Så vad hittar vi på idag? Jo, vi tjurar för att alla, precis ALLA, har kul på Kvalborg utom jag som måste sitta inne och jobba på min magisteruppsats. Vi prokrastinerar. Och vi tänker att imorgon, imorgon, då jävlar är det även vår tur!

Mina tidigare års Valborgspepplåtar:

2009

Våren dansas in i Lund med världens bästa John. Jag blir stupfull, som sig bör, däckar runt klockan sex och inleder maj med en penicillinkur till följd av infekterat skavsår från skor jag tvunget skulle ha på mig p.g.a. fåfänga. Good times!

2010

Första valborg jag firar i Uppsala då jag hälsar på min syster. Var egentligen inte så mycket mer än salongsberusad under hela dagen. Minns att det blev mycket fnissande åt och med andra, samt Disneysångs-singalong inpå småtimmarna. 

2011

Lyssnar tvångsmässigt på Nyan Cat flera dagar i sträck. Ganska kallt i parken. Snorig näsa. Men med många bra vänner (dock inte Frida som hade fått hjärnskakning dagen innan).

Och årets pepplåt:

2012

(Obs! Sämst liveversion, lyssna på Spotify istället.
Då kan ni även passa på att lyssna på den här som väl få bli årets bubblare.
Allt med basen i botten såklart!)

Kommer förhoppningsvis bli bästa valborg sen mannaminne och, om jag inte kommer in på utbildningen jag sökt till nästa termin, kanske också min sista valborg i Uppsala. Kommer att firas med alla bra människor och framför allt Frida som jag inte träffat på över en vecka och av någon märklig anledning knappt kan vänta tills jag får fyllehänga med igen. 

Som ni förstår är valborg en av mina favorithögtider (kallar man det ens en högtid?). Mest därför att jag får hänga med alla mina favoriter på en filt och vara hjärndöd för ett dygn, men också därför att vinterdepressionen äntligen lossnar efter sex månader som default mode. 

Nu ska jag återuppta mitt helhjärtade tjurande och halvhjärtade pluggande en stund till.

Ha en fin valborg, mina kissekatter!

Hej fulkultur!

Jag är ingen mega-gamer, om man inte räknar de veckor om året jag sitter instängd med systern efter släpp av nytt Rockstar-spel, men hallå, hur awesome?:

Egentligen är jag inte överdrivet förtjust i first-person shooters, om man inte räknar samtliga Halospel (mest för att de är bra på multiplayer, vilket så många spel saknar), då jag tycker det är obehagligt att inte kunna se vad som finns bakom mig, men det här spelet ser förbannat spännande ut. Om man ska döma av trailern verkar det dessutom ha ett bra soundtrack (viktigt!). Så, eftersom jag inte äger någon uppdaterad spelkonsoll blir min fråga: Splat? Köpa?

Alla barnen var tråkig förutom William för han var kul

Hittade en ny videobloggare som jag tycker är askul. 16-årig kille som heter William. Det finns säkert hur många som helst som redan har insett att han är askul, för jag är väl som vanligt sist på bollen vad gäller internetfenomen och/ eller -flugor. Eller ja, kanske inte sist, men lite som jag tänker att jag var på brännbollsmatcherna i mellanstadiet; jag var väl inte sist på bollen om den rullade in framför mig, men jag var ju liksom inte den som frivilligt rörde mig mer än två meter i radie från den relativt stationära posten jag hade intagit vid dörren till vaktmästarkontoret längst bort från slagmannen på skolgården (Obs! exempel på en misslyckad vidarespinning på idiomatiskt uttryck då jag inte ens vet vad för bolljävel "sist på bollen" syftar till. Men what the fuck - you win some, you lose some). Det jag försöker krysta fram på krångligaste tänkbara sätt är att jag ofta är sen att upptäcka ny skit om jag inte skulle snubbla över det som en slump, alternativt att någon med koll tipsar mig.

Hursomfuckinghaver så är den här väldigt unga killen förbannat rolig och det är inte för intet som jag blir lite avundsjuk på att han besitter en slags begåvning utan att knappt vara torr bakom öronen. Missunnsam.com

Den här videon gillar jag särskilt då jag verkligen kan relatera till hans lypsylberoende. Jag vet inte hur många gånger jag har vaknat upp kallsvettig mitt i natten med läppar torra som fnöske och med stigande panik insett att inget lypsyl finns inom räckhåll. Kanske lika många gånger som jag varit på gränsen till att börja hyperventilera när jag inser att jag glömt plocka med mig ett cerat på föreläsningen eller utekvällen. Då är dagen/aftonen garanterat förstörd då jag nämligen inte kommer att kunna fokusera på något annat än hur mina läppar successivt blir torrare och torrare för varje andetag. The horror, THE HORROR!

Skit samma. Här har ni videojäveln i alla fall:

Hallå! Kul eller?! Ja, han är lite störig till och från, men det måste kidsen få lov att vara annars blir de sociopatiska vuxna (källa: mina fördomar). Men han kommer nog bli något tror jag jävlariatt.


Bonus: hur jag inbillar mig att mina läppar ser ut och framför allt vet att de känns när X antal timmar har gått utan tillgång till the sweet sweet nectar of lip balm:

Du och jag, Gothmog, du och jag...