Hähä, så mycket för att uppdatera mer frekvent. Jag håller på att rita, det tar bara lite längre tid att slutföra skit än vad det borde.
Men misströsta icke! Uppdatering med illustration kommer inom kort. Tills dess kanske ni kan hålla till godo med en illustratör som uppdaterar desto mer frekvent. Hon heter Katrin och är en fantastiskt rolig och udda enrutsillustratör. Framför allt är jag imponerad av hennes detaljrikedom. Ni hittar hennes alster på mischiefchampion.com.
Igenkänningshumor
Oigenkänningshumor
När ni sedan tröttnat på Katrins enrutare tycker jag ni borde spana in de två första avsnitten i nya Futuramasäsongen. Även känd som bästa jävla TV-serien någonsin.
Så. Nu borde ni väl vara distraherade tills jag kan uppbringa ett något mer substantiellt inlägg. Eller i alla fall ett inlägg som består mer av mina egna alster än andras.
Nu har det varit tomt på bloggfronten ett tag igen. Scusi. Livet kom emellan. Men nu när det är sommar och eftersom jag tar mig friheten att vara ledig så mycket jag bara kan tänker jag att det är hög tid att jag börjar uppdatera bloggen lite mer frekvent. För att inte min inspiration ska tryta tänkte jag därför anamma ett tema som bör kunna bloggas och ritas om in absurdum, nämligen inspirerande kvinnor.
Jag har just kommit in på journalistutbildningen jag suktat efter i över ett år och för att motivera mig själv och boosta mitt självförtroende skrivar- och inspirationsmässigt passar det just fint att kasta ett antal getögon åt kvinnor med mad skillz. Dessutom är det en utomordentligt god morot för mig när det kommer till att öva upp min ritteknik lite bättre.
Vi börjar självklart med en av 1900-talets mest briljanta författare: Virginia Woolf.
Det finns oändligt många anledningar till att jag anser Woolf vara en av de mest föredömliga kvinnorna i västvärldens historia, men framför allt har det att göra med att hon var en förbannad mästare på lyriskt romanskrivande. Förvisso har hon av många rättmätigt kritiserats för att vara något av en intellektuell elitist och perspektivet hon förmedlar i sina verk tillhör nästan uteslutande tidiga 1900-talets brittiska övre medelklassintelligentsia. Dock har jag och många andra överseende med detta då hon besitter just en mad skill när det kommer till att måla med ord.
När jag först blev introducerad till Woolf när jag var runt 18 bast var allt hon skrev totalt över mitt huvud. Dum som jag (uppenbarligen) var förkastade jag hennes texter som "intellektuellt skitnödiga" och just elitistiska. När jag ett antal år senare plockade upp Mrs Dalloway igen började långsamt hennes storhet gå upp även för mig. Woolfs har ett sätt att skriva som jag inte upplever att någon annan författare som jag har läst besitter. Hon lyckas i ord fånga både det intellektuella, det visuella, det ljudmässiga och det känslomässiga medvetandet hos sina karaktärer som ofta är kusligt lika människans faktiska medvetande.
Blargh, jag ska sluta låta skitnödig och uppsatsmässig själv nu.
Har ni inte läst Woolf uppmanar jag er genast att göra det. För en mer språk- och idémässigt lättillgänglig läsning rekommenderar jag er att börja med A Room of One's Own och Three Guineas. Det är två icke-fiktiva uppsatser som ifrågasätter kvinnans plats i samhället och kanske framförallt hur det kommer sig att kvinnans intellektuella verksamhet alltid har blivit nedvärderad och förbisedd och vad som kan göras åt detta. Annars kan ni ge er på vilket verk som helst av denna fantastiska kvinna.
Här har ni lite Woolf-citat som eventuellt kan inspirera lite (men inte för mycket då jag anser att människor som hämtar all sin inspiration och sitt livsperspektiv från random citat utan kontext är ostiga och lite bakom flötet):
"I can only note that the past is beautiful because one never realses an emotion at the time. It expands later, and thus we don't have complete emotions about the present, only about the past."
"Women have served all these centuries as looking glasses possessing the power of reflecting the figure of a man at twice its natural size."
"Humor is the first of gifts to perish in a foreign tongue." (Ack så sant...)
Har fått klagomål från min ena syster angående mitt alltmer sporadiska bloggande. Då jag upplyste henne om att anledningen till detta är att jag har noll inspiration till att göra någonting just nu föreslog hon att jag skulle göra en lista. Så det är just vad jag har gjort. Temat är film och TV-serier och kategorierna har jag delvis snott härifrån och delvis kommit på själv.
Bästa film: Lost in Translation. Trots att jag i princip har tittat sönder den.
Bästa regissör: Sofia Coppola och bröderna Coen. Bästa TV-serie: Futurama, Freaks and Geeks, Planet Earth och Downton Abbey. TV-serier jag följer just nu: Mad Men, Girls, Game of Thrones och den ack så ostiga advokatserien Drop Dead Diva. Bästa dramafilm: Another Year (Medan åren går). Bästa komedifilm: Länge var det Supersugen, men den känns lite gammal nu då det gjorts snarlika filmer på löpande band efter den, så just nu har jag nog ingen. Sen anser jag tyvärr att det här är en engångsgenre; har man sett och skrattat åt en komedifilm en gång så är den i princip förbrukad efter det. Bästa feelgoodfilm: Little Miss Sunshine och The Kids are All Right (som jag nämnt i ett tidigare inlägg). Bästa svenska film: Tillsammans. Bästa skräckfilm: The Orphanage och The Woman in Black.
Från The Orphanage. Fyhelvet vad obehagligt!
Obehagligaste filmupplevelsen (i kontrast till kategorin ovan): This is England. Sanslöst bra skådespeleri av Stephen Graham som gjorde att jag lämnade biografen lätt illamående. This is England är en av de absolut bästa filmerna jag sett, men jag har ännu inte kunnat att förmå mig att se om den då den får mig att känna mig så illa till mods. Lars von Triers Melancholia förtjänar dock också ett omnämnande. Kunde inte sova ordentligt i en vecka efter att jag sett den. Bästa zombiefilm: 28 dagar senare. Bästa musikalfilm: Laagan och The Sound of Music. Bästa tecknade film: Jag får väl säga Skönheten och Odjuret eftersom det var den enda filmen som gällde för mig när jag var liten. Även om Disneyfilmer förespråkar väldigt ohälsosamma ideal och har väldigt tradiga och stereotypa karaktärer för det mesta så är de ganska oslagbara när det kommer till tecknad animation. Hade jag dock sett hela The Thief and the Cobbler hade jag förmodligen sagt den. 28 år tog det innan den blev klar och väldigt få har någonsin hört talas om den. Det skulle bli Richard Williams (Vem satte dit Roger Rabbit) mästerverk, men pengarna tog slut och projektet lades på is både en och två gånger. Men jag menar, kolla in det här, är inte detta själva definitionen av episkt så vet jag inte vad:
Favoritgenre: Apokalyps- och katastroffilmer. Ska givetvis upplevas på bio med feteångest som följd. Mest överskattade film: Slumdog Millionaire, 500 Days of Summer och In Bruges. Vet inte hur många jag hört som påstår att de älskar In Bruges. Själv tycker jag bara att den osar trash. Men det är mycket möjligt att den besitter någon slags charm som helt går mig förbi. Sämsta film: Montana Sky. Som förmodligen egentligen inte är den absolut sämsta filmen jag någonsin sett, men som innehåller de flesta filmingredienser som jag ogillar, d.v.s. kassa premisser som utgångspunkt (läs den korta sammanfattningen på IMDB), pannkaksplatta karaktärer och en helt ofattbart förutsägbar handling, jag kunde förutse i princip varenda scen. Sen hjälper det ju inte att den gör en ansats till att vara lite p.k. när en av systrarna blir förälskad i en indian, men trots det lyckas vara tröttsamt könsnormativ. Alla systrarna blir ihop med the man of their dreams och lever lyckliga i alla sina dar. Oj, förstörde jag för någon nu genom att avslöja slutet? Bra. Du besparades just bortslösandet av 96 minuter av ditt liv som istället kan användas till att exempelvis se färg torka. Favoritskådespelare: Jag är nästan alltid mäkta imponerad av Colin Firth. Särskilt i En enda man. Om vi ska tala om skådespelande damer tycker jag att Mia Wasikowska och Ellen Page är helt fantastiska i det mesta jag sett dem i. Mest irriterande skådespelare (en självklar kategori för mig): Zooey Deschanel och Jason Schwartzman. Kan man bli mer irriterand och hipsteraktiga än de här två? Det känns som att de alltid skådespelar ironiskt. Mest romantiska filmscen: Jag vet inte riktigt. Men här är iaf en romantisk scen från Atonement. Tycker egentligen inte så mycket om Keira Knighley, hon tenderar att överspela, men just den här scenen lyckas hon ganska väl med. En scen som, liksom någon i kommentarsfältet på youtube så elokvent uttryckte det, kulminerar i århundradets cock block:
Bästa filmscen: Även här är jag lite osäker, men en väldigt bra filmscen kommer just från favoritfilmen Lost in Translation. I slutet (ja, spoiler alert, duh) när Bill Murrays karaktär ska lämna Tokyo och han ser Scarlett Johanssons karaktär på en av gatorna. Det som är så briljant med just den här scenen är att allt, ljuset, ljudet, skådespeleriet, passar så fint ihop och lyckas sätta fingret på det vemodet som (antar jag) slutet försöker förmedla. Iscensatt till tonerna av fantastiska The Jesus and Mary Chain:
Tyvärr klipper de i det här klippet precis när själva låten börjar, blogger vill inte låta mig ladda upp videon där hela låten är med, men vill ni se den kan ni klicka här. Bästa filmsoundtrack: Airs soundtrack till Virgin Suicides, Philip Glass till Koyaanisqatsi och det till Trainspotting. Bästa TV-serieintro: Jag tycker egentligen om ganska avskalade och stilrena intron, t.ex. det till Mad Men och Chuck (som inte är en särskilt bra serie däremot), men det som är absolut bäst är allt annat än stilrent och avskalat. Också urexemplet på ett intro som är bättre än själva serien:
Bästa filmpar: Jake Gyllenhaal och Heath Ledger i Brokeback Mountain. Jävlar vilken kemi. Sämsta filmpar: Kristen Stewart och Robert Pattinson i Twilight. Tror inte på det för fem öre. Mesta filmcrush: Daniel Brühl i Goodbye Lenin och Eli Roth som the Bear Jew i Inglorious Basterds (även om han är helt brutal och osympatisk, men vilket vackert plyte!). Och egentligen typ alla välklädda karlar. Film jag senast grät till: The Kids are All Right (ja, jag ska sluta tjata om den). Film jag gråtit mest till: Marley & Me. Lite lätt genant, jag vet, och det var ingen ensam tår som romantiskt letade sig nedför min kind, utan riktigt jävla brutalbölande inklusive snor och snyftande under den sista halvtimmen och en halvtimme efter att filmen var slut. Om du har sett den och du inte lipade sönder dig har du inget hjärta!
Ja jävlar. Det är nästan så jag gråter bara av att titta på affischen.
Filmer jag ser fram emot i år: The Hobbit: An Unexpected Journey(!) och The Dark Knight Rises. Typ som alla andra antar jag. Vem som skulle spela mig i filmen om mitt liv: En vän till mig sa en gång att jag var lik Uma Thurman. En lögn som jag krampaktigt håller fast i än idag. Så ska vi gå på likhet väljer jag henne. Fast ung då. Om vi ska gå på önsketänkande så kanske Meryl Streep. Även hon i yngre upplaga.
Kablammo! Mastodontinlägg. Hoppas syster är nöjd. Har jag missat någon kategori är det bara att hojta till.
Jag vet att det är över en vecka sedan jag skrev något. Dåligt av mig, jag vet även det. Jag hade ju bestämt att det här skulle bli en blogg fylld av kreativa tankar och alternativa perspektiv på saker och ting. Det har inte riktigt blivit så. Kanske för att jag inte är så kreativ som jag trodde att jag var. Kanske för att mitt perspektiv inte skiljer sig ett dugg från någon annans.
En av mina absoluta hatkänslor har gnagt sig närmare och närmare min hjärnbalk. Känslan av otillräcklighet; känslan av att ingenting jag förmår uppbringa är bra nog. Den här misshagliga förnimmelsen ruvar konstant i mitt (och, antar jag, de flesta andras) bakhuvud. Men för det mesta ligger den bara där och petar till självkänslan lite lätt då och då för att jag liksom ska bli påmind om att jag inte är all that jazz. En hälsosam dos av good ol' Jante skulle man kunna säga: intas två till tre gånger dagligen för att motverka uppblåsthet av ego och förstoppning av ödmjukhet. Vid överkonsumtion kan biverkningar dessvärre inkludera nedvärdering av likväl sina egna som andras prestationer och, i undantagsfall, en oförmåga att stiga ur sängen på morgonen till följd av av en fuck-this-shit-jag-kommer-ändå-inte-åstadkomma-något-av-värde-idag-attityd.
Nej, deprimerad är jag inte, fastän det kanske så låter. Mest arg. Arg på mig själv för att jag jämför mig med andra så till den grad att jag inte ens försöker åstadkomma något av rädsla för att det kommer se ut som skit i jämförelse. Jag får såna här perioder då och då. Inte ofta och för det mesta inte särskilt ihållande, men när de väl kommer blir min självkänsla inte bara tillpetad lite halvt kärleksfullt av den där otillräckligheten, utan snarare bitchslappad till oigenkännlighet. Detta är jobbigt inte enbart därför att min förmåga att prestera tar stryk, utan även därför att jag som sagt finner det svårt att hitta en god anledning till att stiga upp på morgonen och därför att jag beklagligtvis tenderar att bli ganska otrevlig mot folk i min omgivning. Som en jävla högstadiemobbare. Tillåt mig därför att inflika ett förlåt till alla som fått ta konsekvenserna av detta: det är sannerligen inte ni, det är jag.
Men, tänker jag, att få artikulera den här otillräckligheten gör förhoppningsvis att jag kan komma över besattheten av att jämföra mina prestationer med andras. Kanske. Hoppas det i alla fall.
Jaja, nu vet ni i alla fall varför jag känt mig oinspirerad till att blogga på sistone. Ska försöka bättra mig.
Låten jag är absolut vrålbesatt av för tillfället:
Den har egentligen en video också, men den kändes så hipsteraktig och skitnödig att jag inte vill publicera den. Den passade inte alls in med känslan jag tycker låten förmedlar. Jag har inte direkt lyssnat jätteuppmärksamt på texten, men melodin är så fin i refrängen att jag nästan vill bryta ihop och gråta av någon anledning. Udda. Den är dessutom med i en av mina absoluta favoritfilmer någonsin, The Kids Are All Right.
Har ni inte sett den bör ni åtgärda detta snarast möjligt! Världsklass på skådespeleriet. När Julianne Moore är den sämsta skådespelaren i filmen vet man att den är bra.
Et, voilà! Le trailer:
En trailer som dessvärre är sjukt missvisande. Här ser det ut som att det ska vara någon lite halvfnissig tokig Rob Schneider-aktig film. Det är det alltså inte.
Bara se den, jag lovar att du kommer tycka om den!
Igår hittade någon till min blogg genom att söka på "dog ena tvillingen i jarry [jävligt mycket sic] potter?"...nya nivåer av ignorans uppnådda...
Annars: på händelsefronten intet nytt, förutom att jag i trenne dagar har utkämpat ett postpone-krig med Windows Update, vilket väl fienden ser ut att vinna relativt snart. Jag avskyr att uppdatera program av alla dess slag på min dator. Dels för att jag är lat och dels för att jag har svårt för att hantera teknikrelaterade förändringar. Detta har lett till att (a) min dator är väldigt långsam i vissa avseenden, (b) vissa saker som borde fungera inte fungerar (jag vägrade exempelvis i flera månader att installera en nyare version av VLC media player, vilket gjorde att jag inte kunde spela upp några filer i MP4-format. Jag har dock nu dukat under för denna, enligt mig, smått irriterande men oundvikliga utveckling av multimediaformatet) och (c) att min IT-konsulterande faders reaktion varje gång jag ber honom se över min dators långsamhet blir denna:
tätt följt av denna:
Inte nog med att jag har 6571 uppdateringar som väntar, utan jag har även ofta "råkat" installera fem nya toolbars och ett antal mindre kännbara virus då jag glömt att uppdatera både virusskydd och brandvägg. Just nu är denna högst irriterande ovanan jag besitter dock ytterst påtagligt även för min del då en uppdatering av µTorrent kom med en kompletterande toolbar som täcker ungefär en centimeter av toppen på mitt internetfönster. Detta gör att jag bara ser ungefär en mm av rubriksfältet här på blogspot och alltså inte ser vad jag skriver i den rutan. Good times!
Nej, nu ska jag erkänna mig besegrad av Windows Update och sedan återgå till mina studier.
Om någon mot förmodan undrar vart jag har hållit hus så kan jag ju låta den här bilden tala för ungefär hur mitt liv känns just nu:
Jag är just inget under av självförtroende och självtillit, men sällan har jag väl tvivlat så på mina förmågor som jag gör just nu. Men jag kommer nog igen. Efter ett par dagar i fosterställning och patetiskt läpphängeri. Det gör jag alltid. Tills det händer ville jag bara ge en heads up på att jag fortfarande lever. För det gör jag. Jag frodas bara bra mycket mindre än vad jag brukar göra.
För att inte bajsa ner även hela er tillvaro med detta pissiga inlägg kan jag ju dela med mig av en affisch som jag gjort till psykologprogrammets utsparksfest. Blev klar idag efter att en snäll vän hjälpt mig redigera in bakgrunden då det visat sig att jag är totalt jävla dunderinkompetent gällande allt vad bildbehandlingsprogram heter:
Ganska bra ändå. Är lite halvmissnöjd med färgen på loggan, men skit samma. Lite kudos känner jag att jag kan ge mig själv ändå, särskilt när jag suger i så många andra avseenden just nu.
Om ändå det här fosterställningsmaratonet kunde resultera i någon slags katarsis för mig.
